Jag skjuter pilbåge och har så gjort sedan slutet av 60-talet. Under ett antal år var jag medlem i en bågskytteklubb för vilken jag tävlade flitigt. Även efter det att jag slutat mitt tävlande, fortsatte jag som medlem i samma klubb och ägnade ofta helgerna åt motionsskytte på klubbens bana.

Under flera år hade vi haft problem med bilinbrott, särskilt under pågående tävling när det var många bilar parkerade och eftersom bilarna parkerades uppe vid landsvägen och klubbstugan låg i en sänka en bra bit in i skogen, fanns ingen möjlighet att se vad som skedde. Till slut tvingades vi turas om att vakta bilarna under tävling.

Nåväl, en dag var jag på banan helt ensam och ägnade mig åt något som på engelska kallas ”rowing”, dvs man skjuter inte på tavlor utan istället på murkna stubbar, kottar, löv eller något skräp. Träningsmomentet består i att man lär sig bedöma avstånd och skjutvinklar bättre.

Vid denna typ av skytte använder man en ”flu-flupil”. En sådan pil har en lång fjäder snurrad till en flaskborstliknande buske och sedan är den försedd med en klubbspets av gummi. En sådan spets tränger inte in i någonting, utan det blir mer som en ”box”, ett slag.

Pilar av flu-flu-typ har från början tagits fram för fågeljakt. Använder man en vanlig pil vid skott uppåt, så hittar man den aldrig mer och dessutom utgör den stor fara eftersom man aldrig vet var den landar, men med flu-flu går det bra eftersom den flyger med full fart 30 meter, sedan bromsas den och dalar ner som en fallskärm.

Jag var ute ett par timmar och sköt på stubbar och sedan gick jag mot bilen. När jag närmade mig parkeringen hörde jag ett ljud som genast väckte min misstänksamhet, så istället för att bara gå vidare mot bilen, svängde jag av in i skogen till vänster. Jag smög mig fram till landsvägen genom skogen ungefär 100 meter norr om parkeringen och tog mig över vägen till buskagen på andra sidan. Därefter tog jag mig genom buskarna ner mot parkeringen igen fast på ”fel” sida vägen.

När jag smugit närmare såg jag att det stod ytterligare två bilar där. En röd Ford Sierra framför och en vit Volvo 740 bakom min gamla giftgröna 145:a 1971 års modell. En kille satt i Sierran och höll på att montera ner stereon. En annan kille med kraftig skäggstubb hade precis börjat pilla med låset på min pärla. Bilen var inte mycket värd, men jag hade en Pioneer-stereo med ett stort slutsteg i den som var värd åtskilligt mer än bilen.

Fan flög i mig när jag såg den orakade killen skända min fina kärra, så jag kröp så nära jag kunde utan att synas i buskarna och var noga med vinkeln, jag ville inte skada min bil. Sedan tog jag en flu-flu ur kogret och spände min (som väl var) klena 35 pounds recurvebåge och släppte pilen mot den spända jeansbaken på killen som stod böjd vid dörren på min Volvo. SMACK!!!

Mitt i prick på den högra skinkan, pilen rullade under bilen och försvann. Killen skrek, vrålade, illtjöt så in i blåbärsskogen att håret reste sig i nacken på MIG! Fullt skrikande såg han sig hastigt omkring som ett skrämt djur, men där fanns inget att se. Det som åsamkat den fruktansvärt chockerande smärtan i baken hade rullat utom synhåll under min bil.

Den andra killen hade just klivit ur Sierran med en plastkasse full med bilstereo, men han blev så rädd av hur den första killen skrek att han tappade kassen och bara rusade iväg. De båda sprang som om de hade djävulen själv i hasorna ner för den långa backen i sydlig riktning.

Jag fattar inte var killen jag rumpsköt fick luft ifrån, men han gallskrek hela vägen tills jag inte såg dem mer för att vägen böjde av en bit bort. Jag hörde en bil rivstarta från busshållplatsen några hundra meter nerför backen och sedan var det tyst. Jag gick över vägen och knöt fast plastkassen med stereon i på Sierrans dörrhandtag, gissa om ägaren till den bilen måste ha blivit fundersam.

Nu började jag tänka på vad jag gjort och ångern kom snabbt krypande efter ryggraden som en kall kåre. Fasen, tänkte jag, jag sköt på en människa, visserligen med en pil som inte kan göra hål, men ändå, tänk om han anmäler mig. Sedan skrattade jag till -visst, hur troligt är det att tjyvar som inte ens fick något byte skulle utsätta sig för risken att anmäla och dessutom, vem eller vad skulle de anmäla?

Det enda beviset på min något överilade handling var ju det jätteblåmärke som han antagligen skulle få av min lilla gummibluntförsedda flu-flukyss. Jag berättade om händelsen för mina närmaste klubbkamrater mot att de svor tystnad, men alla vet hur verkligheten fungerar och snart hade jag rykte om mig som den som såg till att bilinbrotten på bågskytteklubbens parkering fullständigt upphört.

Så här ser en "spets" av gummiblunttyp ut: