Aldrig..fattar inte hur man kan välja nåt sånt!

Sisa det finns kloster där de inte får prata mer än en halvtimme varje eftermiddag.

De bara sjunger och ber.

De får inte sörpla när de äter.Inga ljud får höras.

Tänk dej ett långbord med kanske 30 pers som alla sitter och tittar ner i tallrikarna utan att säga ett ord och dessutom måste tänka på att äta ljudlöst. Det måste ju vara deprimerande.

Aldrig i livet. Tror det är väldigt olyckliga människor som går i kloster.

verkar vara mer Do NOT ! (doughnut) än munk :- )

jag trivs i mitt eget sällskap,men är för social att vara SÅ introver MED gud.
(kan ändå förstå känslan,att ha lite mer egentid,
med själ o gud/universum)

 det är väl oxå vissa ..annorlunda kloster som le..är sådana.
 Jag/vi hade ju en ..riktig munk (katolsk iår) som föreläsare
 som berättade om sitt klosterliv,han levde med mäniskorna(inkl bröderna)
 ..mäniskor var viktigare än en ny platt teve ..

   penke

# 2 Man tror inte det är sant! Och detta liv väljer människor frivilligt ?

Jag klarar mig inte ens en dag utan min musik, skulle aldrig klara av att leva helt utan musik eller nån form av ljud.

Jag skulle inte klara det. Men vi är ju olika här i världen

Dom som väljer o bli detta…""Det är ett stort kall. Som jag inte kan förstå.

Nej-Skulle inte kunna tänka mig o bli nunna…

Tro det eller ej men i min ungdom ville jag bli nunna,studerade teologi några år men kloster blev det aldrig.Däremot kan jag under en kort tid tänka mig en sån retreat på några veckor men inte för evigt,dessutom skulle vår tro kollidera så jag ska nog skona kloster  från mitt besök 

Jag förstår det som gör det om de tror att det är deras kall.
Men jag tror också att många som gör det är ensamma och inte har familj eller vänner.

Det är vad jag tror, kan ju ha helt fel :)

Nej det skulle jag inte kunna. Jag kan inte ens tänka mig att leva under den för mig inskränkta vardagliga kyrkligheten.

Ljudet är nog inte problemet för mig, naturen har egna ljud som hörs hela tiden, men jag behöver vara fri att välja själv.

Jag tror som Hera att det är väldigt ensamma människor som kanske känner någon form av tillhörighet i klosterlivet. 

Några drar sig kanske undan det "vanliga stressiga livet" för att de helt enkelt behöver strikt rutin för att må bra?

Tror det är väldigt blandat en del ensamna men såg för en tid sedan ett program om en Katolsk kvinna som hade både familj barn vänner men valde ett klosterliv där dom vid enstaka tillfällern fick träffa andra.Ett slutet Kloster.

Så det är nog väldigt individuellt och vilken förändring att lämna hela familjen,hemmet och vänner för ett sånt liv.Barnen var inte stora runt 8-10 år så då måste det verkligen röra sig om en övertygelse inombords för att ta ett sånt stort beslut.

Ja titta på Heliga Birgitta hon lämnade väl en stor familj!

Jag tror inte det är olyckliga eller ensamma människor som väljer klostret av den anledningen. Inte som permanent. Dom kanske söker sig till ett kloster under en kort tid men inte som stadigvarande.

Och det här med ensamma människor. En person som känner sig ensam kommer med största sannolikhet även känna sig ensam i ett kloster eftersom det är en känsla. Man kan känna sig ensam på en stor fest med många människor.

Så dom som väljer att leva i ett kloster gör det nog för att det är där dom känner att dom hör hemma, att det är deras kall här i livet. Sen om det är i ett stängt där dom inte får prata eller i ett mer öppet beror nog på vad man tror på.

#15 Det är inte bara en känsla. Känner man ingen på denna jord är man ensam.

Visst i fysisk mening är man ensam. Men man behöver inte känna sig ensam. Vilket är två olika saker. Man kan trivas alldeles utmärkt med livet fast man inte känner en kotte.

Men dom flesta känner nån (om inte annat från skola och jobb) sen om man inte umgås med andra blir nåt annat. Jag umgås sällan med andra människor. Säger hej till dom jag möter i affären och sånt. Och jag trivs med livet för det mesta.

#17 Jag bara säger att det finns de som är ensamma både fysiskt och psykiskt.
Det är ofta de som dras till "grupper".

Hera som jag skrev så tror jag dom kan söka sig dit för en tid. Men tror inte dom blir kvar. För söker man sig till ett ställe men inte känner sig hemma där så kommer man fortfarande må dåligt. Och då söker man sig till ett annat ställe i förhoppningen att bli att känna sig hemma och må bra.

Så vi ser olika på det.

#19 Jag tycker inte vi ser på det annorlunda. Självklart söker man sig vidare till man hittar den "grupp" man känner att tillhör.

Ok jag som missuppfatta dig då.