Jag har levt ensam i 11 år och det har gått bra men visst är det trevligt att dela livet med någon också!

Det har sina sidor, positiva som negativa, både att leva ensam och i tvåsamhet eller i familj.

Jag har levt 10 år av mitt vuxna liv ensam och 15 år i tvåsamhet, samt 10 år med familj och barn. Hur jag än vänder på frågan kan jag inte få det till att något annat skulle vara bättre än det jag har nu.

Den här bilden är 7 år gammal, men jag hittar ingen nyare med samma konstellation. Måste komma ihåg att ordna det till sommaren.

jag har levt i 25 år med min gubbe. Jag har ingen aning om hur jag skulle fixa att leva ensam. Jag hoppas slippa få veta det också…

#2

en sån härlig bild peter! Ord är överflödiga

Åh vilket härligt foto, håller med Maggan!

Jag har också levt länge med min käre gubbe i 33 år. Jag hoppas få fortsätta leva med honom.  Vi levde ihop innan barnen, sen med våra kära barn,  nu är barnen utflugna sen länge och det är vi två igen.

Jag vet inte hur jag reagerar om den dagen kommer när jag skall leva ensam.  Det skulle säkert fungera men kännas väldigt ensamt.

Jättefin bild, Peter…förstår att Du njuter av din familj! Det kallar jag Livskvalitét…

Fördelarna med att vara ensam överstiger inte att dela livet med någon man älskar tycker jag.

Jag levde först i över tio år med en man och vi fick två barn. Vi hade ett för mig bedrövligt förhållande och det var underbart att vara ensam och bo ensam efter vårt uppbrott. Jag var då övertygad om att jag aldrig skulle sätta mig i den situationen igen.

Så träffade jag min man och förstod att kärlek är något helt annat än det jag och mitt ex hade haft.

Så nu lever jag ett kanonbra liv med mannen och barnen och skulle verkligen inte vilja vara utan dem!

Jag levde i tio år med en man och fi fick två barn. Efter det levde jag själv i över 10 år och trivdes alldeles utmärkt med det.

Sen träffade jag min nuvarande sambo. Vi var tillsammaans i 9 år innan vi flyttade ihop. Trivs bra med de också eftersom vi lever som särbosambo i samma hus. Jag har ovanvåningen o han nedanvåningen.

#8 Åh det låter som ett upplägg som skulle passa mig som har behov av att vara ifred och få göra saker på mitt eget lilla vis ibland.

# 9 Det är därför vi har det så.

#10 Ja det låter som en perfekt tillvaro för mig! Tror att min man skulle gilla det han med. Vi har pratat om sommarstuga dit man kan åka men det kräver ju en hel del mer, och särskitl ekonomiskt, så det har inte blivit av.

Jag har svårt att tänka mig att leva ensam, utan någon man alls i min tillvaro. Att BO ensam är inga problem, men jag vill absolut ha ett förhållande, en livskamrat, en vän i viken, en älskare - kalla det vad man vill. En älskling, en som står vid min sida.

Har bott ensam i 10 år, sedan sambo / gift i 11 år, efter det ensamboende i snart 4 år igen. Fortsätter gärna BO ensam, men vill ha min särbo där då och då, som det har varit nu senaste året. Tycker det fungerar bra!

Jag har bott tillsammans med min Livskamrat över 30 år, och jag skulle inte vilja vara utan honom. Lite delade intressen gör att vi inte är tillsammans jämt, och det behövs…Då man är ensam, tycker man det är skönt. Då man är tillsammans är det minst lika skönt…

#13

jamen det är ju det perfekta receptet. man ska dela upp livet i; Min tid, din tid och vår tid. Då får man en bra balans

Jag skulle absolut inte kunna bo med någon mer, jag har blivit alldeles för självisk.

Det tror jag inte alls Christine. DU är inte självisk

Jag var ju gift i 25 år när jag blev ensam.
Tyckte då att det var väldigt skönt.
Tycker lite så fortfarande.
Skulle vilja vara HELT ensam, alltså ing Hemmaboende barn.
Men jag vill inte vara utan min särbo.

Är lite velig.
Skulle verkligen kunna tänka mej att leva med min särbo å bli sambo.
Men som det är nu så är det inte läge.
Men vi två kan verkligen vara ensamma tillsammans.

Jag bodde ensam ett år, sen har jag varit sambo (med samma)…..

Min sambo jobbar sex nätter i veckan ( sover fm-kl 14.oo) & jag jobbar varannan helg, em & kvällar.

Det har fungerat toppen.

Jag umgås med kompisar & tar mig "utan sambo"-tid, även "utan barn"-tid.

Jag levde länge ensam, men jag hade inte något ont av det. Trivdes med det faktiskt. Jag letade aldrig efter någon att leva med, jag tänkte som så att "träffar jag någon så är det bra, men träffar jag inte någon så är det också bra.".

Sedan träffade jag min man och vi har nu levt tillsammans i dryga tio år och jag trivs med det också. Det var dock ganska jobbigt i början tyckte jag. Just för att jag levt så länge ensam. Vi är båda sådana som vill kunna vara för oss själva och det får vi också. Det räcker att man säger att "nu vill jag vara för mig själv lite" så godtar vi det - utan att undra om något är fel.

Jag vill inte vara utan min man idag, inte så mycket för att jag inte vill vara ensam utan för att jag älskar honom. Skulle jag av någon orsak inte ha honom skulle jag inte vara rädd för att leva ensam.

Jag förstår i och för sig vad du menar Christine med att man blir självisk när man bor ensam. Kanske inte så mycket att man är självisk som att man har skaffat sig sina egna vanor och faktiskt inte har någon lust att anpassa sig till någon annan.

Jag är inte rädd för att vara ..själv
det har jag varit i flera perioder i mitt liv
både korta o långa,
både valda o ovalda ..

men,det är trots ..gnissel (ibland)
en roligare utmaning,att vara tillsammans.

..när man finner någon som är på väg,
åt samma håll .. :- )

penke

#19 Just så är det Asta, jag varken vill eller kan anpassa mej till någon annan.

#16 Du har för goda tankar om mej Signemo!

Nej när man bott ihop ett längre tag och funnit sig göra alltför stora anpassningar, så ledsnar man på det och har inte lust längre att kompromissa. Visserligen gör jag det ändå, iaf då och då, när särbon är här.

Men jag brukar vara själv i arbetsveckorna och då lever jag singelliv, dvs. kan sunka ner mig ifall jag har lust. Gå och lägga mig utan att borsta tänderna. Sova med lampan tänd. Inte diska. Låta tidningarna ligga på golvet. Ganska skönt! Framför allt ingen som lallar runt och ställer frågor och rör runt, som man måste städa efter.

Jag kanske vill bo ihop framöver, om jag skaffar större lgh. Men eftersom han bor i Norrtälje och är förankrad där, och jag här i Uppsala, så har jag svårt att se att någon ska bryta upp och flytta. Tills vidare är jag väldigt nöjd med att ha det så här! Vi gör roliga saker, tillbringar mycket tid ihop när vi väl ses. Vi ska ju göra flera resor framöver, osv osv.

Visst, ibland kan det vara trist att gå och lägga sig ensam. Men oftast när jag jobbar, vill jag lägga mig tidigt, alltså krypa ner i sängen och läsa eller lösa korsord och på det sättet varva ner. Det går inte när man har någon där, som kräver uppmärksamhet… Jag älskar honom, men jag älskar även att vara ensam ibland när JAG vill det.

Jag tycker att det jag saknar mest med att vara ensam är det minskade ansvaret. Först och främst för barn… (de bodde ju varannan vecka så jag var ensam halva tiden) att alltid vara den som måste se till att det blir mat i tid, att kläderna är torra och rena, att ryggsäcken är packad… alla utflykter, frukter, läxor mm som måste göras, all städning man ska se till att den blir gjord osv osv osv.

Det är en oändlig och fullständigt energidränerande period i livet tycker jag!

Att dela med en vuxen är inte riktigt likadant, då kan man ju strunta i saker och göra lite som man vill. Men det går ju inte med barn.

Är man ensam länge…känner man nog att man vill ha nån. Är man upp i varandra länge…vill man inget hellre än att vara ensam. Lagom är bäst, eller…