Håller med…man gör inte annat, än vad man planerar att göra då man blir pensionär…hoppas bara man får behålla hälsan, så man orkar göra allt man planerar…

Jag försöker att inte spara till sen, så långt in i framtiden. Det jag vill göra, hoppas jag kunna göra nu, eller nästa år, eller nästa.

# 2

Håller med dej, Agge…bättre att göra, innan det är försent…

Jag vill också helst leva i nuet.

Jag kanske vaknar och är död imorgon

En bekant till mej, slet som attan med sitt administrativa arbete inför en semester….

…gick ut & rökte på en rast & föll ihop. Dog innan hon kom till sjukan ! Runt 60-årsåldern….såg fram mot pension, tid med barnbarnen….

DÅ får man sig en tankeställare…

Ja det är så sant så sant, man ska leva så mycket man bara kan och orkar här och nu. Men samtidigt spara sig lite så att man inte just faller ihop för tidigt… den där berömda balansen som är så svår.

Sedan är det ju en hel del saker som liksom inte går att göra när man är mitt i livet med barn i olika åldrar och därmed ofta en ganska halvdan ekonomi. Så jag drömmer trots allt om att kunna resa sen… eller så slippa laga mat och tvätta åt andra… åka till stan och bara strosa utan att ha ungar som ringer var och varannan minut… eller slippa gå på föräldramöten och hjälpa till med läxor.

Inte för att jag lider av att göra det, men nog kommer jag att njuta sen om jag lever förstås

# 6

Jag hade samma dröm som du, Hoppfull. Nu är jag där…slipper laga mat och tvätta åt andra…slipper läxor och föräldramöten…men jag klagar ändå. Det är så tomt och trist hemma, då ungarna flyttat…

#6 … det är där som du drömmer om, tror  jag är en vanlig kvinnodröm och den kommer innan du blir pensionär, troligtvis . Och då är det också bra att ha en hel del att fylla tillvaron med, men det är också skönt att sitta där med en bra bok eller så…

# 8

…eller sitta där med alla minnen, från den tid då barnen bodde hemma! Och längta efter barnbarn…

#9 … ja mycket minnen finns det… … och barnbarn var inte riktigt som jag hade trott…

att bli farmor har inte alls samma status som att bli mormor (men sen beror det förstås på de enskilda personerna. mitt barnbarns mamma tycker att det är pappan som ska ha hand om barnet när han är ledig och hemma,eller när de är borta = ingen annan ska vara med barnbarnet… )

#2 Helt rätt!

#10  Sträck på dig, lilla farmor! Klart har en farmor samma status som en mormor. Det beror helt på vilka slags föräldrar det är till barnbarnet.  Stackars barnbarnet med en sådan inställning. Otroligt utvecklande att barn får vara med andra. Det ger självständiga barn. Men tyvärr så har inte alla föräldrar insett detta. För att få växa upp med en bra gemenskap med far och morföräldrar ger en trygghet. Även med andra nära och kära. För den gemenskap man bygger upp när barnet är litet finns ju förhoppningsvis kvar. Till mycket stor glädje för barnet.

Som de sedan minns resten av livet.

Misströsta inte! Kanske det löser sig så småningom.

Jag är själv farmor till 6 st.

#7,8,9 Det är möjligt, men jag är starkt tveksam till om jag kommer att sakna den tiden. Det är så mycket jag inte kunnat göra i mitt liv på grund av småbarn, skilsmässor och riktigt dålig ekonomi så jag känner att det finns uppsjöar av saker att kunna njuta av när inte barnen ska gå först i alla lägen.

Jag kan rekommendera en bok som heter Boken till mig som är svärmor av Lena Katarina Swanberg. Det är en bok som vänder lite på begreppen och får en tänka till både som svärmor och svärdotter. Jag är ju inte ännu svärmor på "riktigt" men är ju svärdotter själv med en ganska sorglig relation till min svärmor. Och boken hjälpte mig att tänka annorlunda kring både min svärmor och mig själv så den kan vara till glädje för alla, även alla er med fina relationer!

#12 jag kan nog se att jag,utifrån det sätt jag nu lever mitt liv, har ett starkt behov av att få göra saker "för mig själv". Jag kan ändå sakna tiden jag hade med mina barn… jag tycker att det ena inte utesluter det andra. Det är kanske lite så också att jag bara minns det som var trevligt och inte minns allt det jobbiga…

Sen är det nog så att det numera inte finns så goda relationer… den yngsta sonen har sagt upp bekantskapen efter en arvshistoria (vet inte om jag berättat här… men den handlar om arvet efter mina föräldrar som var mitt och min brors men som min exman la sig i.. sonen har bett mig dra åt… och jag har inte pratat med, eller set honom på  två år) den andra sonen har till viss del, i början sympatiserat med den yngre sonen vilket har påverkat relationen med barnbarnet, det finns t ex inga kort på mig och barnbarnet… då hon aldrig har suttit i mitt knä… hon är 1.5 år, men det beror också på att hennes mamma tycker att det är pappan som ska ha hand om barnet när han är hemma/när de är hos oss. Barnet söker nu inte heller kontakt med andra än mamman och pappan även om det finns andra i rummet… (vet inte hur det är när de är hos mormor, som de besöker ofta.. ).

#13 Ja jag tror att man minns väldigt selektivt efteråt, precis som med allt. Sedan kan jag ju förstås bara tala om mig och hur jag upplever saker och för min egen del handlar det förstås även om min hälsa som blivit kraftigt nedsatt av det stora ansvaret och arbetsbelastningen det innebär att ha små barn i över 20 år i sträck.

Så tråkigt att höra! rekommenderar boken igen, den vänder som sagt på tankarna och kan öka förståelsen både för de egna känslorna men även för barnens och svärbarnens.

Jag är ju i en liknande situation själv där min svärmor inte träffar sitt barnbarn särskilt ofta. Nu är det ju deras val för de hör inte ens av sig till henne… Sedan så har jag brutit kontakten med min syster så där finns tre kusiner min dotter aldrig träffat… Hur ska man göra när relationen är omöjlig att vara i? Det är verkligen ursvårt tycker jag.

Jag hoppas att ni kan komma till tals och att du aldrig slutar försöka nå fram till dina barn och barnbarn. Det är så oerhört tragiskt att vara barn eller barnbarn till någon som ger upp att försöka ser jag på min man och min dotter.

#14 just nu finns det inte så mycket som jag kan göra angående den yngre sonen. Periodvis ringer jag hans mobil en gång i veckan men han svarar inte. Tidigare när jag gjorde det regelbundet, slutade jag med det för att han tryckte på svara och la telefonen så att jag kunde höra att det satt människor runt om och pratade… Sonen har också brurit med min bror, de som tidigare har varit mycket tillsammans. Sonen har hjälp min bror med grönssaksodlingen sen han var liten och de har träffats mycket. Vi har alla träffats vid jul och födelsedagar. Vilket vi andra gör vid jul, även stora sonen, vid födelsedagar min brors födelsedag har båda sönerna slutat att gratulera.

Den äldre sonen försöker jag ha kontakt men det är inte så tätt precis. Jag läser på facebook när mormor och hennes dotter skriver om hur barnen mår… Jo vi har också telefonkontakt med sonen och hans sambo, men det är inte alltid så lätt… sonen är kort i tonen om det handlar om hur de mår. Vi har tidigare haft en bra relation där vi kunnat prata med varandra. Han sökte en partner som han  kunde prata med och det har han fått…

Jodå, pengar vill de gärna ha, men jag försöker att ge kläder till flickan istället…

Usch vad tråkigt det låter!

Det är verkligen svårt när nära relationer går i kras. Båda parterna mår dåligt av det men har man kört fast är det verkligen knepigt att försöka bryta mönstren. Eftersom jag har sådana relationer själv så känner jag igen så mycket av det du skriver.

Jag är glad att jag läste boken om att vara svärmor för den gav så många bra tankevurpor, jag lärde mig massor!

Jag hoppas att det med tiden kan läka lite så att ni kan börja kommunicera igen.

#16 Tack för dina ord, det känns bra att höra. Om du vill lyssna så berättar jag lite till…

Jag tror ju att det är sönernas pappa som har mycket med detta att göra. Det är 18 år sen vi skilde oss men det är som om han forfarande göder ett hat mot mig. Den äldre sonen har mer som förstått varför vi skildes (pappa var aldrig hemma och delaktig i barnen och hade inte heller lust till det) medan den yngre inte förstått och mer "gått på" pappans prat om  att "mamma vill inte ha OSS" … … Har haft en bra relation till den yngre sonen också men han har då ibland pratat om det pappa säger "jag vet vem som hatar dig" och då har han haft något av skadeglädje i blicken…

När det gäller det här med arvet, så ville deras pappa köpa mina föräldrars jord, och påstod att det var den yngre sonen som skulle ha jorden "SEN". Givetvis hade han fått köpa om han hade betalat vad jorden var värd, men han bjöd ett otroligt underpris. Om jag och min bror låtit honom köpa, hade jag fått kompensera min bror, och dessutom gett min andra son lika mycket pengar, vilket hade inneburit att jag hade fått gå till banken och låna pengar.

Det finns så mycket somär intrassalat i detta… när vi skildes "tvingade" barnens pappa mig att skriva på ett papper omatt den lilla stuga som ligger på tomten bakom min mormors hus skulle vara hans (tvingade genom att säga att "jag ska ta barnen ifrån dig" och jag "ska ordna så att du går i konkurs", det första mer effektivt, eftersom jag vet hur han är… och mycket gjorde han under den tiden men det är väl nu som han har lyckats).

Nu är det ändå jag som varit där, han löste inte ut lagfarten men hade ändå kvar det där papperet… det är jag sombetalat fastighetsskatt, inte mycket men ändå. Nu har jag gett stugan till sönerna för några år sen (för att få ha tillgång till den, trodde jag). Nu har exet satt upp en stuga på tomten som är hans. Och nu åker han dit vid de tillfällen som äldsta sonen åker dit, och som jag skulle kunna viljaåka, som t ex midsommar.

Den  nya kvinna exet har, verkar vad jag förstår inte så glad för att följa med till stugan i skogen men  gör det ändå.

Jag tolkar det som att detta ingår i "hämnden" på mig. Han vet vad det betyder för mig att vara på den platsen, och kan på det här sättet hindra mig från detta…

Ursäkta att detta blev långt…

Det är ingen fara kära du!

Jag känner igen det nu när du berättar om det så vi har nog "pratat" lite om det förut. Tyvärr är mitt minne lite som det vill numer så jag behöver en uppfräschning för att minnas.

Ja det känns som om själva konflikten fortfarande pulserar i er allihop och det kanske gör att det blir omöjligt?

Jag vet nu inte hur gamla dina söner är men det låter som de är vuxna. Jag tycker trots allt att du skulle sätta dig ner med dem och be dem lyssna på din sida av historien.

De kan själva få tro det de vill sen efteråt men det är viktigta att skapa balans i deras syn och deras känslor. Barn har ju ingen insikt i hur en vuxenrelation egentligen sett ut men de bör få veta det nu. Om du lovar dem att vara öppen och försöka svara på deras frågor sakligt och utan anklagelser kanske ni kan åtminstone ses.

Sedan får man nog räkna med att det tar tid och de behöver fundera över det du berättar. Men barn är heller inte dumma och sår man ett frö av hur man själv upplevt det och förklarar varför man handlat som man gjort och dessutom är öppen och ärlig med det man kanske själv gjorde som var korkat så brukar de kunna ha en ganska stor förståelse.

Barn vill nästan alltid ha en god relation med sina förldrar och att ha det som utgångspunkt är nog viktigt.

Fast du kanske redan har prövat sådant utan framgång?

Den äldre sonen, nu 27 år, vi har alltid kunnat prata omhur det var vid skilsmässan t ex. Enligt hans sambo, har han sagt att han inte "vill bli som sin pappa" som inte var hemma när han var liten och som han upplever inte finns där nu heller. Så på sätt och vis är det inte så stora problem där… det finns där någonstans. Just nu är han upptagen med att vara pappa och både han och sambon går inte i det, och jag tror att hans pappas agerande påverkar… det kan vara det somgör att sonens sambo tycker att det är min son som ska hålla på med barnen när han är hemma… eftersom hans pappa aldrig gjorde det. Så det är både positivt och blir lite negativt eftersom det är bra att bjuda in andra till att vara med barnen, för barnens skull… skapa relationer med andra.

Nu har sonens sambo fått överta den roll jag förut har haft och det är naturligt. Det kanske också är "naturligt" för nu vill sonen "uppfostra" mig, han tycker att jag gör fel i stort och smått t ex stavar fel i sms, INTE bra, har gjort bort mig när det gäller hans bror "honom kommer du aldrig mer att se" … och förresten så är ju alla med mitt och min brors efternamn dumma i huvudet… … sas det en gång. Nu har de ändå träffats en gång och det gick bra…

Den yngre sonen har alltid varit mycket charmig och tidigt visat empatiskt förmåga, t ex när det gäller hans morfar "tänkt på att morfar är gammal" … men … vi har aldrig kunnat prata på det sätt som jag kunnat med den äldre sonen. När det gäller det mesta, särskilt när det gäller känslor så är det som att prata med en vägg. Det är inte bara jag som upplever honom så. Bonusssonen, som nog alltid varit lite av en "stjärna" för min son, har försökt att prata med min son, men det är stängt, han vill inte prata… Bonussonen har försökt några gånger, han tycker att det här är tråkigt. Senast han försökte så, somvi tolkade det, så sa min son att "jo… han skulle ta kontakt…" det är nu sex månader sen, och han svarar fortfarnande inte i telefon eller ringer upp mig/kommer, eller kommer till min bror, Det är säkert svårt att ta första steget. Vad vi tolkar i detta är, att det är svårt . och - kanske han sa till bonusssonen att "jag ska ta kontakt" - för att slippa prata om det här som är jobbigt.

Vad tror du?

Hur fungerar du med äldste sonens sambo? Är hon en framkomlig väg om ni kan finna varandra?

Jag har lite samma problem med min yngre son som du med din. Han är omåttligt charmig men vi har ingen sådan relation som jag och hans storebror.

Det är svårt att veta hur man ska göra, jag gör så med min son att jag talar om för honom att jag vill prata. Nu bor ju han hemma fortfarande så det är ju väldigt annorlunda situation.

Men som du säger så kanske han själv tycker att det blir väldigt obekvämt för honom för att han tycker att han är dålig på att prata.

Jag brukar göra så med min son att jag säger till honom att han inte behöver svara men att jag vill att han ska veta: och så förklarar jag att jag inte kan läsa hans tankar, att jag aldrig kan veta hur han vill ha det eller vad han tycker när han inget säger, men att han ska veta att jag alltid älskar honom.

Går det att börja prata om något helt annat? Som att du är jätteledsen över att ni inte har någon relation och att du skulle vilja men behöver veta hur han vill ha det i så fall?

Men det är svårt, min svärfamilj är som att prata med en vägg. Jag brukar säga att det är som att ha en tjock glasskiva emellan, det jag säger når aldrig fram utan studsar tillbaka till mig… och de själva försöker inte ens nå igenom.

Jag känner precis igen det du beskriver om din son. Att jag pratar och att jag säger att du behöver inte prata… och många gånger har det slutat med att jag säger att jag älskar honom… föräldrar älskar alltid sina barn, har jag många gånger sagt.

Problemet just nu är ju att vi inte har någon kontakt alls… jag har provat att skicka sms med text till honom, inget händer. Har också provat att låta ett sms riktat till någon annan (med alldaglig text om väder och vind men som syns att det inte är till sonen) slinka med även till honom… han kunde ju åtminstone höra av sig att  "nu skickar du fel"… men nej.

Det är nog så att jag får fortsätta att höra av mig ibland, och vänta på att han eventuellt ska försöka höra av sig. För ca ett år sen sa han till bonusssonen att "jag vill pina henne så mycket som möjligt". Det var då jag slutade att höra av mig och skicka sms, för då kan han inte pina mig lika mycket…

Ja, till viss del är stora sonens sambo en framkomlig väg… men jag vill ta det lugnt där och isf haka på något somhon säger. Det var hon själv som berättade att sonen sagt att han inte vill bli som sin pappa… Jag tror inte att det är bra om jag frågar för mycket och "snokar"… när de väntade barn höll jag kontakt med henne ca en gång i veckan och frågade hur det var och så… då hörde sonen av sig att sambon upplevede att det var för ofta, de skulle höra av sig när barnet var fött… Det är inte enkelt at t visa att man bryr sig… den är gången när de väntade barn nummer två, började hon vänta på att barnet skullle födas sex veckor före beräknad tid… visst är det jobbigt att vänta barn men det blir lång tid att vänta om man väntar så tidigt…

Och nej, jag hör inte av mig ofta, och efter kommentarer från dem så blir det förstås minrdre ofta.

Det är som du skriver jobbigt när det är som en glasvägg som kommunikatikonen studsar mot…,

Så tråkigt det låter! Men ändå på ett sätt hoppfullt!

Jag tycker verkligen att det verkar som du gjort allt du kan. Med båda sönerna.

Kanske är det som du säger att du behöver låta tiden ha sin gång med din yngre son. Samtidigt som du fortsätter att emellanåt skicka ett sms eller så bara för att visa att du bryr dig och att du finns där oavsett hur han gör.

Så länge man gjort klart för barnen att man älskar dem och att man finns där för dem så får man nog helt enkelt vänta in dem… sedan får man väl räkna med att man ändå gjort fel efteråt. Jag tror nämligen att man inte kan göra rätt när man hamnat i ett sådant baklås, så oavsett vad du gör blir det liksom fel.

Jag tjatar på om boken om svärmor för den gav mig så många tankeställare kring kraschade relationer och hur man kan förhålla sig till dem, så kommer du över den (jag lånade den på biblan) så läs den!

Och om barnbarnen är gamla nog kan du ju alltid hålla kontakten med dem och skriva att de alltid är välkomna till framor osv. Får du ringa och prata med dem? För det gör inte farmor till vår dotter trots att vi sagt att de får höra av sig hur ofta de vill till henne, hon ska ju inte bli lidande av att relationerna mellan de vuxna inte fungerar. Men det är tungt tycker vi båda när vi ser hur ledsen hon blir då farmor har minst daglig kontakt med sina andra barnbarn men inte med vår dotter.

Ja, den där boken verkar spännande, jag ska försöka att hitta den. Det är alltid bra att läsa, det ger de egna tankarna nya banor.

Mina barnbarn är små, 1,6 mån den stora och snart en mån den lilla. Det känns ändå, precis  som du säger att det finns det en väg framåt. Jag brukar säga att de fick barn i lite fel tid… då det var mycket runt den yngre sonen och den äldre "tog parti" för honom… Det är iofs bra att han gör det, den äldre sonen har tidigare alltid visat att han inte tycker om den yngre, till de sista åren då det har vänt och det är ju skönt.

 Det är med den yngre sonen mer svårt eftersom kontakt saknas. Kompisar till mig säger att någon skulle behöva prata med yngre sonen, någon som han lyssnar på. Jag tror att vi ser saker helt olika och att det han ser är det som är rätt för honom. Jag har svikit honom när hans pappa inte fick som han ville… … och jag kan se flera negativa aspekter av att låta hans pappa få somhan vill. Omvi nu tänker oss att sonen övertagit jorden om fem år, som han sa… så skulle han komma att leva precis som pappan. Ett heltidsjobb oh ett månskensjobb. Hur ska han då kunna ha en relation med någon tjej och kunna bilda familj, vilken tid har han  över till en familj? Det fanns aldrig någon tid över för mina barns pappa.

Om nu min son tagit över jorden och sen säljer den med stor vinst, och den äldre sonen inte fått samma summa pengar… skulle den yngre sonen ha mycket pengar och den äldre inga. Och då skulle det också vara mitt fel att det är så… (den äldre sa att jag missunnade den yngre att starta en verksamhet och att han, den äldre, inte behövde ha samma summa pengar, som jag enligt lag och samvete ska ge honom).

Nej det är knepigt!

Det kanske är en fördel att barnbarnen är så pass små, saker kanske hinner ändra sig tills de blir lite större kan vi ju hoppas.

Samtidigt så måste barnen få göra sina egna misstag hur trist det än är att se det. Om din son vill leva som sin pappa, hur smärtsamt det än är att se, så lär det bli så oavsett vad du eller andra tycker. Jag ser det hos mina söner och det smärtar mig nå't oerhört när jag ser deras pappas absolut sämsta sidor hos dem… men det är ju så de är de där två. De måste ta sina egna beslut om vilken sorts människor de vill vara.

Däremot så ser jag det som min skyldighet att berätta för dem vad det var i min och deras pappas relation som gjorde att den inte höll. Just för att de ska kunna välja om de vill vara som han/mig eller inte. Han levde singelliv i en småbarnsfamlij… jag hade noll värde och var totalt ointressant för honom.

Vem äger marken nu? Är det för sent att sälja av den till ene sonen? Skulle det fungera?

MIna föräldrar har skänkt oss systrar varsin del av deras mark så idag äger vi en fjärdedel allihop (3 systrar + p o m)men mamma och pappa bor fortfarande kvar på marken. Går det att hitta nya lösningar?

Just nu, nej, det går inte att hitta nya lösningar. Jordbruksmarken såldes till en annan jordbrukare. Min son, sa att om jag inte ville ge "honom" jorden så .. nej, så här sa han översatt till det jag minns "att om jag får jorden får du vara min mamma"… när jag då sa att jag ville att sonen skulle kolla hur mycket han kunde få låna och utifrån det skulle vi diskutera hur HAN  (och inte hans pappa) kunde köpa jorden, sa han det är om vad som krävdes (ge honom) och atat om jag inte gjorde det kunde jag "dra åt… " och att han aldrig mer skulle prata med mig… vilket han sen  inte gjort.

Han var också intressead av att köpa min mammas hus, men trodde att hon skulle ge det till honom (och vad skulle då¨den stora sonen ha fått). Han besökte min mamma under den sista tiden för att få henne att ge honom mark och hus. Hon, jag ohc min bror, hade kontakt med jurist för att skriva papper om att vi skulle få detta i gåvs (kändes konstigt men min mamma kunde inte bo kvar i huset… osv).

När sonens pappa inte fick köpa jorden billigt, stängde sonen all kommunikation om även huset och det gick inte längre att prata. jag tyckerk att det hade varit roligt om han hade bott där och rustat gården. Det sista jag hörde var att "mormors hus var ju ändå i så dåligt skick att bara en idiot skulle vilja rusta det och bo där"

Det har som sagt varit mycket i detta, men när sonen stänger av kommunikationen så går det inte heller att hitta alternativa bra lösningar. Jag kan ju inte heller ge honom en massas saker och inte ge till hans bror, jag måste då även kompensera min bror,vilket som sagt leder till att jag måste låna pengar för att klara upp den ekonomiska situationen. Lite byggger det på min upplevelse av att exet, tror att allt som är mitt är hans.

Ja, glömde tillägga, visst gör jag förstås fel… det gör vi alla, det finns ingen som gör rätt. Menförsöker göra saker som fungerar i längden, men blir förstås fel…

Det var då tråkigt vilken knipa du råkat i, naturligtvis så är det exet som hjärntvättar sonen, det är hemskt så giriga en del är. Varför skriver du inte till någon av de jurister som finns till hands gratis i t.ex Allers så får du reda på hur du kan göra.

#27 jo, jag upplever också att sonen är "hjärntvättad" han använder också mycket uttryck som jag känner igen från exet. (bl a sa han att jag "sponsrade" min bror… det var ju faktiskt vårt arv… och inte exets eller sonens)

Vi diskuterade mycket med juristen som vi hade kontakt med vid allt handhavande av gård, mark osv och han stöttade att vi gjorde rätt just då. Han ansåg att det inte var någon fördel för en 22 åring att försöka tjäna pengar på den här marken och att alltid ha jobb… och ingen fritid.

Jag tror inte att det finns så mycket att göra den vägen, eller tänker du på något som jag missat?

Det som är tråkigt är att det är ingen kontakt alls med den yngre sonen.

Jag tänkte bara på svårigheten att kunna dela jämt mellan sönerna och jag tycker du gjorde rätt för som jag ser det så hade pappan utnyttjat till max allt på gården till sin egen fördel.

Ja där har du helt rätt… att exet verkligen har utnyttjat till max… han har "arrenderat" jorden av min pappa, till i stort sett igen kostnad alls, han har fått använda min pappa uthus till ingen hyra… osv… Jag förstår att det blir ett ekonomiskt avbräck för honom att inte ha den här jorden men… om han vill ha den så var det väl så att han kunde ha betalat vad den var värd. När nu jag och min bror ville ha ett marknadsmässigt pris för jorden (och inte ville fortsätta att låta exet få producera till billigt pris) så bröts kontakten med oss. Kan inte förstå hur exet tycker att det som är mitt är hans. Detsamma gäller hur han kan tycka att det är ok att vara på det som förut var min mormors gård (som nu är min kusins) hur kan han tycka att allt "mitt" är hans?

Det här med arv och pengar är verkligen ett elände. Jag har oxå sett på nära håll hur det trasar sönder relationer och förstör. Tyvärr vet jag inga bra lösningar på sådant.

Jag tror att en viktig del i det hela är att försöka lägga gammalt bakom sig. Du kan inte ändra på exet (tyvärr), det enda du kan göra är att vara en bra motvikt och försöka förklara din syn på hela situationen.

Det är inte ovanligt att barn (eller andra) tar parti för en part och då måste man försöka förklara hela bilden så att de kan få en bättre helhetsbild av alltihop.

Om jag vore du skulle jag ta hjälp av någon för att få råd i hur du kan hantera exet, om det är han som sprider gallan. När jag hade sådana problem vände vi oss till en terapeut som gav konkreta råd på vad jag skulle säga och göra.

Det blev katastrof en tid men efter det så vände allt och idag fungerar det bättre än det någonsin gjort. Det innebar oxå att barnen såg sin pappa i ett betydligt tydligare ljus vilket enbart har varit positivt för vår relation.

#31 tack för bra råd och kloka synpunkter!

Jag har haft kontakt med en terapeut, men tycker inte att jag fick så bra stöd där för den konkreta situationen´mer  för hur jag skulle hantera mina egna känslor och tankar. … både bra och dåligt… det är bra att få upp känskorna till förnuftet, men hade också behövt annan coashing. Det är riktigt att barnen gör ett eget val och enligt dem har jag gjort fel och förtjänar inte att få deras kärlek… föräldrar älskar alltid sina barn men det står barnen mer fritt att välja hur de gör…

På något vis vore det bra att träffa den yngre sonen tillsammans med  andra som kan stötta "det riktiga" sättet att se saken, men hur få till det? Det ser just nu ut lite som en utopi. Oftast är det skönast att låtsas som att sonen "inte finns" om du förstår hur jag menar och jag tror att det han gör i förhållande till mig. Kanske att det också är så att i förhållande till sin pappa får han nu äntligen credd, för att han tar avstånd till mig, dvs han hjälper sin pappa i "hatet" mot mig. En evighetshistoria. Hur hålla hat levande så länge, vad vinna med detta?

Så synd att inte teraputen var konkret på det sättet vår var! Hon gav så superbra råd.

Tror du att det är så de tänker barnen? Att du inte förtjänar deras kärlek?

Jag bara tänker på min man som ju inte är så sams med sina föräldrar och han ser det mer som att de inte älskar honom så särskilt mycket. Nu har vi ju förstås inte exakt samma situation som ni men det du skrev fick mig att fundera på om det är så hans föräldrar går runt och känner det.

Sedan tänker jag att en del av problemet är kanske att båda sidor anser att deras sätt att se på saken är "rätt". Du skriver att sonen skulle behöva se det på "det riktiga sättet" men tänk om det är så att ni aldrig kan se det på samma sätt? Alltså att det inte finns ETT riktigt sätt?

Jag tror att det du beskriver med att han "inte finns" är precis så min svärmor gör med sin son, min man… när han egentligen vill att de ska visa hur oerhört ledsna de är och att de skulle göra vad som helst för att få en relation med honom igen. Men istället så gillar de läget och bara håller sig undan.

Nu skriver jag det här för att vi kanske kan hjälpa varandra med att öka förståelsen för våra respektive situationer, inte för att kritisera eller så.

Men det är precis som du säger, det är alltid föräldrarna som ska krypa till korset och tigga barnen om förlåtelse och förståelse… först efter det kanske man kan mötas och finna en gemensam förklaring till varför saker blivit så förtvivlat fel.

mmm Jag skriver "riktigt" inom catationstecken för jag menar att det finns olika sätt att se det.

Och det här med att "förtjäna" kärlek, det var terapeutens sätt att se det. Att det står barnen fritt att välja hur de vill se det och att det ur deras synvinkel sett kan vara så att de anser att jag gjort fel så att de inte vill/tycker att de vill … att jag måste inse att jag älskar barnen men att de kanske inte vill …

Ja, det är bra att höra andras synpunkter för det hjälper det egna tänkandet. Jag tror att det är i mina tankar som jag för det mesta håller sonen borta, … jag försöker nu och då att skapa kontakt men vet inte hur jag i nuläget kan göra mer… han måste också vilja… jag tror att han vet att jag finns där.

Och ja, jag tror att det börjar med föräldrarna, vi måste börja. Det är inte så enkelt heller när han har en pappa som är som han är.Jag har tidigare trott att jag var en bra motvikt mot pappan men just nu är det inte så.

Min bror har varit en bra manlig förebild för mina söner ohc de har varit mycket med honom/haft mycket roligt tillsammans med honom. Nu känner även han sig besviken … och saknar dem… på sätt och vis. Det finns ju många år av tidigare umgänge som helt är borta nu.

Jo jag tänkte som du… men det är ju så svårt när man står miljoner mil ifrån varandra i synsätt tycker jag.

Precis så som terapeuten uttryckte det upplever jag att min man känner. Han vill inte mer, men då för att han upplever att de inte är intresserade (vilket jag faktiskt håller med om). Men troligtvis tycker de helt annorlunda.

Det tråkiga är ju som du säger när det inte går att prata. Vi har försökt så många gånger men de pratar inte om känslor. Det är farligt att känna (jo de tror det på fullt allvar) och min svärfar anser att alla psykiatrar (alla inom den sektorn) borde deletas från jordens yta så att man slipper ta i sådant. Men hur ska man göra då när relationen havererat?

Jag tror att du är en bra motvikt fortfarande och jag tror att du ska hålla dig till den linje du gör. Jag tycker hela tiden att det låter som om du gjort och gör allt du kan och mer går ju inte. Du har tagit kloka och rättvisa beslut och det kan de aldrig ta ifrån dig. Troligen kommer de själva att inse det med tiden.

Jag hoppas innerligt att tiden kan lindra hettan för sönerna så att de ser med klarare ögon. Och stor kram till dig i din ståndaktiga kamp!

TACK!!!!

Skönt att höra!

Ja, det är konstigt att höra att det är farligt att prata om känslor. Så kände min mamma… undrar vad det är som får människor att känna så? Vad år det som de varit med om som gör att de upplever detta som farligt? Jag är såå nyfiken på det…

Ja som du sägere, det som vi upplever och tror att andra tycker och känner behöver inte alls vara så som de känner… och vill de inte känna alls… ja, då är det svårt i kontakten med oss andra som känner.

Tack för dina ord, det är alltid gott med andras syn. Kramar till dig också!

Min alldeles egna teori är att de är fostrade i den andan, alltså att om man tiger så finns inte problemen. Mina föräldrar är precis likadana och när jag försökte prata med min mamma om varför hon har så olika relation till oss systrar så blev hon sjuk istället och blev hämtad med ambulans. Och jag fick en ilsken lillasyster (den enda systern med en fungerande relation till mamma) i örat som talade om för mig att omedelbart sluta försöka prata med mamma om sådant!!

Sedan är mina föräldrar extremreligiösa, så allt som sker är ju guds vilja och inget att grubbla över. En ganska praktisk förnkling av verkligheten som jag ser det!

Precis så tror jag med! Alltså att när man befinner sig i olika världar, vi som känner och funderar över våra känslor och de som bara stänger av, så blir det väldigt svårt att mötas.

Men jag är så himla ledsen samtidigt att det är så här. Min svärmor är bara 14 år äldre än mig och vi hade ju kunnat vara väldigt goda vänner om hon kunnat öppna upp och ge lite av den hon är. Istället lider hon så svårt att duktighetssjukan så att det enda som spelar roll är att göra rätt och att aldrig aldrig blotta några svaga punkter.

När sonen/vi kritiserade henne blev hon helt perplex och ringde mig (inte sonen) och sa att hon har aldrig gjort fel… aldrig någonsin, så hon förstod inget av vad vi pratade om… snacka om att det blir svårt att mötas då!

Ja det är kanon att få höra andras tankar, det är ju så man kan vidga sina egna och öka förståelsen. Tack för dina kramar, de värmer!

Det där med att vara extremreligiös… då tappas så mycket av det verkliga livet och det man själv kan göra för att påverka sitt liv "jesus gör så att jag klarar min arbetsdag på ett bra sätt" … jag har haft en kollega som såg det på det viset. Isf att hon själv kan påverka sin dag, det är bra med positivt tänkande "imorgon är en bra dag på jobbet"…  … och i mina ögon konstigt att tänka att allt är guds vilja… det är då en konstig gud…

Ja som sagt, jag känner igen det där med att om "jag" inte pratar m mdet så finns det inte. Tänk att det kan vara så farlig, att sätta ord på sina känslor… ja ja, de har inga… säger de. Det är farligt…

Min mamma stängde av totalt, började prata om annat… om katten, blommorna. Det är svårt att försöka prata med den som inte ger något av sig själv. Och om den personen sen blir "sjuk" ja hur svårt bir det inte då.

Det är ju också konstigt med dessa människor som aldrig gör fel! Hur kan det bara vara så? Jag tycker att jag gör fel "hela tiden" och funderar över hur jag ska göra bättre, det är en form av utveckling.

Jag har några kompisar som jag brukar prata med "allt" om. Vi har konstaterat det som du säger att det är som om det finns olika sorters människor, de som funderar och pratar om sina tankar och de som inte gör det och det är så svårt att möta varandra för vi ser saker så olika. Vi är inte alls på samma plan på något vis. Hur få över dessa människor på den andra halvan så det går att prata och vad är det som gör att de är fast där de är?

Ja så ser jag på det med… alltså att de som är så där himla religiösa gömmer sig bakom det för att slippa ta ansvar för sina liv. De ber Gud att de ska orka med all skit istället för att be Gud att hjälpa dem orka förändra sina liv! För Gud styr ju inte över livet, det gör vi ju själva!

Jag förstår inte heller faran med att prata om sina känslor. Jag ser det precis tvärtom, det är friskt och bra att prata om dem. När man uttalar saker högt avdramatiseras de oftast med och man kan släppa saker man burit på. Så samtalet som läkande fenomen tror jag bergfast på!

Fniss, min mamma gör så med… när jag frågar henne sådant så kokar plötsligt kaffet över eller så säger hon att min systers barn är sjuka, eller så säger hon bara -vi får höras en annan gång, hejdå och lägger på!

Ja visst blir man förvånad när man möter människor som på fullt allvar tror att de aldrig gör fel! Det är ju inte ens möjligt… de är ju värre än de extremreligösa för de ser ju inte ens sin egen framfart! Jag tänker oxå hela tiden på alla klavertramp och försöker utifrån dem bli en bättre människa, hur blir man annars bättre… om man aldrig gör fel… men då gör man antagligen inget alls.

Vet du jag tror inte att de går att ändra på. Jag tror att de är sådana och kommer aldrig att släppa på det. Jag tror inte att de kan riktigt, det är för läskigt. Fast min svärmor erbjöd att vi skulle gå i familjeterapi med dem, men just då var det inte läge för oss. Och min man skulle nog inte vilja det hur som helst. Men min svärfar han dricker sig full på fredag och lördag för att lätta på ångesten istället…

Det var ju synd att det inte var läge för er med familjeterapi då det erbjöds… tänk så spännande det kunde blivit… (kan det nu istället ligga er till "last"?)

Det är nog så det är att många använder alkohol för att släppa på ångesten… eller möjligtvis pratar när de druckit alkohol… det är ju inget vidare sätt, för hur ska de då kunna umgås med sig själv när de är nyktra? Men det är nog kanske inte till bekymmer för dem som inte funderar… eller… ?

Jag kan ibland se mig som "tvärtemot" min mamma… jag vill prata - hon ville INTE, jag vill kunna se mig själv som ok - hon såg sig själv som dålig och även omgivningen, "jag är inte ok och inte du heller". Jag tror att jag många gånger blev ett hot mot henne och hennes sätt att vara och då blev det ännu jobbigare för henne…

Ja då var det hela så infekterat så blotta tanken på att sitta i samma rum som dem var omöjlig. De var över oss och vi var i ett oerhört underläge och det har tagit oss år att ens kunna argumentera med dem. De är enormt auktoritära och blir ganska nedlåtande när någon inte håller med. De hade betett sig så illa mot mig så jag grät en hel vecka efter att jag hade träffat dem.

Självklart ligger det oss till last, men å andra sidan är vi de enda som försökt efter detta så det kanske är i något sorts noll-läge nu.

Fast så det är det ju inte heller eftersom vi inte ens kan prata nu.

Vet du jag är så spyless på mina svärföräldrar så det är inte klokt! Den enda som har kämpat för en fungerande relation i praktiken är jag och då är jag inte ens familj. Men nu har jag lagt ner och då blir det absolut inget alls istället.

Jag använder nog alkohol själv för att slappna av, men pratar det gör jag lika mycket nykter

Jag har många likheter med min mamma tyvärr, men skillnaderna är att jag sett på mig själv som så oerhört dålig så att jag måste söka hjälp. Jag har sett mig själv som så värdelös så jag klarar inget själv och det har gjort att jag sökt och tagit hjälp och därmed kommit vidare. Men just det faktum att jag sökt hjälp har istället fått min mamma att se mig som starkare än henne och det har blivit ett hot…

Du, jag fortsätter väldigt gärna att prata med dig, det här samtalet har gett mig enormt mycket. Men nu är det fredagkväll och familjen pockar på uppmärksamhet… så jag hoppas att vi kan fortsätta prata vid ett annat tillfälle.

Ha en skön fredagkväll!

Kramar!

Önskar dig också en skön fredagskväll, nu ska jag laga mat… kram på dig!

Putt putt…

HÄr kommer en gammal tråd om pensionärer och diverse annat . Håll till godo!

uppfylla drömmar ???

är inte pensionärers uppgift att gå lååååångsamt o brett på trottoarerna
vänta med att handla tills rusningen,o då "blockera" snabbkassan
med "hundra"varor,och en lååååång utläggning varför just de bör tillåtas handla så..
o stå "fel" i rulltrappan så ingen kommer förbi 
vid lunchtid ockuera alla parkbänkar i solen samtidigt som de högt klagar på att det är så kallt …
och i nowember skicka vykort från varmare breddgrader …

?

:- )

penke

#44 Jo så är det nog …

jag puttade upp tråden för Sisa ville läsa om det andra som inte har med pensionärer att göra…

Jag har läst det du skrivit, agge…Jag hoppas trots allt att du har ett bra liv…vad mer finns att göra, då du gjort vad du kunnat…hur mycket orkar man…

Jag hoppas också att du en dag får återförenas med din son…

Massor av varma kramar från Sisa.

Jo,jag tycker att jag trots allt har ett bra liv, som iofs kunde vara annorlunda.

Det är som ett val jag har att göra, för att klara mig, att hitta andra sätt att se det på, att hitta annat som ger energi och trevliga upplevelser. Jag har ju också er, jag tycker om att träna och röra på mig och det har säkerligen varit bra på många sätt… Jag har bestämt mig för att prata om det när det passar och att berätta hur jag har det. Jag tror att det är nyttigt för mig att sätta ord på det och inte gömma hur jag har det och känner…

Kram på dig också,

Du gör verkligen rätt…och det gläder mej, att du är stark och orkar med detta…och att du tänker på dej själv, och vad som är bäst för dej…

Vi har ju ändå bara ett liv…

Kram till dig aggeelin!

Vi fick ännu en påminnelse om svärföräldrarna nu när dottern fyller år (idag) och de lämnade av hennes presenter på mannens (deras sons) jobb igår…

Nog är det sorgligt alltid, fast för mig är det mest av allt obegripligt!

Kram till dig Aggelin,du är duktig!

Jag vet hur det känns absolut, och jag har verkligen bestämt mig för att bli världens bästa farmor till mina barn barn,båda mina morföräldrar har ju redan gått bort, deras pappa och farmor farfar skar av kontakten när pappan svek dem och gick med i en sekt,här har dom fått en ny stor släkt som gillar dem stenhårt,sen finns ju lite av mina kusiner och annat härnere från mammas sida,dock har vi inte haft tid att träffas ännu,men det kommer säkert.

#48, 49, 50,  Tack!

#49 jo nog är det obegripligt alltid!!! Men för den som träffat mina barns pappa kan det bli lite mer begripligt … kanske, för det kan verka som om han kan påverka och jag tycker att jag känner igen hans ordval.

Det skulle kännas jättebra att få kontakt med sonen igen. Men, vad ska jag göra när han själv inte vill? Det känns säkert jobbigt för honom att tänka sig att ta kontakt eller att komma hit eller så… det är svårt att bryta en vana…

#51 Ja jag känner igen det där med hur pappans ord på något sätt väger tyngre, tränger in längre än det egna orden. Jag har försökt tolka det utifrån att det handlar om söner och det är helt naturligt att de ser sin pappa som förebild. Det vore antagligen konstigt att se sin mamma som förebild när man är pojke/man.

Det är kanske just det där med att bryta ett mönster, en vana, som är själva problemet. Jag vet inte hur man ska göra… Du har ju försökt och försökt och då blir det ju svårt.

För oss är det ju så att svärföräldrarna de försöker en gång eller kanske två och får de då inte exakt den respons DE kräver så struntar de helt sonika i alltihop.

Jag har ju haft lite av den rollen du haft, jag är den som försökt få det att fungera, försökt prata, försökt förändra… men då det intresset enbart är mitt och jag bemöts som en idiot så lägger man ju ner till slut. Och när jag lade ner så upphörde kontakten helt…