Det beror på hur dagen varit.

Vet inte riktigt. Brukar inte bli arg så ofta.

Jag kan bli fruktansvärt arg om jag ser någon bli orättvist och illa behandlad.
När jag gick i skolan var jag väldigt blyg, vågade nästan inte svara på frågor, rädd för att svara fel, men om jag såg någon bli illa behandlad, i skolsalen eller skolgården, så blev jag ett "lejon" . Tog verkligen i då, till försvar för personen. I 9.e klass så tog geografi- läraren , den blöta svampen som användes till svarta tavlan, och torkade en tjej i ansiktet. Han tyckte att hon var för mycket sminkad. Då tog det hus i hel…..t. Jag fick stanna kvar efter lektion, då jag även talade om vad jag tyckte om honom. Efter det fick jag ett betydligt högre betyg än vad jag var värd. Jag är likadan i vuxen ålder, men är inte blyg längre.

Jag blir fruktansvärt arg på orättvisor, lögner, förtal och översitteri.
Jag tar itu med saken direkt och sedan är det bra.

Jag blir sällan arg. Jag säger vad jag tycker men men blir inte arg så jag "skäller"

När jag blir mest upprörd så blir jag främst ledsen.

Jag blir väldigt sällan arg. Irriterad och ledsen eller besviken kan jag bli. Men jag blir sällan arg, höjer aldrig rösten och tycker det är obehagligt när andra till exempel höjer rösten.

#6 Jag håller med dig. Jag tycker att ilska är ett obehagligt karaktärsdrag.

Jag blir arg om jag ser någon behandlas illa. Är dock väldigt blyg och blir själv hackad på i skolan, men vågar aldrig säga till för då säger jag bara något taskigt av misstag. 🙁

Jag blir mest ledsen men visar inte det så mycket. Arg blir jag bara på folk som håller på och tjatar på mig, då kan jag höja rösten.

Blir sällan arg men då och då blir jag irriterad och det kan vara av både oviktiga och viktiga orsaker. Jag är ingen arg person utan mer glad och lättsam och har mycket närmare till skratt än till ilska.

#7: Ja många tycker att ilska är obehagligt, men.. Ilska är en av våra grundkänslor och helt normal och det är synd att man inte "får" visa ilska i vår kultur!

Okej vi som har lätt för att bli arga och blir det ofta har, enligt dig och en del andra människor, ett obehagligt karaktärsdrag.
Folk får tycka vad de vill, arg har man rätt att bli. Jag har noterat att dom som har svårast för arga människor ofta är de som håller på och provocerar andra titt som tätt, och då blir ju vissa av oss tillslut arga på dem!
Nu generaliserar jag ganska mycket, men det finns dom som har en tendens att bli såpass näsvisa eller provokativa att de är upphov till gräl, men är oförmögna att se sin egen del i det och tycker att den som är arg på dom har problem som plötsligt blir arg utan anledning! I sin värld är de själva felfria och fattar inte att de provocerar andra till det.

Jag har svårt att bli arg. Att jag är sur, irriterad eller frustrerad händer absolut, men det är väldigt sällan jag blir riktigt arg. Det hindrar inte mig från att säga ifrån eller stå upp för mig själv eller andra. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker. Men jag vill helst inte diskutera något när jag (eller motparten) är arg, så jag är oftast den som drar mig tillbaka när jag känner att det närmar sig. Jag tar det hellre i lugnare ton lite senare.

När jag blir arg börjar jag ofta att gråta vilket jag tycker är väldigt frustrerande.

Jag har även svårt att hantera arga människor, åtminstone privat (mina föräldrar bråkade mycket när jag var lite och jag tror det finns en koppling där). På jobbet får jag ibland hantera arga människor och där har det däremot gått bra. Jag är i en annan roll där och ilskan är sällan riktad mot mig personligen.

Jag tror man gör sig själv en stor otjänst genom att agera ilsken, arg, utåtagerande.

Det är svårare att lyssna på en sådan människa och att faktiskt höra vad den säger bakom attityden.

#12 Jag börjar också gråta de gånger jag faktiskt blir arg.
Men jag gråter ofta. När jag är ledsen, glad, trött, arg, har ont och så vidare. Jag är en riktig lipsill!😁

#11 Oj, jag håller inte alls med om att de som har svårt för ilska ofta provocerar de som har lättare att bli arg.
Själv har jag svårt för höjda röster, rytande och fula ord pga trauma. Det har alltså INTE med mig att göra.
Sen tycker jag att ja, man får vara arg, men det finns gränser för vad man säger till folk. Eller hur man beter sig, oavsett hur arg man än är.

Beror helt på dag. Jag har dagar där jag lätt blir arg men överlag nej. Irriterad ja,arg nja

Sen beror det ju varför man blir arg. Det betyder inte att man är arg för jämnan. Själv blir jag arg när någon blir illa behandlad och säger ifrån.
Jag tror att om fler människor sa ifrån när dom ser att något är fel, så skulle världen vara bättre. Men tyvärr, dom flesta "vill inte lägga sej i" men det är fel anser jag.
För övrigt är jag en glad och positiv person.

Jag var konstant arg.
Ilsken som ett bi för många år sedan.
Jag slogs mot väderkvarnar i orättvisan namn.

Eftersom folk i allmänhet är rädda för arga människor och har en tendens att dra öronen åt sig i såna situationer, och eftersom det käns obehagligt, ocivilliserat och kanske mest av allt ohanterbart. Antar jag?
För det är lätt att ta åt sig. När man stöter på arga människor.

Så då är det så mycket lättare att dra sig undan. Istället för att faktiskt stanna upp i sina egna tankegångar och se sin egen reaktion.

Att visa ilska att uttrycka den är det mest befriande en människa kan göra. För under ilskan ligger ganska ofta obearbetad sorg……Och det kan ta lång tid innan det visar sig.

Men med det sagt så finns det ju gränser för vad man säger och gör med sina arga känslor.

Jag gråter sällan.
För min inlärda skyddsreflex är ilska och motstånd.
Det är först när jag uppmärksammar min arga del som jag förstår att någonting mycket skörare i mig vill värja sig.

Jag tror att dom flesta skulle må bättre om dom släppte ut sin ilska istället för att bära den inom sej.

#13: Om den andra är elak mot en helt utan anledning, och det är någon som inte är närstående och betydelsefull, vad gör det då om man agerar ut sin ilska?
Det har hänt, iallafall en gång som jag aldrig kommer glömma, att när jag sade ifrån för en gångs skull till nån som ofta kom med gliringar, att en annan lade sig i och sa åt mig att inte säga så till hennes "kompis".. De var båda två runt 65-70! Jag ignorerade det, men hon började typ klanka på mig. Jag ignorerade det men när hon bara fortsatte ge mig skit så sa jag ifrån att: "Nu räcker det!" Varpå hon blev jättearg och började skälla ut mig. Först då blev jag arg! Jag hade aldrig sett människan förut ens, vete fan vad det var för fel på henne! Det blev ett högljutt gräl och inte ens när jag gick därifrån gråtandes slutade hon slänga skit på mig!

Till och med du måste väl förstå att jag blir arg och agerar ut min ilska mot människor som behandlar mig så illa?
Det här exemplet var nog det värsta fall jag kan minnas av att någon provocerat mig tills jag fått ett utbrott. Men har ganska ofta upplevt att nån stått och provocerat, och sen när jag reagerar med ilska så är jag tydligen "sjuk".

#19 Du verkar ofta hamna i situationer där du blir provocerad av främlingar

#20: Vadå, tycker du att kvinnan i exemplet var helt oskyldig och att det bara var jag som gjorde något fel?

Har man neuropsykiatriska diagnoser så blir man ofta missförstådd av andra som feltolkar ens avsikter, eftersom vi har helt annorlunda sätt att uttrycka oss, vi är inte alltid så medvetna om vilka signaler vi sänder ut. Så ja, det är vanligt att man hamnar i konflikter med folk pga att man ofta blir missförstådd!

Du påpekar ofta att jag är som och så, men viss då att du är större och mognare genom att sluta vara spydig i trådar! För din ålder verkar du vara ganska oförstående och ovetandes! Tycker du att det är OK att spä på när andra i tråden fortsätter skriva något som gör att nån blir upprörd och ledsen, och skriva att jag kan, typ dra, om det inte passar? Istället för att som det gått till i alla andra sammanhang, att gruppledaren går in och avbryter! Inte för att de andra sagt eller gjort något fel utan enbart för att ingen ska behöva känna sig ledsen och missförstådd!
Du gör säkert ditt bästa som operatör, men det är ganska okänsligt att komma med pikar och svara drygt och spydigt till någon som har Aspergers, ADD, djup depression och högkänslig!!
Att man stöter bort folk och är negativ och kritisk mot andra är ett av symptomen på depression, vet du det? Jag skyller inte på det, det är en förklaring och det slog mig först precis nyss.
Personer med mina diagnoser missförstår och blir missförstådda väldigt ofta! Du kanske bör läsa på lite om olika tillstånd och hur det påverkar? 😏
Du bemöter mig som om jag bara vore en elak, taskig person eller nåt… Men jag är en människa som har olika funktionsnedsättningar och är deprimerad, och det kanske du ska ta hänsyn till och bemöta mig lite mer moget och professionellt!

#21 Jag tänker låsa den här tråden nu då det var en allmän fråga och inte en diskussion om en enskild persons mående.

#21 Detta är andra tråden som blir låst. Nästa gång får du skrivförbud på Livskvalitet.

Jag tycker inte du är elak eller taskig. Du läser in saker jag inte skrivit.

Du är inte den enda med funktionsnedsättningar. Alla har bagage att bära på. Här inne behandlas alla lika.