Men jag har lyssnat. Frågat, lyssnat, frågat, lyssnat.

Ända sedan jag var riktigt liten har jag tyckt om att lyssna när äldre berättat om hur det var förr.

Jag hade liksom aldrig tid, fast en del fastnade ändå.

Gäller att tänka på vilka skatter våra gamlingar är…medan dom lever. Det borde ALLA ta till sej…

I mitt arbete pratar jag med många äldre människor. Det bästa dom vet, är att få berätta om tider som varit. Det kommer dom ihåg! Det bästa jag vet… är att lyssna…

Ja tänk vad som hänt sedan 1900. Bara man tittar runt i huset alla maskiner vi har. Inget av det fanns då.Tittar man ut på vägen…inget av det fanns då. Nu går ett fullastat plan till Thailand.De fanns inte då.Man kan sitta i det oändliga och räkna upp.

Ja jag känner verkligen igen det! Det är sorgligt att inse att ens föräldrar kommer att försvinna med stora mängder kunskap man själv går miste om.

Mina bor så långt ifrån så de få gånger vi träffas blir det liksom inte sådant vi sitter och pratar om. Men min lillasyster som bor nära dem tror jag har hört både det ena och det andra som tur är

Jag kommer ihåg väldigt lite av vad mormor berätta för mig. Idag ångrar jag att jag inte lyssna mer dom gamlas historier..

Fast det tillhör väl lite människans natur att inte lyssna på de äldre.

Det är väldigt roligt att höra gamla berätta om äldre händelser och saker de har varit med om men..

att äldre skulle vara klokare däremot tror jag inte alls på. Vissa är det men har förmodligen burit med sig det hela livet. Sedan finns det vissa äldre som inte verkar har lärt sig någonting under livets gång.

#0 Mm.. Och när man var mindre så hängde man inte med i snacket när de äldre pratade minnen, även om man ansträngde sig..  Pappa snackade inte så mycket, kanske delvis på grund av Parkinson.  Tyvärr har jag aldrig varit den som frågar heller..

Mormor och morfar har jag nog inte hört några minnen av alls. Men mormor sparade i och för sig alla brev hon fått av min morfar (från slutet av 30-talet) några år tills de gifte sig. Så där har man fått läsa lite om morfars liv som ung i alla fall.

jag fick i skoluppgift en gång att inetrvjua någon från den äldre generationen om hur det var förr. jag valde ut mormor och hon var jätteglad över att få berätta om sin barn- och ungdom på 1920-talet.

Morfar var däremot hopplös. Han ville aldrig berätta om hur det hur det var förr. han ansåg att man skulle titta framåt och inte bakåt…. jag är nog inte helt ense med honom om det.

Jag har lyssnat på de äldre generationerna. Jag skulle vilja spela in historier som de äldre byborna kan berättta och sedan skriva en bok.

#7 Det håller jag helt med dig om.

Men jag tänker även på hur livet såg ut rent praktiskt förr, det är bra att ha historien med sig in i framtiden. Man får lite mer distans och ofta slutar man tro och säga att det var så mycket som var bättre förr när man hör de gamla berätta om hur de slet och svalt. Eller hur de fick stryk både hemma och skolan när de inte lydde omedelbart osv.

#11 Där håller jag med dig också

Jag har lyssnat på "di gamle". Min far var också född 1900, vilka jakthistorier man fick höra!

Och då jag alltid haft intresse för hur livet var för folket här på gården, på alla torpen och i byn förr i tiden så har jag haft turen att få lyssna på många tanter och gubbar ute i stugorna.

Bl.a. en 95 årig tant som mindes allt som hennes mormor berättade för henne då hon var liten. Tänk att ha ett sådant minne!

Men dum som man är så blev inte mycket dokumenterat, men några bandinspelningar med en gammal farbror finns.