Japp, av och till. Jag skulle vilja lägga mer tid på det, men det är så många andra roliga saker som jag också vill göra.

Ja, rätt ofta. Började i mitten av 90-talet och sedan var jag fast. Numera är det mycket enklare, när man slipper ta sig till ett landsarkiv för att titta på mikrokorten. Det är så skönt att kunna sitta hemma vid datorn och forska. 😊

Jag är så ledsen för jag känner att jag tappat min historia.
Min pappa tog avstånd från mig och min bror det sista och hemmet avvecklades utan vår vetskap.
Alla foton och obetydliga minnessaker försvann.
Vi försöker komma ihåg tillsammans men det är jobbigt.
Jag sörjer det mer än pappa tyvärr.

#3: Det låter verkligen jättetråkigt.

Jag började släktforska på 80-talet, då man fortfarande fick läsa själv i riktiga böcker. Det blev många turer till Landsarkivet i Vadstena.

Jag vet inte riktigt hur man börjar.

Vi gör inte, men vi hade släkt i Tyskland som genom sin släktforskning hittade oss och fick jättegod kontakt med min mamma och pappa. Det visade sig vara min mammas morbror (som vi inte visste något om förut), mammas kusiner och kusinbarn.

#5: Så tråkigt att du har förlorat alla foton och annat. Här är i alla fall en liten introduktion till släktforskning. Har du frågor så får du gärna skicka DM till mig.

https://riksarkivet.se/slakt-personforskning

#7 Ah, vad snällt 💓

#8: Lycka till. Tycker det är jätteroligt att hjälpa till med släktforskningen. 😊

#9 För min del har det bara kommit till tankestadiet.

#10: Det är bra att tänka igenom först. Du kan t.ex. börja med att anteckna vad du minns när det gäller födelsedatum och födelseplatser. Då är du en bit på väg.

#11 Bra tips tack🙂

Oh ja!
Mina små grå celler skulle vara förtvinade om jag inte rörde om med perioder med släktforskning, det är sååååå roligt och sååååå nyttigt!

Jag har i stort sett forskat färdigt om min släkt åt fyra håll. Sedan har jag forskat åt vänner och bekanta, så nu har jag 25 släkter i pärmar i bokhyllorna.
De flesta vill ju veta, men det tar tid och är lite besvärligt att komma igång själv. Jag tycker det är lika roligt att forska åt andra som åt mej själv! :-)

#13: Forskar numera mest åt andra, även om det finns mer att forska på min egen släkt. Men det är roligt vilket som. Kan börja forska på någon som jag läst om i en tidningsartikel t.ex. bara för skojs skull.

Läste en artikel om ett mord på 30-talet (har jag för mig) där offret hade ett rätt ovanligt efternamn. Kände en gång en kille med samma efternamn, så jag kunde inte låta bli att kolla om det var en släkting till honom. 😁
(Det var det.)

Jag tycker det är för krångligt.

#15 Hur menar du då?

#16 Vad är det som är oklart? Jag tycker det är för krångligt med släktforskning?

#14
Jag har mest släkt från Skåne, så det blir roligare när jag får forska åt bekanta som kommer från andra delar av Sverige. Varje församling är ju unik och så kommer man längre bakåt i tiden ju längre norr ut man forskar. Blev just klar med en släkt från Västerbotten och hamnade ofta på 1600-talet när det gällde födelseår där. DET är ju alltid roligt! Jag tycker att det även är intressant med namn på både människor, gårdar och byar och följa hur det skiftar genom århundraderna!

#18: Jag har nästan bara släkt från Skåne - de flesta finns i nordvästra Skåne. Så jag vet hur dåligt det är med kyrkböcker längre bak i tiden. Plus att en hel del av de som finns är rätt knapphändiga och nästan oläsliga. Så när jag ser de prydligt textade böckerna från 16- eller 1700-talen i norra Sverige blir jag lite avundsjuk. 😊 (Nåja, det finns undantag på bägge ställena.)

Jag har funderat på att släktforska, men det har inte blivit mer än en tanke..än iaf..

Det skulle ju vara kul att få veta lite mer om släkten på längre håll..

Typ far/mors föräldrars föräldrars, föräldrar, osv, osv och alla sysslingar, pysslingar (eller vad det kallas) som fanns/finns..

#20: Kan kanske bli ett nyårslöfte? 😉
Tror inte du kommer att ångra dig om du väl börjar. Det är roligt att "leka detektiv" i sin egen släkt. 🙂

#20:
Jag håller med #21, det är sååååå roligt att släktforska att man sitter där och alldeles glömmer av tiden!

För att komma igång ordentligt föreslår jag att du kanske går en kurs hos någon släktforskarförening? Själv hade jag stor hjälp av det innan jag fick kläm på hur man gör! Då får man ju också hjälp med att tyda alla kråkfötter i kyrkböckerna, vilket kan vara knepigt till att börja med!