Svår fråga.
Min 40-åriga son är fortfarande min lille pojke t.ex trots att han själv är pappa 😉

#1: Det kan jag tänka mig! Man slutar ju aldrig att vara förälder.😊

Jag känner mig för gammal för att vara tjej och för omogen för att vara kvinna så jag vet själv inte riktigt hur man sätter den gränsen heller!

#2 Själv tyckte jag nog att jag kunde kalla mig kvinna när jag träffade min man som 18-åring. Vi flyttade ihop när jag var 19.

Media beskriver ofta människor under 18 som pojkar eller flickor och äldre än 18 som kvinnor eller män.
Myndighetsgränsen kanske?

#3: Intressant, det kan nog stämma faktiskt!

Tror att det känns konstigt för mig, eftersom när man var liten så tänkte man att vuxna män och kvinnor har koll på sina liv och vet alltid vad de pysslar med, att de har allt planerat för framtiden. Då trodde man att det skulle kännas på något särskilt sätt att bli vuxen. Men jag närmar mig 30 och har inte haft några såna insikter alls 🤔

Tycker att det beror på hur man beteer sig. När du börjar bete dig moget korsar du gränsen tycker jag.

#5: Vad klassas som moget beteende? Om man är en väldigt mogen 10 åring, vad är man då?

#6 Det finns väl nån "åldergräns", typ 15 eller 18 tänker jag.
Som moget beteende menar jag på att om du är säg 20 men håller på med sexuella trakasserier och sånt tycker jag inte man är en man utan en pojke. Och samma för tjejer/kvinnor.
Eller om man håller på att aktivt trycka ner folk och mobba som 20åring tycker jag inte heller att man är kvinna utan en flicka. Självklart samma för män/pojkar.

#7 Det finns ju folk som mobbar och beter sig illa livet ut så där vet jag inte riktigt om jag håller med.

#7: Jag skulle inte klassa sexuella trakasserier som något varken pojkar, män, kvinnor eller flickor pysslar med. Det är liksom inget omoget beteende, det är ett brott.

#7: Jag tycker inte sexuella trakasserier är ett bra exempel då beteendet aldrig är acceptabelt medan vissa beteenden som just barn ägnar sig åt och som utmärker ändå att man fortfarande är barn (eller har barnasinnet kvar) är lagliga och inget som skadar andra.

Enligt mig är flicka och pojke motsvarande barn. Därmed är man i andras ögon då man/kvinna/vuxen när man nått myndig ålder. Sedan är man ju alltid sina föräldrars barn, sina mor- och farföräldrars barnbarn, etc. Så dessa lär alltid kalla en barn.

Man bör även betona att vara vuxen innebär ju inte att man beter sig så. Man kan vara en vuxen man men bete sig som en pojke. Eklast är nog alltså att gå efter ålder och inte att man ska bete eller föra sig på ett visst vis. Vissa skulle då aldrig klassas som vuxna då de inte beter sig nog som vuxna individer förväntas.

Och ja, jag kallar alla under 18 för barn. Konsekvent. Jag kallade mig själv när jag var 17 också för ett barn. Så för mig är det enbart åldern som bestämmer just den benämningen.

#12: Intressant ändå hur olika det kan vara

Jag brukade tycka att man var pojke och flicka fram tills man blev kanske kring 13-14 år. Sen var man en tjej eller kille tills man nått 25. Därefter är man man eller kvinna.

Om någon säger "kvinna" kommer jag inte automatiskt tänka på en 20-åring, då tänker jag automatiskt på någon som är över 30 år.

#6: Lillgammal kanske 😎

Nä men för att svara på din fråga i TS så är det nog väldigt individuellt men ska man gå efter ålder vilket inte alltid håller med tanke på hur olika och individuella vi är så 18 skulle jag vilja säga ungdom innan dess är man fortfarande barn även om man är mogen för sin ålder men ändå inte myndig och under föräldrars ansvar. 20 fortfarande ung fram till det man blir 30 då tycker jag det är ung vuxen. 40 ja nu börjar tantvarning för oss kvinnor och vi förändras har erfarenhet av livet och sen blir vi sakta äldre men männen har jag inte koll på hur dom förändras det sägs att även dom kan komma in i ett klimakterium men det där vet jag så lite om däremot att åldras som kvinna känner jag till.

Jag är 58 och tycker det är en bra ålder medan många kan tycka det är gammalt jag gjorde som ung tyckte 50 och 60 åringar var gamla tanter nu är jag där själv och känner mig inte alls gammal full fart och frisk så det här är väldigt individuellt för hur våra liv ser ut i dom åldrar som vi möter.

Jag har haft tur inga allvarliga sjukdomar och är väldigt ungdomlig i sinnet full av energi positiv och glad tar för mig av livet och allt det goda som det bjuder på medan en del möter sjukdom och besvär långt ner i åldrarna så det är egentligen väldigt svårt att säga vilken ålder som är vilken allt hänger så mycket samman med hur våra liv sett ut hur snabbt vi mognar och ser jag på en väninnas dotter som lidit av cancer i många år och är 34 år idag men cancerfri däremot kom hon in i klimakteriet genom behandlingar fast hon är så pass ung så det ser väldigt olika ut för oss alla.

Sen en bit som är väldigt viktig för oss alla vi är inte äldre än vi gör oss och vi ska ta vara på allt det goda och fina som livet har att bjuda på så gott vi bara kan bara det gör att vi kan känna oss unga långt upp i ålder både med en god hälsa men även om vi drabbas av sjukdom det finns så många fina härliga exempel på människor som aldrig ger upp dom tar för sig av livet och har en positiv känsla inom sig oavsett ålder oavsett sjukdom och dom människorna är fantastiskt beundransvärda som aldrig slutar leva sina liv oavsett ålder eller hälsa 😎

Ser mig nog mer som tjej än som kvinna fast jag är 49 år 😄Kvinna låter ibland lite stelt och vuxet så tjej passar nog bättre som benämning på mig själv.

#5: Nja, enligt mig förblir ett barn ett barn. Oavsett om de kan bete sig moget. Hjärnan fungerar väldigt annorlunda. Även vid 18 så sker fortfarande en hel del.

Jag kommer även aldrig se ett till exempel 12-årigt barn, även om det är ”moget för sin ålder” (vilket i sig inte brukar behöva vara en positiv grej), som någon ”likvärdig”. Nu menar jag inte att barnet är mindre värt men barnet kommer, oavsett hur moget det är, sakna många erfarenheter samt vissa förmågor som man först utvecklar senare. Jag gör det inte för att se ner på yngre men för att egentligen skydda dem.
De ”mogna” barn jag känner har nästan alla en mindre trevlig uppväxt eller psykiska problem. Jag vill även skillnad på mogen och att kunna bete sig. Det är inte samma sak.

Att vara mogen är ändå svårt att använda som gräns då jag känner folk med 20 som är mognare än folk med 28 (så som har bättre koll på livet, klarar att ta de ansvar som krävs, etc.). Så den gränsen är enligt mig ändå inte verkligen vettig att använda sig av.

Grannen, 72 år, kallar sina kompisar för tjejer. Det gör nog jag också.

Men om jag "pratar jobb" så pratar jag om män och kvinnor.

#14: Jag tror jag började fundera på denna frågan då jag märkt hur folk successivt börjat behandla mig annorlunda.

Hela livet har jag blivit behandlad som en liten flicka, folk tog oftast över saker jag pysslade med, rättade mig trots att jag aldrig bett om det och så tog de mig inte seriöst. Även som 20, 22, 23, åring så kände att jag inte hade någon auktoritet. Närmar mig nu 30 och det slog mig att människor tittar på mig annorlunda och litar på saker som jag säger, de ifrågasätter inte mig på samma sätt som de gjorde tidigare.

Men den "vuxna" känslan har själv inte hunnit ikapp då jag inte känner mig mogen eller det minsta kapabel. Det blir en väldigt konstig kontrast när andra faktiskt tar mig seriöst men jag själv inte har någon tillit till min egna förmåga. Jag känner mig inte som en kvinna, men jag är inte längre en 25 årig tjej. Det känns konstigt också när folk kallar mig för en kvinna, förr (även som 20+ åring) blev jag alltid kallad "tjej" 🤔

#15 & #17: så "tjejer" för er är mer en känsla än en ålder?

#17: Samma här, är det jobbprat så brukar jag också säga man/kvinna. Låter ju mer "proffsigt" så att säga 🙂

#19: Det tycker jag verkligen. Precis som ordet/företeelsen tant, det är också mer en känsla än en ålder, tycker jag.

#1: Kan tänka mig att det känns så om ens barn 😊
Min man har en dotter som är 29 men han kallar henne ofta för "jäntan" när han pratar om henne.

Att bete sig moget vet jag inte om det är någon måttstock för inträde i vuxenlivet. De flesta jag jobbat med, både rediga arbetare och akademiker är i olika grad omogna. Både den mest omogna, men samtidigt mest ansvarstagande, vuxna, högutbildade människa jag känner är min man. Han är helt klart en vuxen man, men han delar min 5-årings prutthumor. Många ser nog mig som omogen emellanåt. Tycker det är jätteroligt att retas, kasta lite verbal skit och vara riktigt töntig, men jag driver projekt i min yrkesroll utan ploj. Jag är 37 år, kön - kvinna. Jag benämner mig som tjej i avslappnade sammanhang, men som kvinna när jag är seriös. Min 7-åring är en tjej också och min 5-åring är absolut en kille. Våga inte kalla honom pojke för då tycker han att man kallat honom bebis.

Kanske handlar det mer om trygghet än mogenhet det du beskriver Flodbis? Jag kan vara omogen, men jag är väldigt trygg i mig själv, i min omgivning och i min bedömning av vad som är lämpligt.

Summan av allt ordblaj är väl att varken flicka, tjej eller kvinna är en ålder i mitt tycke. Kanske är det mer en känsla, eller hur man upplevs. Att bli tagen på allvar handlar nog mer om hur man upplevs, och hur trygg man är än vilken ålder man har, tänker jag. Från mig har ingen tagit över någonting och gjort set själva -de skulle bara våga!

#23: Ja, det stämmer nog rätt bra det du säger 🙂

Jag har en väldigt dålig självkänsla/självförtroende/självbild och finner inte trygghet i mig själv. Därför blir skillnaden väldigt stor när folk i omgivningen behandlat mig med mer respekt ju äldre jag blivit, kallar mig kvinna nu men tjej för bara några år sedan. Jag känner mig fortfarande inte trygg i mig själv, så att jag blir behandlad annorlunda och kallad kvinna måste ju då ha med åldern att göra, tänker jag. Men annars har nog attityd också mycket med vad man blir kallad och hur man blir bemött.

För att dra ett exempel:
Scenariot är jag ska någonstans och är vilse. Jag ser vilse ut, är rädd och stammar lite.
Förr hade någon nästan skyndsamt lett situationen utan att riktigt lyssna på vad jag har att säga och antagit vad det är jag försöker hitta/var jag är påväg. Nuförtiden märker jag att man snarare lyssnar på vad jag säger, inte avbryter när jag pratar (även om jag skulle stamma) och är mer tålmodig.

#24 jag har så svårt att relatera till det du beskriver eftersom jag alltid blivit tagen på allvar, alltid blivit lyssnad till. Det som skiljer är att jag tagit min plats redan från tonåren. Jag hade förtroende redan vid 24 att hålla kundmöten för stora konton och vid 30 hållit föreläsningar inför stora grupper och fått driva projekt. Jag blir fortfarande kallad tjej, jag benämner mig själv som tjej. Jag tänker också att de som hjälper dig kanske inte nödvändigtvis benämner dig som "kvinnan" eller "tjejen" och gör de det pratar de ju inte med dig utan över och om dig.

#25: Ja, så kan det ju kanske vara. Tyvärr blev jag alltid straffad när jag tog plats som barn och har därför inte haft bra självförtroende eller självkänsla, jag kunde inte stå upp för mig själv utan att det slog tillbaka, för att inte gå in på alldeles för mycket detaljer. Har hört när andra pratat om mig, även läst i text, och det har ändrats från tjej till kvinna. Så underligt. Kanske kan det bero på umgänget och har mindre med ålder att göra? Jag vet faktiskt inte 🤔

Funderade på detta ämne idag när jag promenerade. Rationellt sett så blir man nog man/kvinna vid 18 års ålder för mig. Men går jag på känsla så känns det mer som att man går över den gränsen vid 25-27 års ålder. Ser det nog inte som att det har med beteende att göra, utan endast ålder, även om de till viss del hör ihop.
Men ska jag kalla någon man/kvinna så blir det nog automatiskt där vid 25-27 års ålder gränsen går, för man är fortfarande ett barn på flera sätt vid exempelvis 18 års ålder…

Vad som definierar tjej och kvinna, (såväl även kille och man och ickebinär tillhörighet) anser jag är en individuell känsla baserat på den inre upplevelse man har av sig själv. 🙂

Samhällets identifikation bygger på det människor för sina ögon kan se.
En materialistisk syn som understöds av självförtroende genom diverse uttryck av prestation, anförande, beteende, utseende, social mani, jargong, och i många fall vad motparten förväntar sig utifrån egen agenda.
"Ju mer självförtroende (ej självkänsla) man har i dessa åtaganden, desto mer trovärdig blir man". Citerat från samhällets allmänna inställning.
Men som egentligen är en kompensation för att man inte kan uppleva sin egen-känsla.

När man skalar bort alla dessa uttryck så blir bara själva människan kvar som i det materialistiska sammanhanget blir ganska abstrakt, oidentifierbart och skrämmande eftersom materialismen inte rymmer någon möjlighet att kunna nå denna känsloupplevelse.

Utifrån mitt perspektiv existerar en väldig intressant mångfald eftersom alla människor är unika med sin egen viktiga del i helheten.

Jag önskar att samhället kunde ha mer av denna mer mjuka och andliga syn på varann och samhället i stort! 😊

Andlig= den inre sköra känslan.