Ja det sägs ju att verkligheten övertäffar dikten ibland. Jag hade en så bra story om det, men nu minns jag den inte. Fast det finns många exempel på det.

Återkommer om jag kommer på något.

Telefonen ringer. Hasse sitter på toa, gör sig snabbt färdig men ger sig inte tid att dra upp byxorna, för samtalet han väntar är viktigt. Med jeans och kalsonger om smalbenen hasar han ut i hallen och svarar. Det är direktör Viktig som ringer.

Viktig har angelägna saker att berätta; Hasse greppar efter papper och penna och sätter sig på huk så att han kan anteckna.

Det ringer på dörren men Hasse bryr sig inte om att öppna. Han vill inte avbryta direktör Viktig, och dessutom är han ovislig.

Då hör han en nyckel stickas i låset.

Jenny bor i lägenheten intill. Hon och Hasse har nycklar till varandra, vattnar blommor i semestertider och kan självklart springa in och låna saker när den andra inte är hemma.

Nyss ringde Jenny på dörren. Nu är hon på väg in. Hasse har en halv sekund på sig att formulera en bra förklaring till att han sitter på huk i tamburen med rumpan bar.

Han hinner inte. När Jenny slår upp dörren kniper Hasse instinktivt ihop ögonen och vrålar:

Nej! Stopp för helvete! Jag sitter och skiter!

Iiiih! skriker Jenny.

Vafalls? ryter direktör Viktig.

Pang! säger tamburdörren. Klick! säger telefonen. Och så är Hasse ensam.

Ja, detta hände på riktigt. Så klart. Vem i all världen skulle kunna tänka ut något så osannolikt?