Haha, precis vad jag har upptäckt.

Nja, som jag brukar säga det är enbart skalet som förändras.

/kram Spanaren

Mina (vuxna) varn brukar ibland fråga om det är dom eller jag som är förälder.

Ja det är svårt att förstå att många allvarliga "tanter" man ser därute kan känna sig som en ung flicka.

Och jag har nog alltid varit tvärtom… fått vara vuxen hela livet och har svårt att hitta barnet i mig.

Fler än jag som gett upp väntan på att bli vuxen ser jag, skönt.

#5 Kan känna igen mej i det du skriver…

Det låter tufft Hoppfull och Shar…

Man borde nog ha vett att uppskatta sina föräldrar och sin barndom mer… Jag fick vara barn. Men jag misstänker att jag liksom min mamma och min mormor - ett socialt arv tror jag - har fått den där lekfullheten…

Min mamma är inte riktigt klok egentligen… Minns när hon blev så arg på mig en gång… Men istället för att skälla ut mig, hämtade hon pappas raklödder och sprutade ner mig totalt, sedan började vi gapskratta…

En annan gång var mamma arg på pappa. Han hade somnat i fotöljen och jag beordrades hämta mitt hopprep. Hon knöt fast honom gick och hämtade iskuber ur frysen, höll ut hans kalsonger och släppte isbitarna…

Pappa skrek som en galning och vi vågade inte knyta lös honom förrän han lugnat sig trots isen i kalsongerna. Sedan skrattade vi alla hysteriskt…

Fast… sånt här borde man inte berätta va… Säg inget till mamma…

# 8 HAHA!! Låter som ett härligt gäng!

#9 Ja… tänk om bara min syster velat delta i galenskaperna… Men, nu när jag lärt mig Karma så förstår jag att jag behövde en jobbig syrra för att det inte skulle bli en total dröm…

Sedan var mammas cancer en tuff period av min barndom. Men hon klarade sig och lever än - över 70…

Meeen såå skönt att höra att det finns flera än jag som är tokiga. Jag gillar din mamma.

Nu är jag uppväxt i en dysfunktionell familj med en pappa som var alkoholist, men min mamma hon är "tokig" ändå, utan alkohol, och har alltid varit!  Vi syskon brukar kivas om vem som är mest lik mamma när det gäller att bete sig helvilt och vräka ur sig en massa obceniteter, och jag måste nog erkänna att där ligger jag nog överst i topp…  Min dotter kommer på andra plats!

Glömmer aldrig när hon, mamma alltså,  sprang omkring hemma i lägenheten och jagade oss ungar med en oxtunga!  Eller när hon tog ut sina löständer och spexade framför mig och mina kompisar som formligen höll på att kissa på sig av skrattsalvor! Förutom en liten kille som sprang hem livrädd och grinade, stackarn!

Mamma är nu 81 år fyllda och still going on, även om löständerna får ligga kvar i munnen numera!

#12 Låter som en kaotisk mix… du fick både det ena och det tredje…

Oxtunga… va gott… mmm

#8

Hmm, jag hade nog uppskattat mina föräldrar om nån av de hade tagit på sej att vara just det, föräldrar….

Jag fick ta hand om mej väldigt tidigt och mina föräldrar fortsatte att vara som de va…

Shar

struntptrat !

det är när man är vuxen,man vågar vara barnslig..(också) å kan leva livet *ler*

penke

 Jag blir nog aldrig vuxen.. Fast jag jobbar på det..

Tja, mina föräldrar gjorde nog så gott de bara kunde, tyvärr var det väl ganska långt från vad man behöver från föräldrar. De är fortfarande likadana så där har jag aldrig haft vare sig stöd eller intresse när jag behövt. Och det handlar inte enbart om oförmåga för min lillasyster hjälper de hur mycket som helst (och alla andra som behöver dem) och har alltid tid att prata och bry sig om, så det är något annat som felas.

Det tog mig lång tid och många terapitimmar innan jag kunde släppa den besvikelse och ilska det bar med sig att inte räknas, inte synas, inte bli ihågkommen… men nu har jag accepterat att det är så här och kommer att vara så. Jag kämpar för att vara så olik mina föräldrar som möjligt istället och ge mina barn en bättre uppväxt!

Svårt att förstå att det finns föräldrar som inte bryr sig om sina egna barn. Ser inte släktingarna det ?  Vad säger dom?

Vilka släktingar ?? Min farmor som bodde på samma gårdsplan var den elakaste människa jag någonsin träffat (hon hotade min mamma med yxa en gång) och mammas släkt bodde 100 mil bort…

Hmm…

Vart har katten tagit vägen?

Hon har bytt skepnad draken!

#20 Jag "fegar" inte längre bakom min katt… Sök efter evrekaw istället… Då ser du att jag bara är skinn och ben.. Inte mycket att ha till Drakmiddag…

Jag tror att alla föräldrar är de bästa just de, under sina omständigheter i livet, orkar vara… Det är tragiskt och det drabbar barnen som förtjänar bättre… Men detta är vad jag oftast tror är fallet…

#22 Det är precis så jag tror med! Ingen förälder vill ju vara en dålig förälder! Sedan kan man ändå undra lite när man kan vara en bra förälder till ett barn av tre i en syskonskara och strunta i de andra… för handlar det ju liksom om något annat.

#22 Tja… Jag vet inte hur detta kommer sig… Jag anser mig ha haft en bra barndom och bra föräldrar. Min syster har vuxit upp i precis samma familj - men vi delar inte åsikten om detta…

Kanske är det så att vi är olika och har olika behov. Kanske behövde hon något hon inte fick, medan jag hade turen att få det just jag behövde…

Känner många gånger att… jag älskar alla mina tre barn enormt och lika mycket… Men jag får bäst kontakt med den ena av dem. Jag vet inte varför… Jag gör lika, är samma människa… Tror det handlar om personkemi och en massa mer vi inte kan ta på eller formulera i ord…

#24 Visst är det så… men man ska väl vara ett ganska speciellt barn om man aldrig behöver sina föräldrar överhuvudtaget… ens när man är fyra-fem år…  Men men, det är som det är och som sagt inget jag går runt och är olycklig över nu även om jag verkligen ibland funderar hur det kom sig att de glömde bort att jag fanns.

Jag har oxå olika relationer till mina tre barn men det pratar jag med dem om. Och att de måste själva hjälpa mig att se och förstå vad de behöver om jag inte ser det. Jag försöker ha en öppen kommunikation med dem så att de ska säga till mig om de känner sig olika eller orättvist behandlade. På så sätt kan de få ut sina behov och jag kan förklara min syn och min uppfattning. Kommunikation är den enda vägen till förståelse som jag ser det, och tvärtom.

Det finns tyvärr alldeles för många föräldrar som inte är vuxna nog att vara föräldrar, vilket alltför ofta leder till att de föder upp en ny generation socialt hämmade människor och när det gäller pojkar - en ny generation manschauvinister som ser ner på kvinnor som om de vore en lägre sorts människa, fast det är kvinnan som är "grundmodellen" och mannen som är den biologiska avvikelsen.

Att vara vuxen innebär att klara av att hantera andra människors olika natur och sinnestämningar, samt att klara ut situationer av olika slag som uppkommer på ett adekvat och moget sätt. Om föräldrar inte är vuxna nog att fostra sina barn, fortsätter ofta det sociala problemet i generationen efter generation.

#26 Appropå "fostran" så tror jag också att ett enormt missförstånd trädde i kraft i detta land när "fri uppfostran" blev på modet…

Många tolkade detta som fri från uppfostran… Jag ser också allt för många heltidsarbetande skuldtyngda föräldrar som köper sig fria från skuld med att ge barnen materiell kompensation…

Barn behöver inte prylar - de behöver tid med oss vuxna…

#26 Håller med! Man ser ju bland de som är föräldrar nu hur dåligt många av oss/dem är förberedda för att lotsa sina barn genom bekymmer. Just det där med att hjälpa barnen att hantera andra människor är oerhört viktigt tror jag! Barnen måste veta redan från början hur många olika varianter på människor det finns och att de alltid kommer att ha alla sorterna runt omrking sig, som chefer, arbetskamrater, svärföräldrar, kompisar mm mm och då är det avgörande för det egna och andras mående om man själv kan hantera olikheterna!

#28 Jo… Men hur ska de som lever i "mörker" utan insikt kunna leda till "ljuset" insikt… Många är skrämmande omedvetna om vem de själva är. Omedvetna om sin egen natur…

Hur ska dessa kunna ge barnen en medvetenhet när de själva inte äger den? För som sagt… Barn gör inte som man säger - de gör som man gör…

Ja exakt så är det! Men bara för att man själv är uppvuxen i mörkret betyder det ju inte att man inte kan tända lampan själv! Om man tar tag i sig själv och jobbar med sina tillkortakommanden förändras man ju. Vi ansvarar ju själva för våra liv och vår utveckling.

Jag har inte haft en sekunds vägledning under min uppväxt men nog begriper väl jag, just därför, att barn behöver det.

#30 Absolut! Jag kallar dessa för Maskrosbarn… Maskrosbarnen gör precis som maskrosor…

Det spelar ingen roll att det är torka, dålig näring, hårt, betong, asfalt… De envisar sig ändå upp för att se solen… Och mitt bland allt det gråa, trista och fula - skiner de i kapp med solen med sitt varma, vackra gula…

Barn har en egen personlighet - allt är inte danat av föräldrarna. Om vi inbillar oss det har vi storhetsvansinne… Ett barn är en egen individ. Vi kan kväsa dem och plåga dem, eller ge dem drivor av kärlek och omsorg.

Vem som i slutänden blir god och varmhjärtad och vem som blir exempelvis kriminell behöver inte ha ett dyft med föräldrarna att göra…

Håller med!

#32