Äsch då… Vad spelar det för roll. Det är väl trevligt att hälsa på folk!!!

Minns första gången jag råkade ut för det där med handsfree. Jag åkte buss och plötsligt började mannen som satt bredvid mig att prata rakt ut i luften. Jag förstod att han inte pratade med mig och satt först och funderade på om han var lite tokig och om jag borde flytta mig. Sedan såg jag sladden och luren i örat. Suck av lättnad. Nu tänker jag inte på det längre, så hälften av dem som går där på gatan och pratar i luften kanske faktiskt ÄR tokiga?

Det känns ofta pinsamt det där, även om det inte är något att bry sig så mycket om egentligen.

Jag minns en gång när jag bodde i Göteborg på 80-talet och var på Avenyn med min sambo. På den tiden gick jag på Vux och det hände ofta att jag träffade på någon på gatan som jag kände på skolan.

Vi hade just stått och läst teaterprogrammet utanför teatern, när jag vände mig om för att gå krockade jag med Eva-Britt Strandberg. Men hej, sa jag eftersom jag kände igen henne. Hon svarade "hej" med ett leende. Va´, sa min sambo, - känner du Eva-Britt Strandberg? -Javisst ja, det var hon, jag trodde att det var någon jag kände från skolan.

Instämmer med Gunilla..Ge någon ett Hej..Sen om det inte var till mig..-Vem bryr sig.kunde vart.

Asta..jag trodde med att folk hade blivit tokiga..Innan jag förstod att dom pratade med någon, som dom hade i Örat…

#4 Chik vad jag känner igen det där! Trodde att det var megautsläpp från dårhuset! Folk pratade något grymt för sig själva!

Har aldrig kunnat vänja mig vid det där att folk har en mojäng i örat och så pratar de i telefon. För mig är och förblir en telefon en sak som man TAR UPP och HAR I HANDEN.

Vistt är det genant när man tar fel, men jag försöker skratta åt det

Har också svårt att vänja mig vid andras mobilsamtal via bluetooth, trots att jag praktiserar det själv. Men det går bättre nu än förr. Då i början trodde man ju att de var någon som hade frigång.

Så stela vi svenskar är ibland! Varför kan man inte heja på alla man möter…

#6 *fniss*

#7 För då tror de man hejar på att man har frigång och är tillfälligt utsläppt, som Anders skrev

# 8

Är det verkligen så ?

Vi svenskar är känsliga för när folk beter sig avvikande…

Läs gärna en tråd på Epoker iFokus, som tar upp just det… Betraktelser om den svenska nationalkaraktären av Herman Lindqvist.

Jag brukar säga hej när jag möter folk.

Att man hejar på varandra är väl bara kul, även om det blir ett misstag!

Det jag menade i mitt inlägg #6 var att innan man fattade att folk pratade i mobilen trodde att de gick och pratade för sig själva.

Själv hejar jag på många okända längs vägen eller gatan när jag kör bil, ibland ser man deras min och att anar att de tänker:" Vem f*n var han som hälsade?" 

# 12

Det känner jag igen, Anders…vem var det som hejade ? Jag blir bara glad, om någon säger hej…känd, eller okänd. Finns ingen anledning att ta illa upp!

# 10

Att heja är väl inte att bete sej avvikande ?

Jag har stått och pratat med maken i en affär, vänt mig om och fortsatt prata, då står där en helt främmande människa som ser rätt förvånad ut… och maken är så klart någon helt annan stans.

# 14

Det har jag också varit med om, Zabelle! Eller tagit någon annans kundvagn och gått iväg med.

Men det bjuder vi på

#15 Visst gör vi det!

Sist var det en man som svarade - duger det inte med mig? När jag bad om ursäkt för att jag trodde det var min man…. Kul

# 16

Tur att en del svenskar har humor i allafall

jag tycker i och för sig att ganska många svenskar har humor. Jag kan ofta slänga lite käft med okända människor och jag tycker det är vanligare att folk har humor än att de inte har det.

Jag tycker vi är lite hårda mot oss själva många gånger.OK - vi är inte som sydeuropéer, men vi ÄR ju inte heller sydeuropéer. Jag tycker mer det är roligt med skillnaderna.

Vi svenskar kanske har bättrat oss, ser inte så allvarligt på livet numera…till det bättre, eller till det sämre ?

Skönt är det med lite humor i vardagen i allafall!