Har inga egna barn, så därför kommer det inte att bli några barnbarn heller. Hör inte heller till "barntypen", så barnsnack intresserar mig inte det minsta. Visst tycker jag om mina brors barn och barnbarn, men jag pratar inte om dem i tid och otid, eller visar en massa foton på dem - mer än någon enstaka gång ibland. 😉

Jag har ett barnbarn. Tyvärr så flyttade sonen och mamman 30 mil ifrån mig när hon var bara ett par månader. Jag har inte haft möjligheten att följa barnbarnet som jag skulle ha velat. Hon fyller 20 i år så det har ju gått några år.

Sen måste jag säja att jag inte förstår mig på det här med "livets efterrätt". Jag tyckte det var jättekul att sonen fick barn och jag blev farmor men inte allt detta som jag hör andra prata om.

Jag är inte heller "barntypen" 🙂 och har inga barn så barnbarn kommer inte att bli aktuellt! Att höra om andras barnbarn är något som jag inte uppskattar, dock förstår jag att mormor/morfar osv är stolta, men jag vill inte bli inblandad i det så att säga haha.

Vi har fem gemensamma barn och min man har en son sen tidigare.

Inga barnbarn ännu och det dröjer nog ett tag till vad det ser ut.Har en utvecklingsstörd dotter och förhoppningsvis kommer hon inte att bli mor.De fem övriga är killar varav bara en har stadigt sällskap just nu.

Jag har heller inga barn. Jag umgås sällan med folk privat, så där slipper jag mycket barnsnack helt naturligt. Mina svärföräldrar har förstått att varken jag eller min man är så intresserade, så när vi träffar dom så blir det heller inte så mycket prat om barnbarnen.

På jobbet har jag några kollegor som är småbarnsföräldrar och en kollega som både är morfar och farfar till ett helt gäng. Så det blir lätt att det blir en del prat om barn. Jag lyssnar och roas ibland av att höra roliga historier barnen hittat på eller sagt.  Jag själv kan ju inte vara med så mycket i just dom diskussionerna, men jag har heller inget emot att folk pratar om sina barn och barnbarn. Barnen är ju en stor del av deras liv, en del av dom själva. Och då är det inte så konstigt att dom pratar om dom. 🙂

Jag tycker det är lite jobbigt ibland med barnsnack, inte för att jag ogillar barn utan för att jag har sån barnlängtan själv.

Jag har ett barnbarn, en flicka på 3,5 år och en liten pojke väntas i mitten av juni. Jag älskar att var mormor och ha den lilla hos mig. I fredags hämtade jag henne på förskolan och hon sov över hos mig. Nu kan man prata med henne och hon är en aktiv observant ung "dam". Hon håller mormor alert och den vanligaste kommentaren just nu är "varför det".

Jag är så fascinerad av hur många minnen som dyker upp från när sonen själv var bebis. Saker som man glömt som man helt plötsligt kommer ihåg med små rörelser, ljud och annat.

Detta är det största som har hänt mig förutom när vi själva fick vår son. Jag trodde heller aldrig att jag skulle få uppleva att bli farmor så allting är en bonus känns det som.

Jag är inte heller någon typisk barnmänniska, men inbillar mig att det blir annorlunda den dag jag får egna barnbarn om det nu blir några. Sånt vet man ju aldrig och jag hoppas verkligen att det dröjer lite. Äldste sonen fyller 18 år i år, han går 2:a året i gymnasiet och har tänkt sig att plugga vidare. Än så länge ingen flickvän 🙂 Min yngste är nyss fyllda 13, så det lär väl dröja. 

Däremot är det större chans att jag blir bonusfarmor snart om jag får gissa. Bonusdottern är 25 år, har fast förhållande sedan 7 år med en jättefin kille. De har båda fast jobb och har nyss flyttat till större lägenhet. Men de bor långt härifrån så vi ses bara några ggr/år tyvärr 😕

Jag har 2 barn men är ingen barn människa. Mina barn är ju mina. Men jag kan tycka det är jobbigt med andra barn. Jag är lite udda.

Jag kommer ju inte att bli mormor utan farmor om det nu blir några barnbarn.Vet inte om jag har fel men oftast är det väl mormor som kommer närmast sina barnbarn.

#11 Haha det hoppas jag verkligen inte😮😉

#11 Jag stod min farmor och farfar väldigt nära! Så det behöver inte vara mormor och morfar som är viktigast.