En liten story....
Livskvalite är ett stort begrepp och innehar många sidor i ämnet…..tänkte här berätta om en händelse som ändrade mycket av mitt liv först till det sämre men som idag gett mig otroligt mycket kvalite och självinsikt om livet…
1995 reste jag mig från en stol och skulle gå och skölja av min tallrik,benen vek sig och jag ramlade omkull på golvet med en smärta som man inte kan föreställa sig.
Jag släpade mig till telefonen skrikandes och ringde min syster,sedan låg jag en timme och väntade på att hon skulle komma,alla mina 3 hundar satt eller låg runt mig när hon anlände och vaktade,dom släppte dock fram henne eftersom dom kände henne.
Ilfart in till läkarstation där dom slänger upp mig på rygg och jag skriker fortfarande varje gång jag rör mig,ryggen är skadad och dom pumpar i mig morfin,och jag åker i ambulans till akuten.
Där tar dom en vanlig röntgen och ser att jag har ett sk utåtgående diskbråck och ryggmärgsvätskan sprutar ut på ena sidan av ryggraden,plus att höften har hoppat snett…..jag är konstaterat förlamad i bägge benen.
Jag får oddsen att kunna gå igen på 30%,jag satt i rullstol i ett år,sedan kom första operationen,efter den fick jag en special sydd grej som gick runt hela mig med 8 stålstänger som ska hålla mig rak,läkarna hade efter op inga större tankar om att jag skulle komma upp ur rullstolen alls…
Jag hade ju mina 3 barn som förgyllde min tillvaro samtidigt som jag själv mådde dåligt av att jag inte kunde vara med dem som en mamma borde,och jag hade mina 3 hundar.
Jag kommer så väl ihåg när jag böjade tappa allt hopp om att själv kunna resa mig igen,jag hade drömt många drömmar om hur jag var i skogen och gick med vovvarna hur vi lekte och gosade tränade…Efter något år gav jag mig attan på att jag ska göra det igen!…..
Så med 8 stålstänger för ryggen och kryckor i vardera hand,som jag skaffade på vårdcentralen så reste jag mig på stapplande steg och testade inomhus flera småstunder varje dag när ingen mer än hundarna var hemma,och en dag gick jag ut på tomten med dem,dom var alltid lösa och lydiga,och en dag stapplade jag ut på en åker,och där bestämde jag mig för att jag ska gå!.
Jag tog kontakt med min läkare på ortopeden,han började med att tappa hakan när jag kom in,och gjorde en likadan op till,min värk släppte lite och jag kunde släppa kryckorna och sedermera stålstängerna för ruggen.
Men han varnade mig för det gick inte att steloperera just då,och minsta lilla jag ramla eller snubblade kunde göra att ryggen gick sönder igen….
Jag lärde mig snabbt hur jag skulle röra mig och hur jag skulle bete mig i skogen för att inte ramla…jag började jobba som elevassistent för högstadiet 4 timmar per dag,jag omvandlade min hundträning till att föra hundarna framför mig och förstå kommandon jag gav även om jag inte sprang med dem.
Detta höll jag på med i 4 år tills jag fick en vansinnig värk igen,och efter många om och men blev opererad på Uppsala där dom gjorde en transplantation och stelopererade mig,det skulle ta 3 år innan man visste om kroppen skulle stöta bort alla grejer dom skruvade i ryggen…
Idag har jag värk alltid,men har lärt mig leva med den på ett sätt…min livskvalitet har höjts enormt för jag behöver inte vara rädd att ramla och bli förlamad för allt sitter ändå fast,det syns knappt på mig att detta har hänt(fråga Ann L)…..Jag kan inte springa och har inga reflexer i mitt högra ben,men alla mina promenader med hundarn har ju tränat upp mig så jag känner min kropp på ett helt annat sätt.
Så mina hundar var dom som höjde min livskvalitet,och det är jag så tacksam över….
Och vad vill jag säga med detta då…..jo alla mina vänner,lyssna på kroppen när det gör ont så talar den om att det är något fel…var rädd om er!
Fråga om ni vill jag har inga problem att svara på allt
.
Kram
Lena
Tack Lena för din historia.
Ja vi behövs påminnas om att livet kan förändras från en dag till en annan med olycka eller sjukdom, men också om att det går att vända till det bättre med optimism och viljestyrka(med jäklar anamma som jag säger). Du är värd all eloge.
Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.
Hemsida www.livskvalitet-2.se kliv in!
Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.
1,Tack 
ja människor har ofta mer styrka och vilja än vad man tror…min sattes på sin spets både då och andra ggr…det har gjort att jag har en stor självinsikt om mig själv på många sätt.
Tack Lena för att du delade med dig av din historia ofentligt. Du berättade den för mig när vi träffades. Jag förundrades av att det inte syntes på dig varken när vi satt eller promenera med hundarna. 
Men efter att ha träffat dig har jag förstått att du har en järnvilja. Att har du besämt dig för något kan ingen stoppa dig. Det är nog en av anledningarna till att du mår så bra som du gör idag.
Och du har så rätt. Vi borde lyssna mer på vår kropp när den säger ifrån. Hur många gånger har man tex inte gått o jobbat med feber, när kroppen sagt du ska ligga i sängen, som sen gett följdsjukdomar efteråt för att jag inte lyssnade.
Är glad att du mår så bra som du gör idag annars hade jag ju aldrig fått träffa min goa mentor till Silver.
Kram Ann.
Jag styr själv mitt liv med mina tankar o känslor.
3;Tack Ann,jag blir alltid lika glad när jag hör att det inte syns,det stärker mig alltid.
ja jag tror att dom flesta har någonstans en järnvilja men det är inte alla som vet att den ligger där i botten någonstans…dessutom vet jag att även du har en,och jag är glad att jag får hjälpa till med det jag kan…och vem vill missa blåbärskakan du gör!? absolut inte jag kan jag säga
.
Kramis tillbaka och pussa på Silver-bus
Du har en stark vilja! Det är det som behövs.
Och här gnäller man ibland för en förkylning….
Mycket starkt gjort av dig!!!
5,Haha tack…men jag kan berätta att jag gnäller också över en förkylning
Den här historien visar på hur otroligt viktig vår egen inställning är. Att våra liv ofta ser ut som vi "tänker oss" att det ska göra. Om du hade accepterat tanken att aldrig kunna gå mer hade du kanske inte gjort det heller.
Du är ett levande bevis på att det här med "tankens kraft" inte bara är hokus pokus!
tack för att du delade med dig Lena
7,Så rätt margareta,jag har nog aldrig accepterat vad läkarna sagt…och dom blir lika häpna varje gång…men glada förstås…
#0 Jag känner en oerhörd beundran och respekt för människor som dig Spikes. Starkt gjort att dela med dig av din historia.
Uppskattar att jag får lära känna dig, du tillför massor med energi!
Kram Spikes!
Zabelle
9,Tack vad bra energi kan man inte få för mycket av heller,ja det ska bli kul att få träffa dig sen.
Kramis tillbaka
spikes..först så tackar jag för att jag fick ta del av ditt liv.
Sen så är jag också utav den åsikten att jag kan mer än vad jag tror bara jag lägger manken till.
Men sen så tycker jag att man får ha sitt lilla hål o krypa ner o tycka att livet är bra orätvis..För jag tror det är svårt att gå igenom livet med bara ett leende.Man måste nog ha lite utav varje…
Men jag tackar dig o är glad för att du har fått en sådan styrka. Lena
Lena.P är jag i verkliga livet.
11,du har så rätt i det med….det enda man inte får glömma är att i varje tunnel finns det en utgång och ett ljus….
#0 Tack för din gripande och härliga historia och du ska ha en stor bukett med blommor för att du inte gav upp. Att du trodde på dig själv, din kropp och din egen förmåga.
Jag har själv skada både i rygg (inte så omfatatnde som du) och nacke med ständig värk men jag har lärt mig leva med den. Tar sällan värktabletter då jag blir så "hög" på dem.
Din historia hjälper mig att kämpa vidare och alla godingar här på Livskvalitet är till stor hjälp. Jag vill vara till stor hjälp för andra med!
Tillsammans är vi starka även om vi bara träffas här via skriften!
Stor kram från Jeremina! skickar bild på vår pudel Molly vid vår damm!
13,Tackvad bra att du inte ger upp,och jag lovar att jag vet vad du talar om…jag har 4 diskar som buktar i nacken till följd av allt idag,men den värken är för mig ingenting jämfört med ryggen….går hos sjukgym och det blir bättre i alla fall…det sista man tappar är tron på sig själv och det får man bara inte göra.
Kämpa på du är värd allt stöd du kan få!
Kramar och en puss till din fina vovve
#14 Tack…..har du någon gång yrsel pga av nacken? Jag får kramper i bröstryggen och innan jag fick diagnos åkte jag in på sjukhuset ett par gånger för jag trodde det var hjärtat…
Molly tar emot och skickar tillbaka till dina var det 3 vovvar! jag går in på blandrashundar och skickar en bild på en hund och en fråga!
Kramis!
15,ja yrsel har jag men inga kramper däremot stickningar och domnande kritvita fingar ibland…
Nej nu är det 2 vovvar…
#16 Jag får stickningar med och händerna blir kritvita och det är ganska otäckt men man har ju vant sig vid det med!
Fin vovve på avataren!
17,Tack ja det är Snodd…på min sida hittar du min andra hund spike,han är 12 år och det syns knappt på honom….
Tack för din historia, det går att komma långt med tankekraft och jävlar anammat, det visar du verkligen!
Här är ljuset i tunneln :-) (På bilden alltså)
Det är en väldigt gripande berättelse. Fantastiskt hur du kämpat och kommit så långt genom din starka vilja! Hoppas att det går att komma tillrätta med värken också på sikt.
/Kram tilja
Med ljus och kärlek... Tina
Tack för allt det fina du skriver spikes…
Din berättelse lyser igenom av kärlek; till livet, till din familj och till dina hundar. Jag beundrar Dej…
Kramar, ljus och värme från Sisa.
Vilken historia… Jag är så imponerad av din livsvilja
/Maria
#0 Vilken historia och hur du orkade kämpa och gav inte upp…Tack för att du delade med dig om denna historia!!!
Sajtvärd på Singelföräldrar och medarbetare på Misshandel samt på Svåra tider.
Inget är omöjligt det kan bara vara mer eller mindre besvärligt!!
19, Tack,precis en sån tunnel,och oavsett hur lång den än är så någonstans finns ett ljus för alla….
20,Forskningen har inte kommit så långt så helt frisk kommer jag aldrig att bli,jag kommer alltid ha min värk men den har jag lärt mig leva med..men jag har ändå inte tappat hoppet om att en dag få ett nytt jobb….dom har försökt pensionera mig flera ggr än jag kan minnas men jag nekar till det.
21 Tack Sisa.
22, Tack.min livsvilja är nog det sista jag tappar,även om det varit nära några ggr…
23,Tack…..men jag vill också tala om att dom som tappar allt vad livsvilja heter pgr av en sjukdom, har jag stor empati och förståelse för….kunde jag så skulle jag vilja hjälpa dem alla att få tillbaka lite av sin livskvalite i livet,om än bara med uppmuntran och det lilla positiva som finns även om man inte alltid ser det….
Starta ny diskussion