Äntligen, på tredje dagen nådde jag fram till den "hardwood plateau" som jag varit på väg till sedan dag ett, men en massa avstickare kom emellan för att jag var så nyfiken.

Det var en mäktig miljö, gles lövskog bevuxen med fullkomligt enorma lönnar, en del mer än två meter i omkrets. Här och där låg en fallen jätte som skymde sikten när man kom nära. Marken var täckt av ett mycket tjockt lager lönnlöv, på sina ställen över knäna.

Nu hade det varit torrt ett par veckor, så det var som att gå i Corn Flakes när man trampade runt i lövtäcket. Här kan man inte direkt smygjaga, tänkte jag. Bäst att leta upp ett bra ställe att vakta på istället.

Jag trampade runt en stund och bara sög in den otroliga miljön och tänkte sedan att detta kräver sin man. Här finns inga spår som kan avslöja var djuren rör sig, inga stråk, inga tecken alls att följa. Man måste välja väl för att hitta en plats där hjortarna kan tänkas ta sig fram.

Till slut hittade jag vad jag bedömde vara ett rimligt ställe. En kullfallen lönnjätte med rotvältan kvar. Jag klättrade upp på stammen och satte mig med ryggen mot rotvältan. Att grensla stammen var inte att tänka på, det hade blivit som att rida på en ardenner, minst.

Efter en stund hade jag hittat en vilsam sittställning och satt där med bågen över knäna och sög in den absoluta tystnaden. Jag hörde inget annat än blodets susande i mina öron. Det var väl så vilsamt och naturligtvis hände det som inte ska hända när man sitter på pass - jag somnade.

Vaknar upp med ett ryck, vad var det? Det kändes som jag väcktes av ett ljudligt parassel, men jag kunde inte vara säker på att jag inte bara drömt det. Jag satt tyst och helt blickstilla i minst två minuter, vågade inte röra en fena.

Där, ett nytt litet försiktigt prassel. Kunde det verkligen vara en hjort, eller var det bara en sån liten ekorre igen som letade lönnäsor att äta bland löven? Ett pyttelitet prassel till, sedan tystnad. kan hjortar göra så små prassel, tänkte jag.

Tiden kröp långsamt framåt, en, två, fem minuter, tio. Jag satt som en staty. När en kvart förflutit orkade jag inte sitta stel längre. Sakta, oändligt sakta vred jag mig om åt vänster eftersom det var på den sidan stammen jag hade benen.

Plötsligt, under en sekund som kändes som en timme, stirrade jag rakt in i ögonen på en liten spetsbock. Han såg lika förvånad ut som jag måste ha gjort. Han vände på en femöring och två hisnande språng senare var han borta. Det var en hjort ändå, hur kunde han låta så lite i detta tjocka chipslager till marktäcke?

Inte ens när han panikskuttade iväg hördes något speciellt. Ja, nu har jag provat, tänkte jag. Även om miljön var nog så underbar, var den inget lämpligt ställe att jaga på. Imorgon får jag leta upp en plats med fuktig mossa att gå på.