Jag har varit sjukskriven länge och jag är nog beroende.
Jag har väldigt svårt att tänka mig en tillvaro utan.
Låg på sjukhus nyss och jag minns inte hur jag tillbringade tiden där förr.

Jag har funderat och inser att jag skulle inte vilja vara utan mobilen en enda dag..
Det är ett fint sällskap och man kan ha kontakt med vänner men också olika grupper som kan vara lärorikt.

Vill inte heller vara utan mobilen, även om jag mycket väl kan lägga bort den när jag umgås med andra.

Läser ibland om dem som säger att de inte tar med sig mobilen om de ska ut och promenera till exempel. Det skulle jag aldrig få för mig. Tänk om det skulle hända något och man behöver tillkalla hjälp. Bara för att man har mobilen med sig innebär det ju inte att man måste ha den under näsan hela tiden. Den kan ligga i fickan som en trygghet.

Jag använder främst mobilen att lyssna på ljudbok och det gör jag nästan alla vakna timmar (om jag inte är ute i sällskap eller är i stallet) så skulle bli jobbigt utan den i det sammanhanget (plus att jag använder den för att kunna somna på kvällarna). Så på så vis är jag väl beroende av den.

Annars när det kommer till skärmtid är det nog mer datorn som hägrar (främst datorspel) fast klarar ju faktiskt av att spendera stora delen av dagen utan datorn också.

Men är ju inte beroende i den mån att jag känner en stress att behöva stirra på mobilen/komma hem till datorn när jag är iväg (tex i stallet).

#3: Ja tryggheten är en viktig del

Visst kan jag tänka mig att vara utan mobilen har inte det behovet av en telefon men så klart bank id med mera är bekvämt.

Jag hade helst sett att alternativ finns men alla blir vi på något vis hänvisade till en mobil varelse vi vill det eller inte.

Min skärmtid är låg upptäckte häromdagen att man kan se det på mobilen och jag hade 7 minuter 5 på sj 1 i galleri och 1 på telefon.

Datorn använder jag något mer eftersom jag läser lite nyheter och min skärmtid där skulle jag tro ligger på 30-60 minuter/dag ungefär.

Jag har ingen smartphone, har en dator hemma + en enkel knapptelefon

Har bara på min mobil när jag är ute som en säkerhet sak om något skulle hända.
Jag har fått använda den en gång och bett någon komma hämta mig när inte benen bar mig.
Hemma har jag en dator och den tillbringar jag många timmar framför dagligen, numera får jag använda den som tv också, då jag inte orkat leta reda på kanalerna som försvann i april-maj vid en uppdatering av modemet eller vad det var.
Så jag får väl säga att jag är beroende.

Det var jag som sa- Varför ska jag ha internet i telefonen?
Nu är jag beroende.

Jag tycker det är ett hån mot personer med riktiga beroenden att kalla användning av mobiltelefon för beroende. Snacka om att förminska faktiskt beroende som av droger eller alkohol.

Hela skälet till att man började prata om beroende, var för att media plockade upp en icke-granskad forskningsrapport där man tagit samma formulär som används för att avgöra ens alkoholvanor och ersatt med "sociala media". Då fick man alltså frågor som "Hur många gånger per vecka använder du sociala media?", "Har det påverkat dina vänskapsrelationer negativt att du använt sociala media?". Etc. Det är ju helt absurt att jämföra att man använt Facebook varje dag, med att dricka alkohol varje dag.

Mobilen har ju ersatt många andra beteenden och fysiska prylar. Så jag kan väl säga att jag blivit av med mitt Walkman-beroende, bankkontorsberoende, betalkortsberoende, bilnyckelberoende, sladd-telefon-beroende, kamera-beroende, almenacksberoende, etc.

Och den som tror att "telefon-beroende" är något nytt, så kan jag bjuda på när samma moralpanik 1958 rådde för vanliga telefoner. För grejen är ju inte att folk är beroende av smart phones, grejen är att smart phones är nytt fortfarande och nytt är alltid farligt.

#10 Jag har inte tänkt på att det är fel ord i sammanhanget.

#10 Så har jag aldrig tänkt på det och heller aldrig haft tanken att förminska någon människas beroende oavsett vad det än kan tänkas vara alla är lika viktiga.

Sockerberoende var något jag hade svårt att förstå när jag fick höra talas om det och det kändes inte helt seriöst det kändes väldigt märkligt helt enkelt.

Efter att jag läste på om det kom förståelsen att det var samma elände som med droger och alkohol människor far rejält illa både fysiskt och psykiskt.

Samma sak med en mobil lider en människa av sitt beroende så pass så det styr dennes vardag och dygn helt då är det ett beroende.

Alkoholen och droger kan tyckas vara mer fysiskt eftersom kroppen "begär" samtidigt som det också är psykisk ohälsa som faller med in i bilden.

En mobil är en fysisk pryl så man kan säga att även där styr den fysiska biten även om en person inte tillför kroppen någon substans så resulterar det i både ett fysiskt och psykiskt beteende.

Att jämföra det med vanlig telefoni från 1958 blir väldigt märkligt det går inte ihop med hur det ser ut idag där telefonen och det tekniska finns i var mans ficka vart vi än befinner oss.

År 1958 fanns telefonen i hemmet den stannade där och människor var tvungen att ut och handla och göra sin vardag medan telefonen befann sig inom hemmets väggar.

Jag tror inte det här vi ser idag handlar om någon moralpanik det finns människor därute som under dygnets alla timmar lider med det här beroendet som vi i samhället måste lära oss att ta på allvar.

En telefon i sig är inte farlig om den hanteras på rätt sätt men vi människor är väldigt olika en del håller ett sunt förhållande till den andra inte något som flera med beroende av telefonerna redan har gått ut med och berättat sin historia.

Vill vi förstå alla former av beroenden måste vi vara mer öppna det finns många olika beroenden som vi inte alltid förstår som med mig och socker något jag inte tog på allvar när jag läste om det men fick lära om hur allvarligt det kan vara.

I mina tankar tar jag mig en liten tur där ute bland alla människor om jag inte kunde vara utan mobilen och läsa ord som att mitt problem inte är lika illa som alkoholistens att jag förringas för det är en telefon hur skulle jag känna då ?

Jo jag skulle dra mig för att be om hjälp för mitt beroende jag skulle skämmas och tänka att vore jag en alkoholist eller använder droger då är jag på riktigt men min mobil och min vardag med den är oviktig så jag håller tyst och lider i ensamhet.

Vi behöver öppna våra sinnen tekniken kan vara en stor enorm fälla som får människor att må oerhört dåligt och vi måste ta dom människorna på samma allvar som någon som använder droger att dom här människorna faktiskt existerar och behöver samma hjälp.

Jag läste ett roligt citat.
När telefonen satt fast i väggen var människorna fria

#10: Då får jag kontra med att säga att din kommentar är ett hån mot människor som har ett skärmberoende som påverkar deras liv negativt. Det är inte fel att likna vid andra typer av beroende även om det inte finns en officiell diagnos ännu.

Precis som vid annan stimulans, tex spel eller sociala medier, så triggas hjärnans belöningssystem och man får en dopaminkick av det. Försöker man sluta kan man uppleva liknande abstinens som vid tex just spelberoende.

Bara för att ett beroende inte har att göra med en substans som alkohol eller droger betyder inte det att det bara handlar om en "ovana". Beteendeberoenden kan ställa till det rejält de också.

Känner man att det är riktigt illa och man inte kan ta sig ur det själv så kan man söka hjälp via vården eller privata kliniker som fokuserar på just beroenden.

Glömde ju svara på frågan i #0: själv. 😅

Har en smartphone men skulle nog kunna backa tillbaka till en knapptelefon om så behövs. Skulle dock sakna enkelheten för tex Bank ID och liknande så det hade blivit en omställning.
Sitter mycket vid datorn och använder min andra skärm för att se på videor, film och serier medan jag gör annat. Datorn tjänstgör också som radio/ljudboksbibliotek när jag inte sitter vid den.

Stunder eller timmar då internet eller strömmen försvinner (som vid planerat underhåll eller vid avbrott) så hittar jag annat att pyssla med och känner inte den där krypande, pockande känslan i kroppen att jag saknar eller missar något.
Det kan gå åtskilliga timmar innan jag rör telefonen.

Så jag får väl kalla mig själv "skärmbekväm" då jag uppskattar tillgången till det, speciellt datorn, men känner mig inte beroende av det vare sig att jag måste ha tillgång till det för att få en trivsam vardag som flyter på smidigt eller att jag måste ha det för att jag får abstinens utan det.

https://www.svt.se/nyheter/video/7f22f48636d805da-18-ariga-emma-slopade-smart-phone-mar-mycket-battre/46axpn

Skulle inte påstå att jag är beroende. Men jag måste erkänna: Det är skönt när man bara lägger undan mobilen och knappt rör den. Tyvärr behöver jag mobilen i min vardag så det är främst när jag är ledig från plugg och jobb som jag kan vara utan mobil under dagarna. Och ja, det är mysigt.

Sedan har mobilen fördelar. Bor man inte nära sin släkt och familj kan man på så vis hålla kontakten och umgås. Man behöver aldrig vara själv.

Men mobilen gör oss gärna lata med att sysselsätta hjärnan. Framförallt då yngre generationer som kanske aldrig fick växa upp med att man läser böcker eller kollar filmer utan alltid haft mobilen med korta klipp och snabb underhållning. Eller att man bara gör ingenting medan man väntar på bussen. Om det är ett beroende? Det kan man debattera. I vissa fall är det säkerligen ett beroende av skärmen och underhållningen den medför. Men jag tror även att många av oss kan aktivt lägga ifrån oss mobilen utan att känna stress och ångest kring att alltid vara up to date med om något skrivit till oss.

#15 Skärmbekväm var ett bra ord 😊 det passar in på mig med

#18: Hehe. Ja.

För mig handlar det jag gillar minst att jag gör med mobilen av ren tristess. Så fort jag har roligare saker så kommer scrollande på sociala media eller fastna i att bara kolla en video till på YouTube långt ner på listan av saker jag gör.