Jag har ju aldrig varit med om det men jag kan tänka mig att det är det. Har mängder med människor runt mig som skilt sig och alla känner väl någon, antingen i familjen eller bland vänner.

Även om det är en skillsmässa där man är överens så är det ju ändå drömmar som försvinner en ny fas i livet som inträder och jag kan tänka mig att man kan känna en viss form av misslyckande.

Sedan är det väl en himla tur att skillsmässa är mer accepterat idag.

Jag kan aldrig glömma en svårt sjuk patient vi hade som förlorat sin man året innan. Vi satt och pratade och jag beklagade sorgen. Hon tittade mig i ögonen och sa. "-Det var en befrielse, han var ett svin"

Här satt denna svårt sjuka kvinna som inte hade långt kvar att leva och upplevde ändå en befrielse.

Visst kan man tycka att hon kanske hade ett eget ansvar men det var svårt att skiljas förr. Inte accepterat av samhället eller ens familjen.

# 1 Dom flesta stannade kvar i sina äktenskap, trots att dom mådde dåligt. Kastade bort hela sitt liv! Precis som du skriver..en skam för både familj och samhälle.

En skilsmässa är väl inget att jubla åt..men heller inget att sörja över ?

Ja det är så jag lever idag, känner att jag vill skiljas på grund av att jag orkar inte med detta länger.

Vi har varir ihop sedan sommaren 1989 och har varit gifta i 9 år. Vi har tre döttrar och en pojke på åldrana 20,18,15och 7år. 20 och 18 årinen har flyttat hemmifrån.

Jag har fått nog med att vara deras passupp till att laga mat och städa och tvätta och så ska jag jobba uppe på det.

Jag har talat om att jag vill ha hjälp med att städa tvätta och allt annat som hör till hemmet men inget hjälper.

Jag har låtit bli att städa och plocka undan men jag blir så förbannad när det gått ett tag att jag gör det själv av ren ilska.

Jag ska tillochmed ställa upp på att ha sex med gubben när jag inte vill och säger jag nej så blir det ett jävla hallå för det , och blir anklagad för att träffat någon annan, eller att jag har en 40 års kris.

Han går igenom min dator och kollar vilka sidor jag varit ute på så jag vågar knapt vara ute på andra sidor och söka efter saker hur jag ska få hjälp med detta. Jag har inga vänner som jag kan prata med heller för de han inte tycker om ska jag inte umgås med. Gå ut på helgerna får jag inte heller knapt för jag kan ju träffa någon annan.

Så Snälla hjälp mig med hur jag ska ta mig till med detta . vi har ju hus med.

#3 Oj, varför har du inte bytt gubbe för längesedan? Det där låter som 50-talet. Inget är värt att fortsätta så, inte huset, inte barnen, dem har du ändå oavsett.

I ett äktenskap delar man, både på det som är jobbigt och det som är mindre jobbigt eller rentav kul, allt annat hör livegenskapen till och den avskaffades i slutet av 1700-talet i Sverige.

Det där skulle jag inte acceptera i 10 minuter. Säg till din gubbe att han är obsolet, den typen av förtryckande män borde ha dött ut med millenieskiftet.

Hoppas du hittar en lösning, mvh/Peter

Ja det hoppas jag med, Men det är ju att ta stegat att våga.

Jag har försökt flera gånger men har stannat kvar. men denna gången måste jag få ett slut på detta.

jag vill leva själv och sköta mitt hem så som jag vill ha det. Jag vet att det kommer bli ett jävla liv och bråk när jag kommer att nämna det men jag måste denna gånge få ett slut på det =(

#5 Jag håller med dig, sån behandling är inte värdig någon.

# 5 Jag håller också med Dej..och jag håller med Peter. Du skulle ha tagit Dej ur detta för längesedan, inte stanna kvar och må dåligt. Vad blir bättre av det ?

Mitt råd till Dej är..lämna gubben, börja om med Ditt nya liv..vi har ju bara ett!  Säkert stöter Du på både hinder och jobbiga perioder, men i slutändan kommer Du att må så mycket bättre.

Önskar Dej massor av lycka till med Ditt fortsatta liv.

Kram från Sisa

#3 Jag förstår dig alltför väl, så kände jag också innan jag bröt upp.
Tänkte på allt jag skulle få klara ut själv, med försäljning av hus, hitta ny bostad, hur jag skulle få ekonomin att gå ihop….

Det var inte enkelt, det tog tid, det gräts många förtvivlade tårar, men det gick!

Det var en sån lättnad när det var över!

Jag levde ensam nästan 10 år sen träffade jag min nuvarande man.
Livet är plötsligt enkelt att leva när man är 2 som bryr sig om varandra.

Önskar dig Lycka till, lita på din "magkänsla"

Tack så mycket då är jag inte ensam. Ska ta tag i detta. Jag ska hålla er upprättade med hur det går för mej