Jag och min kusin håller på med någon slags släktforskning… vi intervjuar våra föräldrar och mostrar, deras kusiner osv om hur de haft det som barn… spännande är det!

Ja, det är så olika det där. En del vill till varje pris ha någon adlig i släkten så de griper efter varje halmstrå för att få till en sådan. Även om de blir överbevisade att deras oäkting till släkting inte alls kan ha greve si och så till fader så ger de sig inte. De vill inte att fadern ska ha ett son-namn .

Andra skäms över att de funnit någon i släkten som begått någon typ av brott, vilket kan ha skett för kanske 200 år sedan.

Själv har jag mest torpare och soldater i släkten, men även smeder och valloner. Någon direkt adlig har jag inte funnit. Inte heller någon riktig brottsling.  Annars kan det vara rätt intressant att hitta ett svart får som suttit på fästning för där kan man få mycket information om vedebörande.

Jag har hittat bland annat smeder, valloner och soldater i min släktforskning och det som fascinerar mig mest är den vardagliga människan och dennes liv/levnadsöden. En syster till min farfars far och hennes levnadsöde är bra mycket mer intressant för mig än de valloner jag hittat i min forskning.

Som blombuketten skriver i #2. så vill en del till varje pris hitta adliga (och även valloner tycker jag mig märka)…

Jag kan ibland fundera på vad jag fått av den eller den släktingen och kanske är det smedgenerna som har gjort att jag var duktigare i trä- och metallslöjd än textilslöjd i skolan?!

Men virka kanske någon släkting var duktig på eftersom jag är duktig på det och älskar att virka?!

Forskar gör jag inte men jag har bett mamma berätta mycket om sin sida av släkten där mycket medialitet kommer ifrån och så har jag samtalat mycket med min farmor om hennes barndom och så, men mest för att det är intressant att höra om alla härliga livshistorier.

Jag tycker också att livshistorier är intressanta men det gäller allas inte bara mina egna rötter så att säga så jag har nog inget större intresse att forska i min släkt.

Jag har släktforskar har allt möjligt folk. Mest torpar bönder, lite borgare, några grenar präster, båtsmän ,längst bak så finns det lite folk med adelsnamn. Men det har jag inte forskar själv. så det kan vara fria fantasier.

För mig är det roligast att få veta lite om människan bakom namnet.

Har förmånen att ha en avlägsen släkting som är ännu mer släktforskningbiten än jag. Han  har forskat fram från 1600- 1900 en flera socknar där vi har släkt. Han har tagit fram alla i socknen. Ett jättejobb. Han beskriver dem gård för gård. Vad de hette . om det hänt dem något särskilt. 

 Nått som jag är extra glad för är att jag bad min svärfar att skriva om sin tid på gården. Efter ett par år ringde han mig en kväll och sa att nu kunde jag komma och korrehturläsa. Sen skrev han om  hur han upplevde stormen Gudrun och gur den påverkat honom, vår gård o samhälleti stort. Strax innan han dog hann han skriva om krisgminnen.

Ibland tänker man att man borde skriva lite själv  för dem som kommer efter oss. Men då tänkter man som människor gjort före oss. Att jag har väl inget att skriva som kan intressera dem. Men det har nog alla. För det är ju beskrivningen av livet som är intressant.

PÅ tal om adel. När en annan släkting till mig , frågade mig om det fanns nån adel eller fina namn. ( vad nu det är). Så flög den lede i mig och jag sa  att nähä, jag har bara hittat torpare och det är spännande att följa dem. Då blev hon besviken.  Vill hon inte ha torparna kan hon leta själv efter annat folk tyckte jag.  Kanske var jag elak, men jag tycker inte att nån är finare än nån annan.

#6 Där håller jag med dig. Alla människor har en historia att berätta, både folk och fä, så att säga

Jag tycker det verkar så intresant.Men jag är lat av naturen. Snälla Signemo har hjälpt mig lite..Men sen blev det stopp, när jag fick göra själv.

Men som signemo säger.Veta sina rötter.Helt fantastigt

Både mor & far släktforskar, på sina respektive släkter.

Riktigt intressant när de delar med sig av nyfunna människor, samt deras historier…

Jag har släktforskat en hel del på både mammas och pappas sida. Det har varit riktigt intressant.

När jag började att släktforska så var det av många års funderande (och då menar jag många år).

Att jag började att forska har att göra med min identitet att göra.

Visst är det så att alla namn/släktingar man hittar har något att berätta och det är det som är så spännande, det behöver inte vara något märkvärdigt utan det lilla i vardagen, så att säga. Det är intressant att få kunskap om hur livet kunde te sig för kanske bara 50-100 år sedan.