Ja..vad vore livet utan mina barn ? 

Jaa..och vi ska vara glada för varje dag vi har dem kvar.

Mina älskade, älskade barn!!! *kärlek*

Vad vore livet utan mina älskade barn, tackar varje dag för att dom finns

Jepp! Älskade skitungar!

…..var ska jag säga som inte har egna barn…SKIIIIITTTTTTT o inte vill jag bli Bibelns Sara heller typ 90 år innan jag skulle få mitt första.Jag får vara glad för er andras skull,att ni har barn.JEP-JEP..o det är jag också…

Nja, nu är det väl inte så att livet inte är ngt värt bara för att man inte har barn. Cristine o vi andra menar nog, att när vi nu lyckats med att få dem är de vårt allt *trots* det arbete o oro det också medför att ha barn.

# 7

Ja..det är ju inte lätt att ha barn precis..

Jag är så stolt över vår fina son. Han är vårt allt här i världen

Jag skulle kunna prata om honom heeela tiden.

På jobbet däremot kan jag tycka att det blir väldigt mycket barnprat och vi är flera som är ensamstående utan barn som hamnar utanför dessa samtal ganska mycket. Då försöker jag byta samtalsämne…

# 9

Det brukar jag också tänka på. Vara försiktig att prata om sina barn, även om man är mycket stolt över dom..för det är man..

#9 Samma här!

Jag är naturligtvis stolt över alla mina barn men de är alla 3 så olika! Det har väl sin tjusning men det kräver också en hel del då också medför problem.

Sonen har det aldrig varit några problem med, fram tills nu i tonåren. Det verkar ha löst sig nu o problemet är förmodligen att han är lite "smartare" än genomsnittet, vilket gör att han inte känner sig hemma i skolan o med sina klasskompisar. Så nu ska han få försöka läsa in 9:an (nu går han i åk 8) så han kan söka till gymnasiet redan till våren. Klok, empatisk o smart…mkt lätt att tycka om o ha att göra med.

Mellis…vår diva…helt egofixerad o uppe i det blå. Har så varit o kommer förmodligen att vara…*mkt* länge. Söt o go´ men *mkt* jobbig att leva med. Tyvärr mellanbarn vilket inte gör det lättare för henne…o därmed även för oss.

Minstan; explosiv, aktiv, söt o glad. *Väldigt* lätt att tycka om…en liten charmör o minst såklart. Den av våra barn som är mest…"normal"…om man jämför med genomsnittet o den som kommer att få det lättast att fixa livet jämfört med de andra två…förmodar jag.

Att hela tiden möta 3 st så oerhört olika personligheter, särskilt då de är barn, kan vara rätt så jobbigt. Hade de däremot varit lika varandra…el oss (jag o Guben är rätt så lika), kanske det hade varit lite lättare…men vad vet jag, det är bara en teori. Sedan har de ju sitt "extrabagage" att dras med, man får vara beredd på att det kan komma fram en dag.

Det där med att prata om sina barn då det finns "barnlösa" närvarande ja…det är lätt hänt även om man som jag varit där själv. När det gällde de närmaste vännerna så gick det väl ganska så bra då man blev lite av "gudmor" för deras barn under den barnlösa perioden. Det tråkiga är att när vi äntligen fick barn så var deras barn så mkt äldre o då hade våra vänner inte så stort intresse av oss el vårat "barnprat" då det var överspelat för deras del.

Men jag försöker se det som att jag fått lite extra erfarenheter av livet!