Många lampor tända.

Nej.
Men är gärna inte ute när det är mörkt. Inte pga mörkret. Utan på hur samhället är

När jag läste #2 kom jag att tänka på mörksens gärningar och kollade på nätet, Oj, vilken massa hänvisningar jag fick. Använder ni det uttrycket?

Nej inte ett dugg sover med helt nedsläckt och älskar promenader tidiga mornar men säger som flocken med tanke på hur samhället ser ut nu drar jag mig för att vara ute vissa tider när det är mörkt och så har jag aldrig tänkt förut.

Mörkrädd sedan jag var barn då några "kompisar" skrämde mig rejält. Det är egentligen inte mörkret i sig själv som är obehagligt, men att inte veta vad som döljer sig i mörkret är obehagligt. Den där känslan av att "vad som helst" kan dyka upp.

Nä, är inte mörkrädd. Dock måste jag ibland ha lampor tända när det är mörkt för min ångest, men det är inte egentligen mörkret utan mer att det känns mycket ensammare då. Har alltid haft svårt att känna mig ensam om det inte är en liten gömma, då känner jag mig trygg oavsett. Men lägenheten känns typ enorm när det är mörkt överallt om jag har en massa ångest och då måste jag ha några lampor tända.

Tycker det är mysigt med mörker. Iaf hemma eller i skogen. Stan undviker jag helst när ljuset försvinner och skumrasket börjar stryka runt.

Det finns en promenadslinga här i byn som går längs med sjön en bit. Det är svårslaget att gå där sena kvällar/tidiga mornar. Har man inte ficklampan framme så är det verkligen kolsvart.

Är inte mörkrädd men jag var det när jag var barn.

Jag har varit mörkrädd men det har blivit bättre med åren. Känner inte av det numera. Har varit rädd för att sova själv men det är också borta
Jag undviker att gå ut då det är mörkt ute mest beroende på att samhället blivit så otryggt.

Jag är, trots det bor jag på landet samt jobbar i hemtjänsten. Men är väl snarare rädd för det man inte ser helt enkelt.

Förr var sonen och jag ofta ensamma i vår sommarstuga som låg ensligt.
Vi gick på utedass med fotogenlampa t.ex. Jag var aldrig mörkrädd men nu denna veckan när min man var i Berlin så tände jag lite mer än vanliga nattlamporna.

Knepigt att helt plötsligt bli mörkrädd.

Är inte mörkrädd men har svårt att vara ute i mörkret pga att jag har så dåligt mörkerseende

Egentligen inte men samhället gör en rädd.

Jag är lite fånig för tvärt emot många är jag mörkrädd inomhus, men inte utomhus. Har att göra med mina sömnparalyser, inomhus känns det alltid som att mörkret kryper så nära och blir liksom tungt på kroppen. Inte så rädd dock att jag måste ha natt lampa mer än i vissa extrema sömnparalys-perioder.

Det som skrämmer utomhus med mörkret är ju tex rån, våldtäkter och sånt men inte mörkret i sig. Att vara ensam ute en mörk vinternatt i sig är inte alls läskigt. Jag älskade de tidiga morgnarna i stallet när det var becksvart vid utsläpp och både hästarna och jag gick på ren känsla för att hitta ut till hagarna.