Biten av tigerpyton

I mitten av 70-talet köpte jag ett par drygt ett år gamla tigerpyton (Python molurus bivittatus) runt 160 cm långa, av en kille i Alvik i Stockholms västra delar. De växte på sig bra och några få år senare var de runt 3,5 meter långa, hanen vägde runt 18 kg, men honan var tung, strax under 30 kg.

En dag när jag planerat att mata mina tigerpyton, fick några av mina jobbarkompisar för sig att de ville se matningen och efter mycket tjatande gav jag med mig, men jag krävde att de skulle hålla sig utanför glasdörren som skiljde hallen från vardagsrummet där terrarierna fanns. Nu var inte det något problem för dem att acceptera detta eftersom de var rädda och säkert skulle ha ställt samma krav omvänt om jag inte sagt det först.

I vanliga fall brukade jag vid matning bara lyfta ur den ena ormen och lägga den på golvet nedanför terrariet där den fick sin mat, medan den andra fick sin i terrariet. Den här gången kunde jag inte göra så för att åskådarna var så rädda, så jag hade iordningställt ett ganska stort terrarium som stod tomt för tillfället och där skulle jag lägga in tigerpytonhonan.

Jag öppnade terrariet och lyfte upp honan, men när jag skulle stänga till terrariet och släppte ena handen från ormen, kände jag att hon blev nervös. Främmande lukter och min lite ovanliga hantering gjorde henne spänd och hon började dra åt rejält runt min vänstra underarm som hon nu hängde på.

Jag var inte speciellt oroad, utan tänkte att det skulle ordna sig när hon skulle ner i matningsterrariet, så jag gick över dit, öppnade terrariet och stoppade in hennes huvud och den del av ormen som inte var ”uppsnurrad” runt min arm. Handleden och handen började anta en mörk blålila ton och det stack ordentligt i armen av hennes strama grepp. Hon ville inte gå ner i terrariet, utan istället drog hon åt hårdare och nu började jag känna att jag hade ett rejält problem.

Pytonhonan hängde där hon hängde och jag bara måste få henne av min arm. Jag stod på knä och hade min vänstra hand inne i terrariet tillsammans med ormens huvud och hals. Jag tänkte att jag måste försöka påverka henne lite, så jag tryckte försiktigt baktill och råkade komma åt hennes genitalier.  Inte en tiondels sekund hann gå innan det bara smällde till SCHMACK! Hon vände som en blixt och bara högg till.

Shit, detta kunde jag ha varit utan tänkte jag. Pytonhonan högg mig i handen mitt emellan ringfingret och lillfingret och nosen var en bra bit upp på handryggen. Nu kopplade det fel i knoppen på henne också, hon kände lukten av det döda marsvinet och trodde väl att det var det hon huggit, för hon höll kvar och började dessutom dra. Pytonhonans tänder skar av varenda ven på handen och blodet vällde fram, snart stod jag på knä i en kvadratmeterstor blodpöl. Jag försökte öppna munnen på henne med högerhanden, utan annat resultat än ytterligare 20 hål i tumme och pekfinger.

Jag måste ha hjälp tänkte jag och ropade på killarna där utanför att de måste hjälpa mig. Deras tefatsstora stirrande ögon vändes mot varandra och sedan tillbaka mot mig, ingen sa något, men alla skakade på sina huvuden fortfarande chockerat stirrande. Till slut var det en som sa -”vad ska jag göra?”

Jag sa att det fanns en ormpinne i badrummet och bad honom hämta den. Han glipade bara någon cm på dörren och sköt in pinnen. Med hjälp av den öppnade jag munnen på pytonhonan och äntligen släppte hon taget, men armen satt fortfarande som i ett skruvstäd.

Jag ropade att någon måste hämta en hink varmvatten och såpa från badrummet och komma in med det. Killen som hämtat pinnen gjorde det, men först vågade han inte komma in. Jag sa att ormen sitter där den sitter, det är ingen fara och äntligen vågade han sig in, men han ställde ner hinken och såpburken två meter ifrån mig och petade dem närmare med hjälp av min pinne. Sedan försvann han ut som ett skott.

Jag blötte ner det lilla av armen och handen som syntes nedanför ormen och tog såpa på, sedan tryckte jag, men var mycket noga med att inte komma i närheten av ormens genitalier igen och äntligen kom jag loss. Handen hade redan svullnat till dubbel tjocklek och jag hade kärlsprängning i huden ända upp över axeln.

Nu när terrariet var stängt med ormen i tryggt förvar innanför glaset, vågade sig några av jobbarkompisarna in. Jag bytte byxor, för de jag hade på mig såg ganska skrämmande ut, hela byxbenen var röda av blod. Sedan tog två av killarna ett ordentligt tag under mina armar och sa -”nu följer du med här, vi ska till sjukhuset”.

Det var en fredagskväll, akutmottagningen på Huddinge sjukhus var full av sönderslagna människor, men mina kompisar ledde mig förbi den långa kön, skickade upp min vänstra hand på disken och sa -”ormbett”.

Sköterskan innanför disken tappade pärmarna hon hade i händerna och sedan rusade hon iväg. Mindre än en minut senare kom hon springande tillbaka med två andra i släptåg, de hade en rullbår emellan sig. Jag försökte få en syl i vädret för att meddela att det faktiskt bara var fråga om en ogiftig pytonorm och ingen kobra eller skallerorm, men det var lönlöst, de lyssnade inte utan bara sprang som yra höns.

Väl inne på ett behandlingsrum fick jag äntligen en chans att förklara vad som hänt och att jag bara behövde en stelkrampsspruta och bandagering. Ännu en gång försvann sköterskan och under fem minuter låg jag på britsen och funderade över allt som skett. Sedan hörde jag fotsteg, inte ett par fötter, inte två par, massor. In stormade säkert minst tjugo läkare och alla ställde flera knäppa frågor i munnen på varandra, jag kunde inte urskilja frågorna, men någon fras som -”har du sådana där odjur hemma”, kunde jag höra. Äntligen fick jag min stelkrampsspruta och handen, som nu var tre gånger sin normala tjocklek, blev grundligt tvättad och bandagerad.

Tillbaka hemma var det bara att ta tag i situationen. Min tigerpyton hade ätit upp maten, men hon var ju nedsölad av mitt blod, så precis som när man ramlar av en häst är det bara att kliva upp i sadeln igen. Jag stoppade vänsterhanden i en plastpåse och tejpade fast den. Sedan lyfte jag ut min pytonorm i badkaret och duschade av henne så att hon fick tillbaka sina vanliga färger.

Om någon hade frågat hur jag skulle reagera på en sådan här händelse innan detta skedde, hade jag svarat att jag aldrig skulle våga ta i en pyton igen, men så fungerar man inte i verkligheten. Man gör det som måste göras oavsett vad det handlar om.

På jobbet måndag morgon hade sensationen redan gått runt bland de 400 som jobbade där och min chef sa något som jag aldrig hört från någon chef vare sig förr eller senare -”ska du inte ta ledigt några dagar och vila upp dig?”