Intressant fråga.
Jag är inte rädd för döden i sig, det jag är rädd för är att lämna livet innan jag är klar med allt jag vill göra och uppleva, och framför allt innan jag ser att alla mina kära har en stabil situation.

Jag är inte rädd för döden för egen del men väldigt rädd för mina nära och kära.

En stor egoistisk önskan är att jag får dö först.

Det är en stor fråga

Inte rädd för döden men vill gärna vara kvar ett tag om jag får vara hyfsat frisk och klar i skallen.
Sen vill jag ju inte förlora nära och kära.
Men om mina nära och kära blir sjuka och mår dåligt så vill jag ju inte förlänga deras lidande.

Nej inte ett dugg jag är trygg och har aldrig känt rädsla för döden.

Säger som Monica mår nära och kära dåligt så vill man inte förlänga deras lidande såg det nyss med mor för vilket liv hade hon som dement sen kommer den egna saknaden men man unnar dom som är sjuka att få släppa taget så dom slipper lida mer.

Inte för men hur.

#0: Nej, jag är inte rädd för döden.

Jag är inte rädd för själva döden, men jag är rädd att jag ska dö på ett smärtsamt sätt och behäva lida på slutet.

Bra fråga som väcker många tankar. Det är lite av och till, tror jag. Och inget vet man.

Rädd direkt är jag inte, i så fall för ev. lidande innan. Samt att jag vill vara med ett bra tag till och förhoppningsvis vara till någon nytta. Och så tänker jag på de nära och kära som skulle bli ledsna …

Nej, är inte rädd för döden, men för döendet. Vill inte gärna tillbringa mina sista år som ett kolli i den alltmer nermonterade äldrevården. Förhoppningsvis slipper jag det och dör stillsamt i sömnen. Fast jag hoppas det dröjer länge än. Vi brukar bli hyfsat gamla i vår släkt, så åtminstone 80-85 hoppas jag på. Gärna längre om jag inte blir alltför sjuk.

Jag tror dom flesta tänker tanken på hur vi går döden till mötes om det blir ett lidande eller om det får gå snabbt och smidigt den tanken har nog dom flesta av oss men samtidigt tänker jag för min egen del att kommer jag dit då infinner sig en slags acceptans eftersom jag inte kan påverka förloppet även om det blir jobbigt.

Nu har jag sett om mitt med Schweiz och dödshjälp om ingen återvändo finns men jag har också öppenheten i mig allt är inte skrivet i sten för jag vet inte hur jag är den dagen om jag möter sjukdom som inte har någon återvändo jag kan befinna mig i en acceptans då så det där kan jag inte avgöra nu men har sett om mitt sen hur det blir den dagen det återstår att se.

Jag har heller ingen efter mig som så många har och känner ansvar för och vill att dom ska ha bra efter sin bortgång den där biten slipper jag men lite släkt finns men ändå inte några nära familjeband så här kan jag tänka i andra banor än många gör så som med Schweiz jag kan planera om jag känner att mitt lidande blir alltför stort så får jag släppa taget.

Döden i sig är inte farlig alla möter vi den och går över till andra sidan och alla som redan mött den genom tiderna och den är lika naturlig som att födas men det viktigaste är att leva här och nu ta vara på det som livet har att bjuda på och njuta av allt fint som finns för livet är fantastiskt även om det har sina motgångar så finns det så mycket att ta vara på och leva för på jorden också sen en dag då möts vi alla på andra sidan och den är vacker den är evig men vi får inte glömma att leva våra liv här och nu det är nu vi gör livet sen när vår tid är inne då går vi över till andlig form 🤗

Jag har alltid haft föreställningen om att döden liksom födseln är en process.
Det vill jag inte avbryta eller för den skull påskynda.

Dör man av en olyckshändelse är det ju en helt annan sak.

#11: Jag kan faktiskt bara hålla med dig där det är en process och här blir det svårt hur vi tänker individuellt och vad vi utsätts för och nej jag vill inte heller påskynda eller avbryta men jag har sett om just den svåra biten ifall att det blir för hårt och svårt men också som jag skrev inget är skrivet i sten men jag känner mig tillfreds och nöjd sen hur det blir den dagen det får tiden utvisa jag är redo för allt.

Jag är inte rädd för döden, eller att vara död.

Jag är egentligen inte heller rädd för att lida innan jag dör..Typ i smärtor eller dylikt..

Fast jag har kanske lite dubbelmoral där. haha
Sen jag höll på att drunkna som litet barn, så har jag varit livrädd för att drunkna, eller kvävas till döds på något sätt. Det mest fruktansvärda sättet att dö på jag kan komma på. .enligt mig iaf..

Nej, jag är inte rädd för döden och det enda jag önskar gällande den biten är att min mamma skall få lämna livet först - för hennes skull, inte min. Att förlora ett barn måste vara fruktansvärt.

Jag lämnar inga barn efter mig och visst har jag anhöriga och nära vänner som skulle sörja mig men själv har jag inget behov av att vara kvar här.

Nej , jag är inte rädd för döden.
Hoppas att den blir smärtfri. 😊

Jag har alltid varit rädd för döden och tidvis lidit av hemsk dödsångest. Varför vet jag inte. Bara tanken på att inte finnas mer, inte få vara med och se allt som händer, all utveckling, allt fantastiskt, det skrämmer mig. Jag älskar livet, älskar att leva, njuter av allt jag får vara med om. Att det kommer ta slut och att min tid både är begränsad och kort… det är så mycket jag vill göra!

Jag har alltid sett döden som en utväg ifall allt skiter sig. 😅
Nu är det ju så att jag som tur är letar alternativa vägar och inte hoppar från en bro när jag stött på ett hinder. Men jag ser döden som någon nästan positivt. Som en befrielse liksom.

Nej jag är inte rädd för döden. Ju äldre jag blir ju mer förlikar jag mig med att jag nu är i en utförsbacke 🙂

Nej, jag är inte rädd för att dö, då jag tror att vi får träffas igen på andra sidan.
Däremot är jag rädd att bli liggandes i åratal med bara besök av hemvården och ingen som tar hand om en eller värre på ett hem för dementa eller långtidssjuka.
Jag vill dö snabbt och helst smärtfritt.

#19:

Håller med dig till 100% .

Jag vill inte heller ligga i en säng och vänta på döden.

Bättre att dö knall o fall.

Min mamma fick en hjärtattack , , hon klarade den , men sen fick hon en nästa dag igen. Då gick hon bort. Det är den finaste människan som gick bort. Min älskade mamma. ❤️🥰Vad jag saknar henne.

#17: Samma här. Nästan konkret en dörr i bakhuvudet med en skylt "Nödutgång" på, liksom. 😉❤

Rädd för själva döden är jag inte men det är skrämmande att tänka på att en dag kommer jag dö vilket känns helt bisarrt! Jag älskar att leva och vill göra det läääänge till 😊
Det enda positiva med att dö, som jag kan se, är väl att då får man veta vad som händer efter döden 😊

#22 Ja det kommer bli spännande 😉

#23: Verkligen, hoppas bara inte det blir helt svart, det hade varit lite snopet 😉