Det skriver jag under 100% på!!!!!

Jag har läst att tillstånden stress respektive depression båda kännetecknas av förhöjda halter av stresshormonet cortisol.

Och att stress framkallat mina två depressionssvackor i år, är tydligt och klart konstaterat.

Däremot är jag mer tveksam till om att leka glad, verkligen biter på den 'svårare' sortens depression, alltså den egentliga / biologiska.

Men helt klart mår man bra av att skratta och le!

Instämmer också!

Läste ett bra tips…när du vaknar på morgonen, dra upp mungiporna så långt upp mot öronen som du kan, som i ett världens leende, och håll kvar där en bra stund!

Då har ansiktsmusklerna fått den gymnastiken de behöver för att du ska kunna skratta och le lättare! Och kaske se lite ljusare på tillvaron.

Den här tråden är roligt att läsa. Jag gillar god energi.

Jag tror att depression finns på en stor skala - ett brett spektra och de lättare formerna kan man säkert mota med positiva tankar och ett leende.

Men med den svårare sorten biter det inte…

Allt hänger ihop…vi måste se hela människan!

Jag har provat och det hjälper!

När du drar mungiporna uppåt aktiveras vissa muskler… (minns inte helt den fysiologiska förklaringen) kroppen känner av att du mår bra och skickar ut må-bra-hormon som får dig att må bra. Jag träffade en kvinna som i sitt jobb reste mycket. HOn hade ofta värk - hennes motmedel var att under sina bilresor sitta och le för sig själv - vilket fick henne att må bättre och ha mindre ont!

Pratar man vanlig "deppighet" så skriver jag också under på detta. Däremot är depression en sjukdom som ingen posititiv tanka i världen kan påverka.

#6 Jag är bipolär och inget annat än elchocksterapi hjälper…

Men det får man inte säga i en sån här tråd kanske… Antidepressiva hjälper inte. Dyra kurser i mindfulness som varit underbara hjälper inte…

Har man en kronisk sjukdom fungerar positivt tänkande till en viss gräns - men inte i de djupaste svackorna när man blir 100% sömnlös, 100% aptitlös och inte ens förmår uppbringa kraft till att ta livet av sig. Man bara ligger där apatisk… Jag lovar - då fungerar inget leende i världen… Du har aldrig varit så djupt nere, det är uppenbart… Och jag är glad för din skull!

Som sagt… Det finns gradskillnader på depression…

#9 Det förstår jag Evrekaw att när det är en kronisk sjukdom då hjälper det inte ett dugg att le eller prata med sig själv.. jag talar om lättare depressioner.

man måste känna att man lever o är behövd.Det är ett stort arbette o ta hand om sig själv..

O för att kunna hjälpa andra så måste man vara kompis med sig själv..

Så som du o ni andra säger.Var positiv o tänk så goa tankar man bara kan o städa i dig..då blir du fin utvändigt o då blir man en glader människa.Tror jag..

Fast varje morgon när jag ser mig i spegen..Så undrar jag vad det är för en gammal kärring som står o glor på mig..konstigt tycker jag..

Det är säkert en trevlig kärring Chik, så le stort mot henne och säg att du är glad att se henne!

#11 Håller med dig där Chick! Att få känna att man är behövd, att ens existens gör någon skillnad för andra, åtminstone några, det är viktigt.

Ibland kan det räcka med ett husdjur

#14 Ja fast 3 är ännu bättre… Min man skulle nog säga ett  Men han är nedröstad…

#15 Haha

Hade jag fått välja så hade huset vimlat av djur men jag får vara glad över mina två katter.