Det jag tycker är det allra svåraste är frånvaron av kramar. Nu har jag som tur är en kramgo man, men det gör ont att inte kunna krama sina ungdomar, speciellt när man inte setts på ett tag. Vi var och hälsade på min gamla pappa i höstas, han bor stort så det gick att hålla avstånd, men det var hjärtskärande att inte kunna krama honom, speciellt som man inte vet när eller om man ses igen.

Saknar också teater, konserter, middagar med goda vänner. Det blir allt svårare att träffas ute, igår grillade vi, spelade spel och promenerade med vänner, men det var kallt. Brrr!

Jag började jobba hemifrån helt och hållet när de strängare restriktionerna kom. Vi storhandlar riktigt rejält 1 g/månaden ungefär, och kompletterar varannan vecka. Men det är väl i princip enda gångerna jag åker hemifrån sedan i somras, bortsett från att jag tills nyligen jobbade på plats på kontoret ca 1 dag/v. Min bror och hans grabbar var här förra helgen för att födelsedagsfirande, och sen har vi kunder till vårt företag här minst 2 dagar/v. Den enda som lider av att vi håller oss lite isolerade är tonåringen.

Det är inte så jättemycket annorlunda. Jag jobbar ju hemma och maken i skogen. Vi har just nu inget socialt umgänge men det gör varken mig eller honom så mycket.
Han fyller 50 om 1 vecka men vi har sagt ifrån allt. Ingen får komma, vi släpper inte in någon.
Ett bättre kalas fixar vi i vår/sommar.

Träffar på jobbet men inte i privatlivet
Tyvärr måste vi till bland annat affärer åt de gamla (nej de har ingen bra lösning på det).

Träffar väldigt få privat. Jättetråkigt men vad gör man
Ja livet har ändrats. Kan inte till badhus, lekland, öppna förskolan, gallerior, umgås med vänner tex.

Nej, egentligen så är det bara en jag träffar privat regelbundet (1 ggr varje/varannan vecka).
Annars har jag bara katten som sällskap.
Har den mesta kontakten per telefon.

Nej, jag stämmer inte träff med vänner eller familj. Har fått tacka nej flera gånger när jag fått frågan om jag vill umgås. De enda jag träffar är sambon, kollegor, grannar (som jag mest säger hej till när jag ser dem) och ibland när jag köper/säljer något via Marketplace/Blocket men då alltid med avstånd. Brukar be säljaren att lämna varan utomhus så swishar jag i förväg. Jag umgicks lite med vänner och familj i somras, då läget var lite bättre, mest utomhus och inte så många olika personer. Men just nu är det inte läge för sådant.

Innan corona var jag hem till min mamma ungefär en helg i månaden. Nu var jag inte där alls från mars till juli, och bara två gånger sen i somras. Sen studerar jag helt online för tillfället och alla små stunder där man sitter och småpratar i pausen eller innan tex en föreläsning är borta. Innan corona brukade jag även ta en fika eller liknande med en klasskompis någon gång per termin.
Så jag träffar sällan folk, men var inte jättesocial innan heller. Mitt sociala liv har alltid varit mycket online, men det är trist att inte träffa andra studenter och jobbigt att träffa min familj så sällan. Det kan gå veckor där den enda människan jag pratar med öga mot öga är kassörskan när jag går och handlar (vilket jag också gör så sällan som möjligt).

Och även om jag är rätt osocial, och sällan valde att umgås med någon innan corona så saknar jag att vara bland folk. Att sitta på ett kafé och lyssna på konversationerna runtomkring, att sitta på en bänk på ett köpcentrum och bara titta på folk eller att gå på bio och tillsammans uppleva en film. Även om det är saker jag gjorde ensam och jag inte direkt interagerade med någon, så är det ändå något socialt som jag saknar

#7 Känner igen mig mycket i din kommentar. Jag är också student och gör allt online (kollegorna som nämndes i min kommentar är på mitt extrajobb där jag jobbar då och då). Jag är inte heller speciellt social och tycker egentligen att distansieringen är skön då jag får så mycket egentid. Dock är jag sambo så jag har ju alltid någon att prata med. Angående skolan blir det ju stor skillnad att inte kunna småprata med sina klasskompisar, man lär inte känna varandra på samma sätt och håller sig inte uppdaterad om varandras liv osv. Jag är bara så glad att jag började innan corona så jag hann lära känna folk innan detta började. Men vi brukar ses på Zoom ibland och bolla tankar om våra uppgifter, plugga tillsammans, eller bara snacka skit. Det är faktiskt rätt skönt för att hålla kontakten lite trots att man inte får ses. Det är ju annars den stora nackdelen med distansstudier - att man inte får samma möjlighet att hjälpas åt - så det är skönt att Zoom finns så att vi kan prata av oss om allt möjligt.

Jag/vi träffar sonen och hans lilla familj. Vi passar även barnbarnet som vanligt men de är de enda vi träffar privat kan man säga.

Jag tänker som så att så länge jag jobbar och åker kommunalt så tänker jag träffa min närmsta familj.

Vi träffar även i icke coronatider väldigt lite folk så det har inte ändrats så mycket.

Nej ingen alls sen coronan kom och i min vänkrets är alla i riskgrupp och det känns så himla tråkigt men det är ju som det är nu och vi får hoppas vi får tillbaka gemenskapen med vänner och familj som vi alla så väl behöver.

Däremot om vi möts ute då stannar vi upp och pratar samt håller distansen likaså promenader kan vi göra och även där kan man hålla distansen men just det där umgås, fika, äta mat och hitta på något roligt tillsammans det ligger nere under pandemin .

Träffar min man dagligen såklart eftersom vi bor ihop 😊 I övrigt har 1-2 kompisar som jag träffar då och då + att jag träffar ett fåtal kollegor de gånger jag är på jobbet (jobbar mestadels hemifrån).

Jag har inte så stort socialt behov och är introvert så tycker att hemarbetet är toppen och lider inte alls av att umgås mindre med andra.

Det är jag, katterna, tv och datorn + 1-2 telefonsamtal i veckan till mamma. För undantag att gå till affären och handla 1-2 ggr i veckan och kanske 1 gång i veckan se och hälsa på någon av grannarna i trappuppgången.
Det är min sociala bit. Inte mycket att hurra för!

Med tanke på att jag jobbar i butik så träffar jag ju extremt många människor nästan varje dag och många håller inte alls avstånden till oss i personalen då de ska fråga nått. Ställer sig 50cm ifrån och trycker upp mobiltelefonen i mitt ansikte och frågar har ni den här. Eller de som vill att man ska prata med nån i telefonen som vill ha en speciell vara och nej en mobiltelefon är en riktig smittohärd jag vill inte prata med någons släktingar i en mobiltelefon som de precis haft framför munnen. Förstår inte vad som ska vara så svårt med att hålla avstånd överallt.

#14 Men käre nån…