Att aldrig lägga energi på saker och ting som inte går att förändra.

Exempelvis blir jag inte arg och galen om jag tappar något i golvet så att det går i kras. Saken blir inte hel av det, så istället kan jag spara energin till något konstruktivt.

Detsamma gäller mina medicinska problem. Jag försöker göra det bästa av situationen hela tiden och inte lägga ner energi på att grubbla eller vara nervös eftersom ingenting blir bättre om jag gör det.

Jag är känslomänniska och blir oerhört ledsen innan jag samlar i hop mig, stänger av känslorna och systematiskt betar av problemen. Men arg blir jag tack och lov inte så ofta. 

Precis som Peter blir jag inte upprörd över saker som går sönder, det är bara att gilla läget, saker kan man ju skaffa nya…

Jag är uppväxt med en mycket svårt njursjuk mamma och en pappa med polio. De lärde mig att får man bara vara frisk så löser sig det mesta även om livet sätter krokben ibland.

Jag är oxå känslomänniska och har oerhört stort behov av att få känna mina känslor. Så blir jag ledsen, arg eller besviken så lever jag ur det. Det går ofta väldigt snabbt!

Och så fort det är gjort så släpper jag taget och går vidare

Jag har dock för länge sedan insett att om jag håller tillbaka mina känslor för att vara rationell och inte klaga eller så, så är det väldigt svårt att släppa taget och gå vidare.

När något går sönder kan jag nog säga oj så tråkigt, den tyckte jag mycket om, men sen är det inte mer med det. Inget att gå och sörja över.

När saker och ting blir jobbigt eller jag behöver reda ut känslor och händelser tar jag en promenad i skogen och "sorterar". Oftast när jag kommer hem har jag fått perspektiv på saker o ting. Dessutom frisätter man endorfiner i kroppen när man rör på sig, särkskilt utomhus =)

När något tungt och besvärligt händer så tillåter jag mig själv att bli ledsen. Jag har ju återkommande depressioner och är känsligare och sårbarare än genomsnittsmänniskan. Jag kan därför reagera hårdare än andra på saker och ting.

Men det är viktigt att få ha tillgång till alla sina känslor. Hade problem med det förut, känslolivet har varit ganska strypt. När jag känner mig lite bättre, brukar jag ta fatt igen och angripa problemet. Men jag blir alltid ledsen först.

Hmm, jag funderar lite över det här med känslor och gråt i sammanhanget. Jag är själv mycket känslig och gråter oerhört lätt. Det räcker med att läsa barnboken "Adjö herr Muffin" så är det klippt direkt.

Men det, att gråta och att vara känslofylld, tycker inte jag har någon alldeles självklar koppling till hur man hanterar motgångar.

Jag menar, det ena är abstrakt - känslor går inte att ta på så att säga, men hantering är mer fysiskt konkret. Det ena utesluter inte det andra.

Det betyder att även om jag tappar den finaste julprydnaden för 1700 spänn i golvet, så kan jag rycka på axlarna samtidigt som jag kan gråta över den.

Eller, om jag, som nu sist innan alla ingrepp, får beskedet malignt melanom och kan hantera det med förnuft utan att bli livrädd eller arg, så betyder det ju inte att jag förhåller mig fullständigt känslokall inför det hela.

Men för många hänger ju känslorna ihop med den fysiska hanteringen, så jag tror att många har svårt att dela upp känslor och hantering på ett sådant rationellt sätt.

Att hantera ett ev cancerbesked förnuftigt utan att bli arg eller ledsen är du nog ganska ensam om Peter tror jag. De allra flesta hamnar ju i chocktillstånd och blir både livrädda, arga och ledsna vid ett sådan besked.

Att prioritera…lägga energin på det som betyder mest. Man varken kan eller orkar engagera sej i allt!!!

#7 Jag vet vad du menar och att det inte är så enkelt. Jag försöker bara säga att det inte finns något självklart motsatsförhållande mellan rationell hantering kontra gråt och känslosvall.

#9 Jag förstår vad du menar Men jag tror verkligen inte att många är så förnuftiga.

Sedan är ju känslosvall ofta något som ses som lite dåligt och okontrollerat, medan jag tycker det är ganska underbart och befriande med människor som har nära till sina känslor. De är sällan bittra eller går och grubblar, de släpper ut när saker är aktuella och sedan är det över. Kan gasta och skrika i heta diskussioner men kramas och vara sams direkt efteråt, för känslor är bara känslor.

Utöver det finns förstås alla varianter och avarter men det är lite annat än det jag tänker på här.

Jag har inte lärt mig att hantera min avigsidor än. Ibland blir jag så trött på min hjärnan att jag önskat att det fanns en avstängningsknapp.

Finns inget att göra åt en situation så försöker jag bara stå ut och invänta bättre tider. Det finns alltid annan man kan fokusera på under tiden. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Det mesta brukar ordna sig till slut.

Jag har en förändring i hjärnan som jag fick reda på för 5 år sedan som dessutom blir större. Har gjort mängder med magnetröntgen. Man har uteslutit malignitet då "det" växer för långsamt.

När jag fick beskedet så blev min reaktion. Jaha… och jag har egentligen inte varit särskilt orolig alls. Vid ett tillfälle ville de gå in och göra en "biopsi" för att ta prov på vad det är för någonting men det sa jag stop till. Då får jag bli sämre först. Jag väntar på en ny röntgen inom två veckor nu.

Däremot så blir jag väldigt nojjig och orolig när det är något med mina anhöriga. Då kommer all min ängslan verkligen fram och jag blir hur känslosam och påverkad som helst.

Jag är för övrigt en känslomänniska. Gråter så det "skvätter om det" vid sorgliga filmer osv. men jag förstår vad Peter menar. Jag är väldigt rationell när det gäller mig själv och mitt tillstånd.

Jag är också känslomänniska. Jag blir både ledsen och arg på samma gång när något jobbigt händer. Oftast tar jag mig ut i skogen och bearbetar det som hänt. När jag kommer tilbaka har oftast det jobbigaste försvunnit.

Vissa saker som hänt i mitt liv har tagit längre tid att bearbeta. Det har jag gjort genom att efter en tid inse att det gett mig en frihet och eget liv som ingen kan ta ifrån mig längre.