hahhaha…stackars finne.

När man tror att man ser nån på stan som man känner. Har tutat och vinkat som en knasboll. Och undrat varför personen inte vinkat tillbaka. När man sen ser att det inte är den man trott..hahahhhah..

Men det var ju en olyckshändelse! Det tycker jag inte är att göra bort sig - olyckor händer och jag tycker att den som blir sur en sån gång är den som gör bort sig.

Dom gånger jag har skämts mest och känt mig rejält bortgord var i min ungdom när jag tvärsäkert påstod mig veta något i en diskussion, och det sedan visade sig att jag hade fel… det var/är rejält pinsamt - numera försöker jag kontrollera fakta innan jag påstår nåt

Måste små le detta blev ungefär som när jag rammlade i en trapp på en bilfärja i Norge för många år sen.

Jag varnade min son för att det var vått i trappan (rak brant båt trapp) innan jag han säga klart föll jag själv och drog min son med i fallet. Jag kunde inte kliva upp på foten så vi fick vänta till alla gått och åkt av färjan.Då skulle min man o kaptenen hjälpa mig ner för en annan trapp o ut i bilen. Det var då det hände för plötsligt hade jag sparkat till kaptenen i ansiktet (för han stod lägre änn mig) det blev lite pinsamt tyckte jag för det var inte menat.  Vi fick åka 13 mil till närmaste sjukhus som tur var var det inget brott men en ordentlig stukning som förstörde den sommaren.

Ja kanske olyckshändelse..men det är inte enda gången jag gjort pinsamheter.

Jag tycker att jag gjorde bort mig…bad honom om ursäkt men fick bara en massa finska svordomar till svar.

Jag var ca 15 år gammal när jag råkade gå in på herrarnas toa på Dammarksbåten…..Ställde mig där och skulle måla mig…..

Ja jag gjorde bort mig för nån vecka sen när jag skickade sms till min väninna trodde jag men det hamnade hos en kär vän till mig  och det värsta att det stog en sak i sms om h*n inget farligt men pinsamt ändå. Fick ett stort skratt tillbaka att så kan det gå…..Har precis pratat med h*n idag så jag sa att jag skämdes men  vi skrattde tillsammans och sen var det glömt.

Så nu kollar jag noga vem jag skickar till tur att det inte hamnade hos min dotter*s* då har jag nog fått förklara vad jag menade=)

#6 Ja det där har jag varit med om med….sms-set hamnade hos helt fel person och fick svar med…he he he

Jag klantar mig och gör bort mig så ofta att det är svårt att hitta

någon speciell händelse. Jag tycker faktiskt att det är ganska kul. Folk får skratta och deras skratt smittar av sig på mig..!!!

Jag tycker det är kul att kunna bjuda på sej själv..hahahah…Att få andra att skratta är kul.

Jag gör ofta bort mej, men kommer inte på något just nu.

ja nu på tal om båtar.. det var ytterst pinsamt när vi fick batteritorsk på bilfärjan hem från skärgårn. Färjan var överfull med bilar och dom gick i skyttetrafik fram och tillbaka för att få över alla midsommarfirare som skulle hem. En halv miljon ungefär. Då väljer våran bil att inte starta när vi ska av  Vi visste att batteriet var dåligt och borde ha laddat upp det innan vi åkte…

Vi fick hjälp att knuffa av bilen och kärran från båten och jag har nog aldrig känt mig så dum som när vi tog oss förbi alla människor som stod i en lång rad och väntade på bussen, som tittade på oss och flinade

#11 Ha ha ha…..

Ja att kunna bjuda på sig själv…Folk får gärna skratta..

Nu kan jag också bjuda på mig själv men när jag var yngre var jag väldigt blyg och då kanske det inte var så roligt när man gjorde bort sig.

Det jag bäst minns just nu är sommaren 1982 när vi skulle åka på semester till Österbotten med god vänner. Avresedagen blev inte som jag tänkt mig då min pappa ringde och sa att bilen gått sönder och reservdel fanns i Sala så jag körde från Sörmland och dit och vidare till föräldrarna, ca 30 mil.

Efter lite mat och kaffe till Gävle och satt i kön vid färjeterminalen, jättevarmt var det och två barn och hund som hade lessnat på att sitta i en varm bil.

Så fick vi äntligen köra på och naturligtvis till övre bildäck, kontrasten mellan bländande sol och" mörkret" inne gjorde att jag missbedömde avståndet när jag rundade en pelare så ena sidan på bilen skrapade i lite.

Käre maken hördes muttra om lacken och så stod där en finsk p-vakt och viftade med armarna vart jag skulle köra in. Var väl inte snabb nog så han skrek "perkele" och svettig och trött som jag var så blev jag f……ad och stack ut huvudet och vrålade "perkele på dig själv du"!! Alla som hörde fick väldigt roligt vilket fick honom att bli ännu rödare av ilska men läpparna var hoppressade till ett smalt streck.

Efteråt har jag skrattat mycket åt detta men just då var det inte så lustigt.