Jag har lite svårt för det där med att man ska älska sig själv innan man har förmågan att älska andra/annat.

Det innebär ju att "lilla Lisa" som exempel med en trasig barndom och ett stort självförakt skulle vara oförmögen att älska någon. Jag tror inte det är så.

Jag vet inte om jag älskar mig själv men jag accepterar den jag är och försöker göra det bästa av min situation  men min man och sonen går före allt.

Jag tror heller inte på blodsband. Kärleken kommer inte per automatik bara för att man är släkt med varandra.

Det är i alla fall ett intressant "ämne"🙂

Jag tror att det där gamla deviset har en god andel sanning, alltså att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Om inte annat kan man se det på alla kärlekslösa förhållanden tror jag, alltså att det som brister i dem ofta är att åtminstone en av makarna inte kan älska sig själv och det får ödesdigra konsekvenser för den andre partnern och för partnerskapet, inte sällan mynnar det ut i våld.

Däremot tror jag att begreppet som sådant kan vara svårt att ta till sig. Jag är själv en sådan som aldrig skulle yttra något sådant vare sig högt eller för mitt inre, men jag vet ändå att det är så, jag älskar mig själv, den jag är  och att jag aldrig skulle vilja byta min personlighet. Dock lämnar min sjuka kropp allt övrigt att önska och det är den delen Cristine är inne på, men det ändrar ingenting i grunden.

En trasig barndom ändrar heller inte på detta, jag har själv en sådan och "lärdes" att tro att jag inte dög till någonting. Jag hade ingen självkänsla och inget självförtroende alls. Kanske fanns kärlek till mig själv bara latent då och den väcktes först när jag kunde bryta mig loss från hemska föräldrar och möta andra människor som kunde uttrycka uppskattning för mig och mina förmågor, min personlighet och mitt empatiska sätt.

Tänk att jag vid 15 års ålder fortfarande var fullständigt övertygad om, genom mina föräldrars nedlåtenhet, att jag aldrig skulle förmå att ta Körkort, men att jag ett år senare, redan efter två veckor på mitt nya arbete, var lika övertygad om att jag kunde klara vad som helst och bli precis vad jag ville. Jag tror att kärlek till sig själv föds man med, men den behöver väckas. Det bör ske genom föräldrars kärlek och omtanke, men i brist på den kan den komma senare genom andra människors försorg.

Alla är vi olika.  Att kunna älska sej själv och andra människor är något som bara finns där…tror jag !  

Barn som växer upp under " dåliga förhållanden " behöver inte bli dåliga människor själva.  Kan ju istället vara precis tvärtom..kanske dom lär av detta ?   Barn som fostras av föräldrar som har det bättre ställt och kanske får allt dom vill ha, kanske som vuxna tar allt för givet ?

Medkänsla, empati och förmågan att älska sej själv och andra .. är det något vi måste lära oss, eller finns det bara inom oss ?

Ingen enkel fråga, men jag försöker acceptera mej själv som jag är ( även om jag inte heller gillar spegeln ibland )  och jag försöker bemöta andra såsom jag själv vill bli bemött !     🌺

Nja jag kan nog inte säga att jag älskar mig själv, det är för starkt ord. Men jag tycker att jag duger och det får räcka🙂

Jag gillar era svar,våra tankar går ju inte i samma spår eftersom vi är olika individer och att  de som haft en svår barndom  inte alltid blir själsligt stympade det har vi ett bra bevis på med Peter som har sina barn i åtanke jämt och ständigt.

Finns ju mycket man kan skriva runtomkring detta…

Jag är uppväxt med att Alla är lika mycket värda. Men jag skulle inte säga att jag älskar mig själv.

Det finns dem som har haft svår uppväxt som ändå är väldigt kärleksfulla, det finns ett uttryck "jag ska inte göra så mot mina barn" alltså väljer man det goda. Likaväl finns det dem som väljer att behandla andra som dem själva blivit behandlade, så det är svårt att veta hur utgången blir.  Även dem psykologiska aspekterna är ett intressant faktor, en som växer upp i ett kärleksfullt hem kan ändå själv bli  rena motsatsen . .

När man har kommit till självkännedom då har man kommit en bra bit på vägen i mitt tycke.  Jag accepterar mig själv som jag är och jag duger bra.