Åh herre guuud! Jag förstår precis allt du skriver och känner att jag börjar flämtandas av irritation under tiden!

Vad säger man?!

Trots att det är din väninna så skulle jag rekomendera dig att inte umgås…

Det går aldrig att säga till en annan vad de ska göra. Det måste de komma underfund om själv. Hon är så himla kuvad. Av både make och barn. Och det är makens förb_ _ _ade fel! Nu är jag arg!!!!

Hur i helsike kan man vara kvar i ett förhållande där ingen respekt för make/maka visas?! Dessutom lära barnen hur man kuvar en förälder. Hur man kuvar och trycker ner andra?! Fy sjutton.

Vore jag hon, och hade ett enda litet uns kvar av självrespekt, så skulle jag skilja mig omedelbart.

Barn är klokare än många tror och en vacker dag så förstår de hur det ligger/låg till.

Hon borde också tala med familjerådgivning eller nått om hur hon ska göra vid skiljsmässa och barn!

Precis så känner jag Gunilla, jag är så arg så jag skakar. Skönt att höra dig säga det, för jag blir faktiskt lite fundersam på mig själv…

Jag håller iofs med dig, att jag kanske inte borde umgås, jag klarar ju inte av det utan att bli arg efteråt. Men det är min kusin och jag tycker om henne. Det är väl därför jag blir så arg.

Jag funderar på vad det är som ska till för att få iväg henne till familjerådgivningen. HOn har jättesvårt att prata om detta. Jag sa åt henne att för mig ser det ut som att det hon inte pratar om det finns inte. Och hon håller med mig, det är en form av överlevnadsstrategi… Jag har frågat om hon ser sig tillsammans med den här mannnen om fem år och hon hoppas att hon inte är där. Men det går inte bara att hoppas, man måste också göra något!

Nej det är inte konstigt att du är irriterad. Din irritation är högst förståelig! Jag skulle också bli vansinnig över att se ett barn regera sin förälder på det där sättet, och dessutom över att se hur barnet tar efter den andre förälderns dåliga drag och bristande respekt.

Den dottern kommer inte att få det lätt i vuxen ålder om hon fortsätter på det viset. Det kommer att rendera henne några gruvliga läxor.

Jag hade sagt ifrån, men det är samtidigt väldigt svårt att säga till en annan vuxen människa hur den uppfostrar och lär sina barn. väldigt svårt!

Men: är ni hemma hos er, då är det dina regler som gäller! Det behöver man aldrig tumma på. Då får dottern finna sig i att äta den mat som serveras. Även hennes mamma. Och då har du ju full rätt att säga till om de uppför sig illa, i ditt hem.

Och det är absolut inte OK att gäster fryner på näsan åt maten och säger att Det smakar illa, även om de är barn. Då ska mamman / föräldrarna säga till sitt barn.

Det är JÄTTEOHÖVLIGT att klaga på maten när man är på besök hos någon! Verkligen skitohövligt!

Undrar om det är någon sorts maktlöshet jag känner… som gör att jag blir så arg, att jag inget kan göra… för att hjälpa någon jag gillar.

Ja det är det säkert och jag kan inte tillägga så mycket mer , jag tycker att allt blev sagt innan jag kom  in.. kan bara tillägga att jag skulle krevera.

agge. "Nä det kan man inte förstå"…säger som övriga.

Sen så kan jag förstå, att du vill få ut dig allt….

Ja så är det chik, jag behöver få ur mig …

#0 Det där skulle väl få vem som helst att gå i taket. Jag skulle aldrig klara av att hålla truten när någon blir så förnedrande behandlad.

Det där är ju psykisk misshandel,inte alls konstigt att du blir arg och irriterad av att se på. Tycker att du skulle gå in på "misshaandel ifokus" där har dom goda erfarenheter och kunskap om sådana problem och kan säkert ge bra råd och stöd. Du skulle oxå kunna ta kontakt med en kvinnojour och rådfråga där,vore nog bra att försöka få med din kusin till en sådan om det går..

Det är inget lätt problem,som jag förstår har hon blivit programerad till att vara kuvad under lång tid. Dom som levt så brukar offta inte klara av att bryta upp,även om dom vill gå och mår jättedåligt orkar dom sällan göra något åt sin situation på egen hand. Det behövs offta väldigt mycket stöd och hjälp av människor i omgivningen.

Många kan inte förstå hur dom kan stanna kvar i ett sånt förhållande och tror att det bara är att gå,så är det absolut inte. Att dom hotar att ta livet av sej är ju inte heller ovanligt,ibland önskar man nästan att dom gjorde allvar av sina hot vilket dom i regel sällan gör.

Lycka till.

#9 Tack för bra tankar!

Jo jag tror också att det är svårt att gå, den som har det på det viset blir van att ha det så… och att bryta den vanan och med den personen det måste vara jättesvårt…