Jag hade hittat ett område med firtrees där marken var täckt av tjock, mjuk mossa. Där gick det att smyga fullständigt ljudlöst. Det var ganska mörkt därinne bland träden trots att de stod ganska glest, men träden var stora, säkert 30-40 meter höga och kanske två meter i omkrets i brösthöjd.

Det var ett stort område, jag kunde inte se slutet på det mossbeklädda skogspartiet åt något håll. Jag fortsatte i samma riktning som jag startat, mot vinden och efter en stund anade jag en ljusare ton framför mig. Det var kanske en glänta eller ett hygge tänkte jag.

Jag kände något i luften, det kom som duster av varm luft och de luktade speciellt. Jag tänkte att det kunde finnas hjort i det öppna områdets närhet. Jag började gå mot ljuset och efter ett par hundra meter såg jag att det var ett hygge.

Här rakar de av fyra, fem hektar så att det verkligen blir kalt. Ingen föregående gallring sker, vilket innebär att den yngre skogen verkligen ser risig och ogenomträngligt tät ut. I den äldre skogen har de starkaste träden helt enkelt kvävt de andra så att det blir förhållandevis lite undervegetation.

När jag hade kanske 30 meter kvar fram till hyggeskanten, fann jag en tätning av smågranar som en barriär framför mig. De var ungefär lika höga som jag är lång, så för att ta mig igenom tätningen måste jag hålla bågen ovanför huvudet.

När jag står där mitt i tätningen med bågen ovanför huvudet kommer en spetsbock och en unghind sakta promenerande ungefär femton meter framför mig. Jag kunde inget göra, bara stå där och fånstirra. Lurad igen, för vilken gång i ordningen visste jag inte, men det började bli pinsamt.

Jag kom ut på hygget och där fanns spillning överallt, här gick hjortarna uppenbarligen ofta. I andra änden av hygget tog björkskog vid och jag beslöt att gå dit. En liten bäck porlade där och jag drack några skopor ur min kåsa. Jag hittade stora spikar i en stor björk. Så får man inte göra, jag måste berätta för Art.

En del bär med sig sina plattformar och sätter upp dem där hjortarna har sina växlar. Vissa mindre nogräknade jägare slår i stora spikar i träden för att bara kunna kliva upp i trädet som på en stege. Allt sådan påverkan är strängt förbjuden, man får inte ens övernatta inom området Chignecto Game Sanctuary.

Jag hörde berättas om en jägare som hade sett en annan klättra ner från ett träd på håll och när han kom fram var jägaren som klättrad ner borta. I trädet satt tio stor spikar och han blev så arg när han såg det så han satte sig en meter från trädet och sket. Ingen hjort kommer inom hundra meter från mänsklig avföring, lukten sitter i minst ett år. Passet är därmed förstört.

Man har plastpåsar med sig för att göra sina behov i om man blir tvungen. Jag gick vidare genom björkskogen och kom upp på ett litet berg. Det var tillräckligt högt för att jag skulle kunna se över träden och därnere i en liten glänta såg jag tre hjortar. De såg ut att vara på väg åt det håll jag just kommit ifrån så jag rusade tillbaka samma väg jag kommit.

Jag kom ner till den lilla bäcken och fick syn på en kullfallen björk av ansenliga mått. Framför mig fanns en växel, det hade jag sett tidigare det var ganska tätt mellan björkarna, men inte mycket ris och ganska många bra skjutgator. Här väntar jag och hoppas att de kommer på den här växeln, tänkte jag.

Nästan tio minuter gick och jag började fundera över om de tagit någon annan växel trots allt, men så hörde jag små knäpp. Ljud av hjortklövar som knäcker små björkkvistar. Pulsen började höras i öronen och kläderna kändes alldeles för varma. De var på väg häråt, med lite tur kommer de inom håll, tänkte jag.

Knäppen och småknaken blev tydligare, de närmade sig. Jag började tycka att det lät för mycket när jag andades och började andas med vidöppen mun. Tur att det är minusgrader tänkte jag, annars skulle jag ha fått munnen full av mygg.

Vinden! Skit också, jag hade vinden rakt från vänster. I värsta fall skulle de få vittring av mig på en gång när de kom över den lilla bäcken. Jag såg benen på en hjort nu, det såg ut som de kom precis där jag trodde.

Måste bestämma var jag ska skjuta. Hittade en öppen gata med en kulle bakom som skulle bli bra pilstopp. Gluggen mellan stammarna var ungefär fyra meter, inget ris, inget sly, helt rent.

En hind kom först och direkt bakom henne ytterligare en hind, nej ett smaldjur, säkert hennes kalv från förra året eftersom hon var nästan lika stor. Två djur, men var är den tredje. Nästan en minut hann passera och de två närmade sig den glugg jag hade sett ut. Jag måste bestämma mig, försöka med smaldjuret eller vänta.

Det knakade till ordentligt och de båda hindarna vände sig om. De la öronen bakåt och rusade undan tio meter. Jaha, tänkte jag, de bestämde åt mig för nu hade de båda passerat min glugg.

Så kom han, hjorten. Han såg orimligt stor ut för att vara en vitsvanshjort. Han stannade, vädrade, lyssnade med öronen som propellrar. Jag höll andan, vågade inte andas. Dumskalle, andas!

Pilen låg på strängen hjorten hade fem meter kvar till gluggen. Han vred på huvudet bortåt och rev sig med hornet i sidan. Då drog jag upp. Han började gå ganska fort, med den farten kunde jag inte skjuta tänkte jag.

Hjorten kom in i min glugg, men han hade inga planer på att stanna, jag visslade till, han stannade och pilen flög! Pilen gick fritt rakt igenom hjorten och föll ner på marken 8-10 meter bakom honom. Han tittade mot platsen där pilen landat, jag räknade tyst - ett, två, tre, fyra, fem, så vek sig bakbenen och han föll.

Jag fick ett styvt jobb att ta mig tillbaka efter att ha märkt hjorten med min "tag". Utan en "tag" är djuret tjuvskjutet. Ett dragfordon hämtade hjorten och vi samlades vid huvudcampen där man registrerar, mäter och väger allt som skjuts. Min hjort var den största under vår vecka, den vägde 98 kg.