Hejsan Maria .

Jag pratar alltid med folk när jag åker buss , idag menar jag men då det va Corona så satt man ju för sig själv eller så promenerade jag överallt eller fick skjuts av en kompis.
Så nu är det trevligt att prata med folk igen i bussen.
Idag när jag åkte från pappa klev det på en herre som satt sig bredvid mig , jag började prata och han tyckte det va så trevligt .
Vi hann prata en del innan vi gick av till vårat , han hade liknande intressen som jag , att gå ut och äta på Restaurang i stan , vi tyckte om samma ställen och mat / Husmanskost . Verkligen trevligt va det .

Sedan ser jag väl snäll ut så folk börjar alltid att prata med mig .

#1 Sånt är trevligt men det är så få som inte är upptagna av mobilen.

Hugaligen, jag är glad numera när jag kan gömma mig bakom telefonen! Att småprata är verkligen hemskt. Därför är tandläkaren betydligt lättare att gå till än frisören - det räcker med ett halvkvävt "mffgh" emellanåt. (Jag har visserligen en väldigt trevlig tandläkare.som är lätt att småprata med.)

Det lite bakvända är att när vi var i London så småpratade jag med alla möjliga människor trots att det var på ett främmande språk. Kanske för att då är det mer ok att tveka och "säga fel"?

Känner mig ganska så trängd inpå när folk börjar småprata med mig i vänterum eller på bussar och tåg i lokaltrafiken. Så är inte direkt något jag faktiskt uppskattar att folk gör så.

Jag tar av mig hörlurarna och lägger ifrån mig mobilen om någon pratar med mig, vilket händer då och då. Det kan väl vara trevligt men jag tycker sällan det ger mig så mycket, och det är inte något jag saknar när det inte händer.

Jag tycker om att småprata ibland, ibland inte.

Jag småpratar ofte med folk.Både i affärer och på bussen och ute.

Jag är en av dem som INTE sitter och pillar med mobilen jag gillar att se vad som händer runtomkring, årstidernas växling mm. Så ja det händer att människor speciellt äldre börjar prata och det är ok det kan vara trevligt + det är så många ensamma människor idag som inte har någon att prata med så jag brukar tänka att jag kanske är en av de få människor denna person pratar med denna vecka, så även om en del kan vara jobbiga så tänker jag på att det kan vara viktigt för den andra personen man ska inte bara tänka på sig själv. Ett samhälle där alla bara tänker på sig själv är ju bara hemskt att tänka på.

Innan mobilen satt ju typ alla med tidningen Metro eller med hörlurar och en iPod, Walkman, eller liknande.

Undrar dom 35 år jag åkt tunnelbana i Stockholm, ser jag ingen direkt skillnad, förutom på vilken medium man använder för att slippa omgivningen.

Själv brukar jag läsa en bok eller teckna på tåget eller bussen, men kan också kolla runt lite. Uppskattar dock ändå inte när folk ska plötsligt prata med en mest pågrund av min ångest som är som högst när jag åker framförallt tåg, då vill jag ha en stund för mig själv för att lugna mig och hålla ögonen öppna. Börjar någon prata med mig på tåget så tappar jag bort mig helt.

#9 Skillnaden var väl kanske att de med Ipod, Walkman och liknande var mest unga men jag upplever att numera sitter ALLA med mobilen. Även äldre😉

#11: Ja, det är väl samma personer som växt upp…

Tycker dock att alla, även dom som var fullvuxna 1990, bara bytt ut Metro / City / DN / SvD till mobilen.

Vad skulle du vilja småprata om? Jag har alltid tyckte småprat är svårt och rätt hemskt, så i min hjärna är det liksom konstigt att någon gör det frivilligt. Men blir ändå nyfiken på hur samtalet du saknar hade sett ut.

#12 Jag är ju Göteborgare och är van att man "tjötar" med alla om allt och ingenting.

#12 prova småtala du kommer få höra allt möjligt. Jag har odlingslott och det har hänt att jag småpratat med lottgrannar ofta äldre eftersom jag jobbat helg och varit ledig mitt i veckan. Flera är döda nu men jag minns min 95+ lottgranne som var där hela dagarna som berättade om när han var konduktör på tåget och liknande. En lottgranne begravs idag han var sån som pratade med alla han berättade om hur han varit shaman i ett tidigare liv i nån indianstam och andra underliga berättelser. Han var lite av ett orginal och hade varit lärare tididigare. Ofta kan det räcka med att lyssna och ev. ställa någon fråga lyssnande är viktigt med.

#14: Det sammanhanget har jag lättare att förstå. Då vet man att man har ett gemensamt intresse, så det finns ett naturligt ämne.

Att bara börja prata med någon slumpartat på tunnelbanan tycker jag är något helt annat.

Jag skulle ha lättare att tänka mig att min odlingsgranne är intresserad av något jag odlat, än att lyckas gissa på något som den som sitter mittemot på tunnelbanan tycker är intressant. Eller att den har något som kommer intressera mig.

#15 Jag funderade på din tidigare fråga och minns ett samtal med en jämnårig kvinna på spårvagnen.
Hon började med - Vi har samma ryggsäck.
Vi båda hade Kånken i samma färg.
Samtalet utvecklades till hur bra ryggsäcken är och att nästan alla barn hade Kånken en period 80-talet och så kom vi in på våra egna barn osv.

Bara ett exempel…

#16: Ok. Min förra svärfar var expert på att hitta en "conversation piece". Någon detalj, kanske ett smycket eller väska, som han använde för att inleda samtalet med och visa intresse.

För övrigt hade jag också en Konken. En röd. Min 12-åring säger att hon också vill ha en nu, så dom är verkligen tidlösa.

Jag småpratar gärna men det är ofta svårt. På gymmet t ex så har de flesta musik i öronen så högt att det inte går att prata.

På apoteket försökte jag skoja om att jag köpte fyra förpackningar "det blev lite mycket det här". Jag utnyttjade rabatter och ville skoja. Tjejen i kassan bara stirrade på mig.

Småprat är ett slags klistrer mellan människor.

#17 Haha du ser…😃

#18 Jag håller med.
Killen som var här och sålde fisk igår var så trevlig och snacksalig. Hans kollega som också var i området ringde till sist på hos oss också för att kolla läget . Han saknade sin kompis haha.

Kanske därför jag gillar att småprata här inne på LK om allt och ingenting. 😉

Kom på ett annat roligt samtal med en man när vi väntade på en spårvagn utanför Skandinavium som aldrig kom.
Jag minns inte vem som inledde konversationen men vi pratade om alla band/musiker vi sett inne på arenan.
Hur kul som helst.

När jag senast var på lasarettet så inledde jag och en kvinna en konversation om munskydd som de delade ut i väntrummet medan vi satt och väntade på våran tur.
Sen övergick det i smittspridning, sjukdomar, diabetes, motion och hennes hund som hon promenerade med.😀
Så det blev ett "långt" samtal på 15 minuter!

Sitter inte med mobilen men brukar ha öronproppar eller hörlurar då jag inte gillar ljud. Gillar dessutom inte småprat eller att prata med främlingar så för mig spelar det ingen roll.

Har inget emot småprat…. så länge det är med någon jag faktiskt känner.
Bli tilltalad huxflux av främlingar. Nej fy sjutton!

Går inte ut tillräckligt ofta 😅

Hade skitsvårt att småprata förr men jag tror jag har lättare för det idag

JAg har oftast inga problem meds småprat. Åker jaqg långdistanståg är hundarna med i 99% av redsornas. Och i hundkupén är det lätt att börja prata med andra.

JAg kan tycka astt det är trevligt SApeciellt när det tar stopp och man börjar bli förvirrad över infon de ropar ut.

-Sa de att det var en älg på spåret?
-Nj det var väl en ko. Men undrar hur länge vi blir stående så osv
Tycker det är jättefascinerande att höra om andras liv och reseplaner.
-Vart ska du?
-Göteborg
-Nej men där bor ju… osv

Jag har lätt fölr småprat. Men är egentligen extremt introvert och drädd för omgivningen. Detr som gör att småprat fungerar är att det istället för att vara en potentiellt farlig person så har den plötsligt ett namn och en historia. DFet gör det tryggare för mig. Men haken är att hundarna måste vara med. Åker jag själv är jag inne i min egen ångestbubbla fram tills dess att jag nårf mitt resemål.

Nja, är inte så förtjust i småprat med okända. Är introvert och ganska ointresserad av folk jag inte känner 😊 När jag åker pendeltåg t.ex har jag alltid hörlurar med musik eller podcast så det är ingen som ens försöker prata med mig då, skönt tycker jag 😁