Det var en fin berättelse om Bambi. Och jag förstår din saknad.

Vi har alltid kört med kombinationen labbe och golden tillsammans
(eftersom vi bor på landet så vill vi alltid ha 2 hundar).

Men det finns ändå vissa som man ändå glömmer även om man har
en ny kombination.

Så även med katterna, har under åren lopp haft 9 st men det är 3 st
som jag ännu saknar något oerhört, minnena är så starka och tårarna
kan fortfarande komma när jag tänker på dom.

Så visst är det underbart med våra hundar, katter, ja alla djur som
vi tar till våra hjärtan.

Jag glömmer aldrig min älskade Sheba, hon var helt olika alla katter jag känt och haft. Hon älskade att åka bil och skulle sitta fram så hon kunde se ut, hon var mer som en hund, följde med överallt dit vi var( i koppel) till restauranger , caféer… på resor..

Hemma på gården så gick hon lös men så fort det kom en bil eller att hon såg koppel så kom hon rusande.

Så är det med min Bimbo. Har haft flera hundar, men han var speciell.

För mig var det Mickan. En fransk bulldogg. Hon följde mig till stallet varje dag efter skolan. Gick oförskräckt mellan benen och under magen på hästarna.

Med på ridturerna skulle hon också och när de blev för långa så att hon inte orkade mer, då satte hon sig ner och skällde. Jag fick då ta henne i knät i sadeln… Och där satt hon tryggt och lyckligt…

Hon snarkade fruktansvärt och konstigt nog var det det jag saknade mest när hon dog. Det blev för tyst… Det tog lång tid innan jag vande mig att sova utan att höra henne…

Det är som min första katt Fritz.

Jag hade inte haft katt innan och det tog säkert ett år innan jag vande mig vid att alltid ha två gula ögon stirrandes på mig vad jag än gjorde.

Han var med i badrummet, vid tvätten, sov runt mitt huvud, satt på diskbänken när jag lagade mat.

När han dog så var det dessa två gloende ögon jag saknade mest. Såå tomt…

Jag hade en undulat också, vit med bara lite blått på vingarna. Fritte hette han. Han var en riktig Houdini, tog sig alltid ur buren…

Han stal potatisskal och makaroner, knaprade på brödfatet vid middagarna. Pappa var jätteirriterad och shasade - men han kom tillbaka som en bumerang.

Han satt på gardinstången och spanade in när pappa läste tidningen. Dök ner på tidningskanten så att tidningen vek sig. Pappa svor i honom. Vi andra skrattade gott…

När pappa äntligen bytt packning på kökskranen som stått och droppat, fortsatte "ploppljudet" i alla fall - i Frittes tappning. Naturligtvis svor pappa i fågeln… som alltid…

En dag gick pappa ut efter morgontidnigen utan att veta att Fritte satt på hans huvud. Fritte flög bort och vi hittade honom aldrig.

Den man hade kunnat tro skulle varit glad att vara av med "fjäderfät", "fågelskrället" osv. var pappa… Men pappa sökte honom i dagar i skogen och jag såg att han gömde sina tårar bra där bakom tidningen några gånger - när ingen fågel sabbade läsningen längre.

#6 Jag kan se din pappa framför mig. -Inte kan man bli kär i ett fågelskrälle

Himmel, vilka avtryck våra djur sätter hos oss.

Det minns jag med min mamma. Vi hade en schäfer som hon påstod sig inte tycka om. Han fick cancer i magen och vi var tvungna att avliva honom. Innan så pratade mamma om att hon skulle ge hans matskålar till min syster mm mm.

Sedan visade det sig att när hon visste att vi var hos veterinären så hade hon varit tvungen att gå in och låsa in sig på toa på jobbet och senare tog hon de där matskålarna och sa." Jag tror jag kastar de här i alla fall"

Då var hon inte så tuff.

Ja visst sätter de sina avtryck i våra hjärtan - Även i de till synes mest härdade också…

Jag glömmer aldrig, aldrig Totte! En liten papillonkille jag hade i sex år. Tyvärr blev han sjuk och efter att ha låtit opererat honom två gånger blev han sjuk en tredje. Jag blev tvungen att fatta det svåraste beslut jag någonsin gjort…att låta Totte somna in för alltid.

Jag saknar honom varje dag…

Oj vad jag saknar vissa hundar! Och då jag är jägare så har de hundar som funnits här varit rena jakthundar, alla utom 2l.

Jag tror jag var 10 år när jag fick min första egna hund och det är 50 år sedan. Sedan dess så har det varit många hundar här på gården, ibland 5-6 vuxna hundar samtidigt och många valpkullar.

Men två hundar lyser lite extra med sina namn när jag tänker tillbaks på alla mina jaktkamrater…Pia och Cata.

Pia var en Hamiltonstövare som fanns här i början på 70-talet. Den hunden var helt felfri och lydde min röst som en människa. Som jakthund till hare och räv har jag inte haft någon liknande sedan henne. Hon blev moder till många duktiga jakthundar.

Cata var en Drever som endast jagade rådjur. Hon hade en egenhet som bestod i att hon under hela sitt liv aldrig drev råbockar, bara getter och kid. Varför kunde jag aldrig räkna ut.

En annan egenhet var att hon vägrade låta sig tränas då det inte var jakttid. Endast en lååångsam promenad  gick an någon gång. Så när jaktsäsongen började så var det  med oro i kroppen varje gång som man släppte en flämtande och lite fet hund. Men hon måste varit speciellt funtad för efter några släpp så var konditionen på topp.

Tyvärr fick hon inte föra sina anlag vidare då hon fick livmodern bortopererad som ung.

Jag kan känna dina känslor med din lille Bambi och förstår att du fortfarande saknar honom.

Min lille Silver är snart två år och följer med mig överallt. Åker med tåg, buss eller bil till vänner, ja överallt . Han är hemma var han än är.

Så den dagen jag blir utan lilleman kommer han leva kvar i minnet för eviigt och allt vi gjort tillsammans. Saknaden jag kommer att känna vågar jag inte ens tänka på.

Bumbellboo..Vilka fina minnen..Dom får du bevara o berätta..

Jag här borta tackar för att jag fick läsa om din bästa vän..Tack