Hur känner du?

Finns "pirret" kvar även efter flera år i förhållandet?

Hur gör du/ni för att hålla kärlekens låga brinnande?

Visst känner man något speciellt när man tänker på sin käre, inte pirr precis( det känner jag bara när räkningarna kommer nu för tiden) utan något djupare ,varmare, samhörighet efter 40 år tillsammans.

Jadu christine, det är säkert en härlig känsla att efter så lång tid tillsammans ha denna *samhörighetskänsla* men kärlek genom livet kan vara så mycket, barnen djuren man har, själva livet, alla sina nära och kära……men man behöver först och främst älska sig själv för att klara av att älska andra…..

åter till frysen.--------------------------->

    Pirret finns definitivt kvar ..Vi skickar ofta sms och mail och visar vår kärlek til varann..Överraskar med nåt…Påminner ofta om hur värdefull min sambo är…

När vardagen börjar kännas trist och grå åker vi ut och äter nåt gott på fin restaurang. Sen hem och rycker ut alla eventuella kontakter från omvärlen så ingen stör, sen har vi bara varandra att bry oss om….sååå romantiskt blir det.

Javisst finns pirret kvar. Jag kände det senast i går när jag hämtade honom på flygplatsen efter fem dagars separation

Nästa sommar firar vi 25 årig bröllopsdag. Jag vet inte riktigt hur vi gör för att hålla lågan brinnande… det har ju inte alltid brunnit lika bra.

Just nu befinner vi oss i en fas i livet där mycket känns nytt och outforskat. Barnen har blivit stora och det har gett oss en helt ny frihet. Nu ska vi ta reda på vilka vi är, vad vi vill göra och hur vi ska leva - bara vi två. Det är jättespännande

#5 Jaa, det måste vara ett nytt spännande skede i förhållandet!

ja pirret fins.

Men som alp….Skriver.Det är ju samhörighet

Pirret finns där definitivt…emellanåt… och det gäller ju att jobba lite på det också.

Den där otroliga värmen man kan känna när man de gråa håren och rynkorna och minns den unge pojken

Vi har ju träffats lite senare och "bara" hållit ihop i 11 år men vi har fortfarande den där pirrande känslan. Sedan måste den givetvis underhållas. Även vi ser fram emot den tid som kommer efter barnen när vi verkligen får rå om varandra och göra det vi vill. Eftersom vi träffades när jag hade två barn på 6 & 8 och sedan fick ett gemensamt så har vi aldrig haft någon barnfri tid utan vårat förhållande har alltid haft det inslaget.

Jag önskar att jag hade kunnat svara att här sitter jag och min sambo sen 26 år tillbaka fortfarande lika kära osv, men det kan jag tyvärr inte göra nu och det känns så sorgligt…Vi har nyss separerat och jag har nog inte fattat än vad som egentligen hänt….Känns som om jag är med i en film eller nåt…jättekonstigt, och ledsamt.

Idag har varit en tuff dag när jag fått försöka mota ångesten i dörren, så gott jag nu kunnat, och när jag knappt har velat spendera nån tid alls inne i min lägenhet, usch hur ska detta gå….

Så jobbigt Mammi!

Att skilja sig är en lång och bitvis väldigt smärtsam process. Man lämnar bakom sig den person som känner en mest väl av alla och som delar hela ens liv med minnen och upplevelser. Det finns ingen annan som direkt vet vad man pratar om som den… Så det som en stor avgrund att hoppa ner i till att börja med.

Men det vänder, med tiden så omvärderar man och hittar nya människor och förhoppningsvis har man vänner kvar från förr som känner igen och vet en hel del (om än inte allt).

Gå ut ur din lägenhet om du kan, när du känner så. Åk hem och fika hos någon, gå en promenad och rensa känslorna lite. Så känns det kanske bättre sen. Men känslorna är viktiga med, de är en del av processen så stoppa dem inte för mycket utan gråt och förbanna när du behöver. Då kommer du snabbare ut på andra sidan.

Kram på dig Mammi!

Åh Mammi vad ledsamt. Jag kan inte ens försöka sätta mig in i din situation…

Kan bara hålla med Hoppfull som ger goda råd.

Styrkekramar till dig…

Tack Hoppfull och kram tillbaka till dej!

Även fast denna process har hållit på ett långt tag nu så tror jag inte jag har börjat inse riktigt vad som hänt förrän nu och det känns både panikartat och så otroligt ledsamt. Sitter och gråter nu när jag skriver detta, så jäkla jobbigt… Brottas hela tiden med tankar om att jag kanske ska prata med honom och fråga om vi inte ska ge det en chans till osv även fast jag vet vilket strul det var den sista tiden och så mycket som sas som jag aldrig kommer att glömma mm mm

Det hade varit lättare om jag "hatade" honom eller att det hade hänt nåt speciellt som otrohet eller nåt ( hur sjukt låter inte det…) men att bara låta detta långa förhållande gå om intet sådär det har jag så fruktansvärt svårt att inse meningen med…Vi hade kunnat fixa detta det hade vi…

Det är svårt att se meningen med det när smärtorna är för starka. Men smärtan handlar ofta om att man känner sig ensam och rädd för den nya situationen. Då börjar man förhandla med sig själv om att det kanske vore bättre trots allt… fast man innerst inne vet att det enormt svåra beslut man tagit var/är helt rätt!

Jag hatade inte heller min man när vi skilde oss men vi mådde inte bra någon av oss av att leva ihop. Men i glappet mellan det gamla och det nya är man oerhört rädd och förvirrad och det behöver nog få vara så. Och just då minns man bara det som trots allt fungerade och man ser bara det man mist.

Samla dina vänner omkring dig och prata med dem (eller den) du har förtroende för. En utomståendes syn kan skicka en tillbaka till verkligheten från den osäkerhet man vistas i.

Så försök att bry dig om dig själv och låt det andra vila så gott det går. Ta hand om dig och gör sådant du tycker om.

Håller med om vartenda ord hoppfull säger!

Jo det är precis som du skriver och jag vet det så väl men likt förb….. ska det kännas såhär fruktansvärt tungt och tudelat, shit! Varför kan jag inte bara vara stark, lugn och tillfredställd med det liv jag dock har…Jag har en fin lägenhet, fina barn och barnbarn, osv,jag borde fasen skämmas som känner såhär! Jag vet ju mycket väl vad som utlöste detta att vi till sist beslutade oss för att separera, men näädå, här ska det ältas så det står härliga till!

Dessa jobbiga känslor kommer upp till ytan hela tiden och vill få mig att ge mig tillbaka och böna och be på mina bara knän att vi ska pröva en gång till! Förnedra mig helt enkelt….Jag är livrädd för dessa ångestkänslor oxå som hela tiden vill poppa upp och ta över, och därför flyr jag hela tiden ut och gör nåt annat, som att köra den bil jag fått låna av en snäll kompis nåra veckor i sommar, åka till dottern, till mataffären eller nåt…

Sorry alla, nu ska jag inte uppehålla denna tråd mera med mina egna bekymmer, jag vet så väl att ni nog har nog med egna bekymmer och funderingar!

En vacker dag kanske jag kommer till insikt om att detta var det bästa som kunde hända…vem vet….

Prata av dej du, det behövs ibland..du är nog som ett ånglok just nu och behöver släppa ut ångan så det visslar om det.

Tack snälla ni!

Jo ikväll känner jag mig som ett ånglok som vet att det är "kört" och ska ersättas med nått nyare finare men som ändå vill kämpa på i ren desperation,suck!

Tack för att ni finns!

Men hur ska du kunna vara stark, lugn och tillfredsställd i denna helt nya livssituation?? Du har lämnat en 26 årig trygghet bakom dig (det var ju tryggt även om du inte mådde bra) och kräver sådant… nejdu, Mammi, nu är du alldeles för hård mot dig själv!

Sorgen blir inte mindre av att beslutet är taget i rationalitet istället för under bråk, hot eller otrohet. Sorgen, smärtan och ensamheten är precis lika stor. Den enda skillnaden är att du inte blivit sviken på det sättet och det ökar din osäkerhet!

Självklart måste du sörja, älta och processa denna enorma sak för att kunna släppa den och sedan gå vidare.

Var inte så hård mot dig själv utan tillåt dig att vara just ensam, liten och ängslig. Men se även till precis som du gör att bryta det och göra annat som får dig att må bra om än i korta stunder.

Och som Cristine säger, bara älta du… det är lugnt!

Kram på er! Ni är så värdefulla så ni anar inte!

"Kärleken och sorgen är tvillingsystrar."

"Blacklock"

Jaa, så är det nog Gunilla!

Mammi  vännen.  Kramar om Dig. FInns ju inga ord som jag kan säja . Skulle nog bara röra till det.

Kan inte inte föreställa mig känslan , bara tro att jag kan det. Är lite svårt att tänka tanken att inte min käre man  sen 35 år och jag hör ihop.

Jag blir bara tacksam om Du  använder denna tråd för att prata med oss. Vi finns här för varandra. en annan gång behöver kanske nån av oss andra prata ut.

Kram min vän

Tack Signemo! Jag säger det igen: Ni är så värdefulla för mig så ni anar inte!! Ni har hjälpt mig jättemycket på den här resan och jag vet uppriktigt inte vad jag skulle ha gjort utan er omtanke och kloka ord! Ni är bara bäst!! Kram!

Kram tillbaka vännen. Pm.a oss om Du vill, skriv här om Du vill.  Ha en fin helg. Tänk på Dig själv. Kramis

Jag håller med vad någon skrivit innan här, att drabbas man av något (vad det än må vara) så måste man få älta om och om igen.

Ibland kanske man vill skona nära och kära och då är ett sådant här forum balsam för själen så tjata på du…

Ja du har så rätt bumblebo i det du skriver: detta forum är balsam för min själ!! Kramen!

Sitter och läser alla bra saker ni skrivit här och känner mig så varm i hjärtat, ni är så rara och kloka och ni gör mig så glad att ni finns!

(# 12 Såg inte att du skrivit här ovan tidigare bumblebo, sorry! Tack för styrkekramarna! )

Tack alla för era ord och er omtanke som hjälper mig på vägen! Kram: Mammi 

Kram Mammi

Jag hoppas möta någon att dela resten av livet med & kunna känna pirret med länge, länge.

Mammi: Stora kramen till dig, det är så svårt när man delar på sig. Det tyckte ju jag bara efter ett par år tillsammans med sonens pappa. I början ville jag att vi skulle hitta tillbaka till varandra, nu 1 år efter vet jag att vi inte hör ihop på det sättet men hoppas att vi kan bibehålla en god relation för sonens skull.

Kramar

Kram tebax Free-spirit!

Ja så är det kanske Mads, att efter detta har lagt sig så ser jag klarare på allt, hoppas det i allafall….Kram på dej!

# 31 Är ni rätt för varandra så hittar man nog tillbaka så småningom eller så visar tiden att man mår bäst isär, oavsett är det jobbigt att gå igenom.

Stooooooooooooooooooooor kram

#31 och #32 Jag skålar för att ni snart hittar den stora kärleken som får det att pirra livet ut.

# 33 Tack Cristine !

Kram