Det var roligt att läsa om långlivad kärlek i dessa dagar när inga äktenskap tycks hålla bland de unga.

Jag var 14,5 och han 24,5 så det var ett himla liv på många. Men jag var mycket äldre i sättet och såg mycket äldre ut så det var inga problem.

Mina föräldrar gillade honom direkt ändå…det är bara 6 år mellan min man och mina föräldrar.

Dem har alltid ställt upp och dem blev ju mormor och morfar vid 32 års ålder….

ja, jag fortsätter o tjata om den jag har nu!!  har haft mycket kul när jag va i tonåren oxå!! känner ju igen mycket i de som berättats om danserna o "drickat" o spänningen som sommarnätterna kunde ha med sig! helt klart! men den som jag verkligen kan säga att jag känner kärlek o förtoende för… något jag aldrig ändå känt förut till en karl! det är till min sambo nu! TÄNK om man fått leva som jag gör nu redan för många år sedan!!  de e klart då hade jag ju inte fått mina 2 pojkar! DET vill jag absolut inte byta bort heller!!! men då de kommer till känslomässiga sidan, o tryggheten jag har nu! DÅ kan jag känna att, oooh, att jag inte träffade min sambo för länge sedan!

det är 18 års ålderskillnad min sambo är 64… men han känns på alla sätt som en jämngammal med mig!

han har en humor som jag gillar! och vi gillar mycket samma saker oxå! o det som skiljer i intressse de gör som inget! vi kan axeptera det ändå.. det känns så skönt!  

jag är väl liiite från ämnet här på tråden nu… men de var vad som fanns så varmt i mig just nu! att jag måste "tjata" om det… har ju berättat liknande på någon annan tråd tidigare oxå!

Det är ju helt otroligt Jeremina :-) Grattis till er!

Kram

#3 Du skriver ju om den varma kärlek du har nu och det gjorde även jag så ämnet är tänjbart, eller hur?

Ta hand om dig och din kärlek..kram Jeremina!

Jag upplevde ett år av vild passion och jag var så kär som bara en liten tjej på 20 kan vara. Allt var vackert och fint så länge det varade.

Sen hittade han en annan adress, men han "glömde" att tala om det för mig den fege faan. Han bara försvann ur mitt liv och jag fick höra på omvägar att han nu var ihop med nån annnan. Fy fan vad jag grinade då.

Det krossade mig att bli bortslängd som ett tomt bananskal, förbrukad och passé. Precis som att allt det fina vi hade haft aldrig hade hänt.

Där rök den verkliga oskulden för mig - insikten om att det finns fega människor här i världen, som kan göra en djävligt illa. oavsett hur mycket "bror duktig" de vill framställa sig själva som. De var första gången för mig.

Jag hämnades genom att vägra bjuda på det avslut han tog iniitativ till, några år senare, när vi stötte ihop på en fest. jag bara log vänligt men gav inget. Tyckte väl att han redan fått mer av mig än han förtjänade. Men jag lider än i dag, snart 30 år senare, av det avslut som aldrig blev. Det hänger kvar som en elak tagg och den svider.

Men nu lever jag sen 24 år lyckligt med en man som verkligen älskar mig, en modig, stark och självsäker människa som aldrig skulle drömma om att fega ur.

alla erfarenhter är goda - även de dåliga.

#6 Sånt gör ont…mycket ont!

#6

Ja Maggan vet vad du menar… det var starkt av dig att skriva om det och att göra som du gjorde när du träffade honom igen..

Min svärmor fick inte sin första kärlek så när vi fick vårt andra barn ville hon döpa honom efter hennes första kärlek.

Och det fick hon..därför heter sonen Roland och det brukar just ingen under 60 år heta och sonen är 29 år gammal.

Visst var jag snäll som lät henne döpa honom? Sonen gillar dock inte sitt namn men han avgudade sin farmor så han accepterade namnet av den anledningen….och jag tyckte såå mycket om svärmor….

#8

ja när man hade torkat tårarna blev man ju förbannad i stället. och då blir man stark

Det var väldigt snällt att döpa sonen efter farmors önskemål - men jag tror jag hade valt att sätta ett "knepigt" namn som mellannamn.

#9

Tycker du att jag var dum mot sonen då?

I alla fall så ang det jag skrivit när jag satt in inlägget så är jag glad att jag inte fortsatte med dessa två killar först för då hade jag fått bli ensam två gånger om.

Tur att jag for till norrland och träffade "mannen i mitt liv" !

#10

Nej det tycker jag inte - Roland är väl inte så farligt - jag har hört värre

Alla kärlekar (de är inte så många som det låter när man säger så), har varit oförglömliga på sitt vis.
De jag inte fått, den jag hade och miste, den jag lämnade och mannen i mitt liv som jag hoppas få bli gammal och rynkig tillsammans med.

Obesvarade kärlekar var väldigt bitterljuva i nedre tonåren. Jag vågade aldrig fråga chans på någon och ingen gjorde det på mig heller. Jag var så blyg. Jag hade dock turen att sitta snett bakom en kille jag dagdrömde om, på flera lektioner. Undar om han någonsin kände mina blickar i nacken?!
Han som lämnade mig vågade aldrig säga det, han lät det bara rinna ut i sanden när han flyttade. Så mycket tårar vånda och smärta det innebar i mitt 20-åriga krossade hjärta. Vi möttes flera år senare hos en gemensam bekant och fick tillfälle att prata med varandra. Det blev ett bra avslut där han bad mig om ursäkt för sitt beteende. Ursäkten godtogs och idag finns ingen tagg kvar.
Den jag lämnade var nog aldrig meningen egentligen. Vi var inte bra för varandra på något sätt. Båda otrogna. Jag blev så osäker så sårbar och förstörd av att veta att jag inte var den enda. Hämnden var inte ljuv, den var korkad och ledde bara till ännu sämre självbild. Med bättre självkänsla hade jag lämnat honom långt tidigare, men jag klarade mig ur förhållandet med lite sprickor och kantstötningar som tog lite tid att reparera.
Nuvarande? Åh, han är mannen jag blev knäsvag av att höra i telefonen. Nu är det tyvärr vardagsmat, så knänen viker sig inte längre (kan sakna den känslan i bland). Jag kan fortfarande sitta och bara titta på honom och njuta av varje liten detalj. Jag älskar varje del av honom. Jag har så många trevliga minnen av saker vi gjort tillsammans, platser vi varit på och saker vi upplevt. Mannen som fortfarande får mitt hjärta att slå fortare när han tittar på mig.

Ja, den oförglömliga såg jag senast idag igen på Ica. Tänkte ju säga hej denna gången men omständigheterna gjorde att det inte blev så för hade jag tvärstannat i dörren hade ju folk undrat vad jag pysslade med…Så är inte han den rätte för mig så har jag ännu inte mött honom & han är välkommen vilken dag i veckan som helst