Nej, varför?
Det är en väl upptrampad stig och du är inte ensamvandrare över till den andra sidan. Ibland så känner att man fått bära nog och att säcken tas ifrån den ömma ryggen är bara en lättnad.

Livrädd.

#2  Varför?  Är det d.f.a. du är så ung?

Ibland är jag det men det är väl bara att bita i det sura äpplet.

Det är ju det enda som är säkert.Vi ska alla dö.

#3 Tanken på att jag inte kommer att ens existera en dag skrämmer mig. Tanken på döden får mig också att tänka på hur liten och obetydlig jag är. Jag är bara en liten liten köttklump på en gigantiskt klot i ett enormt universum som lever en kort tid i ett oändligt tidsrum.

Utöver det så är jag väldigt rädd för att jag kommer ha mycket ångest i slutet och inte känna mig klar med livet.

Är mycket rädd för döden. Önska jag inte vore då det påverkar mig negativt.

Inte rädd, men det finns så mycket jag vill göra att jag tycker ett liv är för kort. Dessutom är jag riktigt nöjd med nuvarande livet och är inte så sugen på att "byta bana" heller. Börja om igen, fy så trögt.

Nej, då jag hoppas att det är sant att vi lever flera liv. Att få återse de som redan dött i detta livet och få en förklaring (förhoppningsvis) om varför vi finns till och varför detta livet blev som det blev.
Då är jag mer rädd för att bli gammal och bli liggandes bortglömd i någon säng på långvården…..😢

Jag är inte rädd för döden för egen del men jag är livrädd att någon av mina nära och kära ska dö.

Jag brukar säga till min man att "du ger f*n i att dö före mig"😃

Nej, själva döden skrämmer mej inte, är däremot rätt nyfiken på vad som ska hända. 
Men vägen dit skrämmer mej desto mer… Sjukdomar, värk, ett långsamt borttynande. Jag hoppas på en knall-och-fall-död, men jag tror inte man har så mycket att säga till om i det fallet!    😉

Jag är inte rädd för att dö, är nyfiken på om det jag tror på och upplever från andevärlden idag, stämmer. Jag har varit med (i arbetet) många gånger när kroppen dött och anden gått vidare till det stora alltet och sett förväntan och glädje i ögonen strax innan i ögonen på den som dött och förundrats över det lugn som uppstår i människan. Däremot tycker jag det är väldigt jobbig när mina nära och kära som är yngre än mig, dör före mig. Speciellt när det var mitt barn.

Inte alls.

Jag håller med #11. Inte rädd för själva döden, men rädd för vägen dit. Är livrädd att åka på någon plågsam sjukdom, eller vara med om någon olycka så jag blir en "grönsak" liggande i en säng utan att kunna göra något.

Om jag skulle bli allvarligt sjuk och jag visste att risken var stor för att jag skulle dö för ung, så vem vet, kanske skulle jag bli rädd för döden då?

Nej inte rädd, mer bekymrad över hur det skulle påverka mina barn om jag dör nu. Jag har levt med döden som ständig följeslagare de senaste 30 åren och varit utdömd som förlorad ett par gånger av läkarvetenskapen, men klarat mig mot alla odds. Jag tillhör alltjämt tre medicinska högriskgrupper.

Vad gäller döden specifikt tror jag inte ett dugg på det där med "andra sidan", utan min övertygelse är att naturen tar tillbaka allt jag lånat för min existens. Naturen har inte råd att slösa, den behöver ha allt tillbaka. Medvetandet är en funktion av nervsynapser som jag ser på saken och dessa är i huvudsak bestående av fettsyror, vilka ingår i de kemiska substanser som naturen tar tillbaka.

Därför är min uppfattning att när man dör så slocknar allt som när man blåser ut ett ljus. Jag tänker också att det inte spelar det minsta roll om jag har rätt i mina antaganden eller inte eftersom jag inte vill ha någon annan existens än den jag har nu. I den av många påstådda himmelsexistensen finns inget av det jag uppskattar med att vara, så vad ska jag ha det till, jag vet inte ens om min nuvarande existens.

Ibland hamnar jag i funderingar över mitt liv som är så totalt uppfyllt av kamp för överlevnad, vad är det värt egentligen, men det räcker med att titta på mina barn så försvinner alla såna funderingar direkt. För dem bär jag mitt sjukdomsok varje dag, trots 30 timmar i veckan i livsuppehållande vård, trots kroniska smärtor som leder till att jag knappt kan gå. De är värda allt, så jag fortsätter att hålla armlängds avstånd till döden så länge jag förmår.

Nä, inte det minsta

Nepp. Inte för min egna. Är alltid trist då andra som man älskar dör.

Ja, jag är rädd för den, jag förstår den inte och jag tycker den är så jäkla jobbig. Jag har också mycket svårt att prata om den och blir mest bara ledsen…

Nej inte för själva döden men tiden just innan tex om jag blir sjukare eller mer funktionshindrad? Eller kanske ensam?

Särkilt med tanke på att äldrevården bara blir sämre och sämre så hoppas jag på "knall fall"

Nej. Jag har lurat döden en gång. Det var på håret att jag överlevde. Det bästa vore att bara få somna in. Men tanken på att lämna min familj… ångest..

Jag har hållit på att dö/riskerat att dö mer än halvdussinet gånger.
T.ex. två vådliga trafikolyckor, en gång blev jag övertänd på ett halmlass och som brann upp totalt, jag fick kasta mig brinnande ner till marken åtskilliga meter ner.
  
Jag har stått öga mot öga med en galning med skarpladdat automatvapen, bara tre meter bort - han siktade -  och jag hörde ljudet när han »lekte« med avtryckaren.

Rädd? Nä! Jag är svårt kroniskt sjuk nu - utan möjlighet till bot - och slåss således mot ett långsamt döende. Det är mitt »Stalingrad«, det vet jag, men jag tänker kämpa in i det sista.

När det gäller döden så är den absolut största ångesten för min del att någon i familjen dör, min fru eller något av våra barn. Det är egentligen ofattbart att före barnen levde jag helt utan sådan vånda, men så snart första barnet fötts fylldes hela mitt medvetande med en alltid närvarande ångest över att barnet inte skulle klara sig (det var "touch and go" i båda våra barns födelser).

#22 Jag håller med. När man får barn så är man själv helt plötsligt av underordnad betydelse.

Är inte rädd för döden. Önskar bara att vägen dit bli snabb och smärtfri, så att jag slipper hamna inom åldringsvården och/eller ligga som ett kolli år efter år.

Nä, inte döden..
 mer döendet ( kommer det göra ..ont)

även alla utmaningar mitt liv har, kommer jag nog sakna det..
 varje liv är olika skeenden i det eviga,
dvs, döden är inget slut .

Jag är inte ett dugg rädd för döden, snarare tvärtom.
Att lida är det väl ingen som vill, men jag vill definitivt inte ha återupplivning eller att man gör allt som går om jag råkar ut för en olycka eller svår sjukdom.
Jag har nog osedvanligt lätt för döden, även om jag givetvis sörjer och saknar de som jag har mist. Jag är till exempel positivt ställd till aktiv dödshjälp och hade även kunnat tänka mig att utföra den om det behövdes.

Nu har jag ju inga barn, annars hade jag förmodligen inte tagit lika lätt på min egen död - men så finns det en anledning till att jag inte skaffat några heller.

Nej, det är jag inte. Lite nyfiken på vad som händer sen bara. Om man får träffa nära och kära, återfödas eller om det inte finns något efteråt alls (som jag personligen tror, men det är en av få tillfällen där jag gärna har fel).

I alla fall inte för egen del. Det är svårare att acceptera närståendes död.

Inte för döden, men ibland funderar jag över hur vägen dit kommer att bli. Hoppas innerligt att det blir "Knall o fall". Har jobbat inom äldrevård och sett människor bli personlighetsförändrade och/eller vårdpaket och sett vad det tär på anhöriga. Jag har också sett min mor och svärmor tyna bort i cancer och svåra smärtor. Vill aldrig behöva uppleva det igen varken för egen del eller att fler anhöriga drabbas!

Ja. Jag mår väldigt dåligt när jag tänker på att jag kommer vara död i all evighet (tror inte på ett liv efter döden. När man dör är det slut).

När man läser tråden så verkar det som de som INTE tror på en existens efter detta livet är räddast. Men de borde ju vara de som är orädda.
De som tror på en existens, dvs. ett liv efter detta, de borde ju vara de som är räddast, och rädda för att de ska ställas till svars för sina handlingar under pågående liv.
🤔🤔

#30 Jag tror du tänker på de som tror att det finns ett väsen som straffar dom som inte varit "bra nog". Inte alla som tror på något efter detta tror på sådana tråkigheter.   ;)

#30 Då plockar du nog bara ut dem som uttalat att de både är rädda för döden och inte tror på livet efter detta. Om jag skulle generalisera på samma sätt så kunde det bli att de som tror på en gud gör det för att de är rädda, rädda både för att ta det fulla ansvaret för sina liv och för att döden är en slutgiltig ridå.

Jag tänker inte alls som du tror att man gör som ateist. Min grund  är att det finns naturliga orsakssammanhang i allt levande och om jag hoppar direkt till sista meningen blir det att det inte finns någon orsak till liv efter detta, vad ska jag ha det livet till?

I min värld är samtliga omkring 2000 gudar skapade av människan och inte ett dugg mer trovärdiga än tomten. Det fanns en tid när människor inte hade någon annan kunskap än vad som gick att äta och inte, då var det lätt att tro på väsen som stod över människan. Idag kan mycket förklara och i mina ögon blir därmed all religion meningslös

Jag är inte alls rädd för döden eftersom jag tror starkt på att är man död så är man död. Det är en tanke som tröstar mig oerhört mycket och jag ser därför fram emot döden då man inte längre existerar. Underbar tanke! Det enda som skrämmer mig är smärtan då man håller på att dö.. Min man är motsatsen till hur jag är. Kan tillägga att han tror på Gud. Han är dock livrädd för döden och tänker jämt på hur snabbt allt går framåt och hur han närmar sig slutet. Ibland kan han inte sova för han ligger och tänker så mycket att han skrämmer upp sig själv. Jag försöker hjälpa honom med hans dödsångest men det hjälper inte alla gånger.

#32, Då tror jag nog faktiskt mer på Tomten än på Gud, han låter dessutom som en mycket mer sympatisk varelse.😉😃
(Dessutom vet väl alla att Tomten bor på Nordpolen (om man inte är finne, då bor han i Rovaniemi), men var befinner sig egentligen Gud?🤔)

Om det finns ett "något" efter detta livet så bryr jag mig faktiskt inte, det blir som det blir.

#32 Då har du ganska dålig koll på vad religion är, liksom många andra ateister som gör misstaget att tro att allt är som de abrahamska religionerna. Och så har du lite fel om dåtida människors intelligens också.

Jag tänkte inte så mycket på det förrän min man fick cancer 2010, och då blev det väldigt tydligt att vi faktiskt ska dö. (han lever fortfarande)
Så jag håller med #10 - jag är mer rädd för att min man ska dö. 

Sen rent personligt vill jag inte dö för att jag är så nyfiken på vad som kommer att hända i framtiden. Hur ser världen ut om 100 år? 
Och så det där vanliga med att bli sjuk, ha ont, bli en grönsak (och kanske belastning för familj o vänner). 

Nej jag vill inte dö. Men jag är nog mest rädd för själva ögonblicket - hur känns det? Hur släper man taget?  Sen får man ju se vad som händer 😉

Både ja och nej. Ibland vill jag ha den mer än nåt annat i världen, men jag vill inte själv… "skapa" den. Jag bara önskar mer typ att jag kunde stänga ögonen så pooooff är jag borta. Å andra sidan har jag varit på dödens rand rätt många gånger och nu senaste var väl den allvarligaste gången och då var jag livrädd.

#36 Att inte vilja dö och att vara rädd för att dö är två skilda saker enligt mig

#35 Det var som sagt generaliseringar. Religion för mig är att tro på något icke påtagligt gudomligt andeväsen och att för det mesta aldrig ifrågasätta det, återigen generellt sett. 

För mig är alla religioner  ett onödigt slöseri med ens levande tid. Var och en är såklart fri att välja, men jag väljer att lägga tiden på något som känns utvecklande för mig själv utan inblandning av någon/något annat. Mitt liv är mitt och kan aldrig underställas någon/något annan/annat.

#39 Okej, det är ju bra att veta att du i alla fall vet om att dina åsikter är baserade på okunskap.

FÖRSÖK HA EN VÄNLIGARE TON

Håller med #41-

Alla måste få tycka som de vill och det här är ju ett väldigt svårt och känsligt ämne.

En del har hunnit längre i sin bearbetning av döden och en del har inte hunnit lika långt.

Jag är inte rädd för vad som sker efter döden. Jag tror allt blir svart bara och då vet man inget. Däremot är jag rädd att bli ensam kvar när jag är gammal. Då jag inte har barn så är jag rädd att bli ensam kvar. Att all övrig släkt och vänner ska dö före mig, att jag blir sjuk på äldre dar och att jag ska bli väldigt ensam. Det är jag rädd för.

#41 Menar inte att vara ovänlig, men nog måste man väl få påpeka när folk kommer med rena faktafel?

#44 När det kommer till religioner och tro så kan man inte prata om fakta. Enda gången man kan prata om fakta är när "saker och ting har" vetenskaplig evidens.

Denna tråden handlar om rädsla för döden och har då kommit att handla om tro och vad som kanske finns efter döden också.

Vi har alla rätt att tro på exakt vad vi vill.

#45 Fast det kan ju vara fakta att alla religioner inte hör till de Abrahamitiska religionerna och därför inte har samma syn på livet efter döden.

Teologi heter det.

#44 sa ju aldrig att h*n har rätt utan att en tro på livet efter döden inte behöver innebära att någon dömer en

#46 De flesta människor känner med all säkerhet till ordet teologi😉

Jag kan inte läsa några faktafel i den här tråden.

#40 Det jag säger bygger inte på okunskap, utanpå  en annorlunda uppfattning om saker och ting än den du har.

#44 Det finns inte fakta om religioner? Så om jag skriver att kristendomen är en hednisk religion där man dyrkar tistlar och anser dem vara heliga, så är det helt okej? 

#48 Du påstår ju tex. att ens liv måste underställas om man är religiös, och att man inte får ifrågasätta.  För att inte kapa tråden kan du gärna redogöra för hur det gäller för tex. min religion, samt om jag är duoteist, polyetist eller ateist i ett PM.

#49 Klart det finns fakta om religioner men pratade vi inte om tro? Kan vi återgå till trådfrågan kanske?

Orkar inte läsa allt, men ja #30 om man visste att det fanns något efter döden skulle det kännas bättre. Vi vill ju leva 4ever… men om det bara är svart är det ju väldigt otäckt…

Så hur lever jag/vi/man sina kvarvarande år på bästa sätt så att det känns helt ok att dö sen. 

Själv har jag, om jag har tur, typ 19 år kvar att leva…

#51 Jag har Insider till 2128-02-24 så tills dess tänker jag leva. 🤔

#52 Ja, man måste något att leva för.

#51 Tala för dig själv, hehe.:) Jag vill absolut inte leva för evigt, det låter mer som en mardröm för mig. För mig finns det inget mer tröstande än att tänka mig att allt tar slut då man dör. Men sen igen tycker många att jag har konstiga tankar om det där. Ingen tycks förstå mig då jag försöker förklara. Men om allt tar slut då man dör så tänker man ju inte mera. Ingen mer oro,smärta, rädsla osv. Det låter ju helt underbart i mina öron. :)

Jag tror att när man är i sitt fulla liv så att säga, är det mycket svårt att ta till sig att man en dag känner att nä nu är jag klar med det här, nu vill jag inte leva längre. 

Alla som arbetat med mycket gamla människor, exempelvis inom palliativ vård, känner väl igen detta och när de berättar sånt för exempelvis tonåringar som har problem att ta till sig att livet en dag måste ta slut, har oerhört svårt att greppa det.

Jag vet hur det där känns trots att jag inte är lastgammal. Jag har snuddat vid ögonblicket att nu är det över, faktiskt två gånger till följd av mina sjukdomar. Jag är därmed fullt införstådd med att jag lever på "lånad tid" och vore det inte för att jag numera har familj och barn, hade jag sagt upp mig redan.

#51 Det är klart att man hade känt sig tryggare om man vetat, men samtidigt tycker jag det är lite fascinerande att så många "väljer" (missförstå mig rätt nu) att vara rädda för det istället för nyfikna. Antingen så blir det ju bra, eller så blir det inte det - av de två valen är det lustigt att människans natur verkar dra mer mot det negativa!

"To die would be an awfully big adventure" Peter Pan😉

#54 jag vill inte leva för evigt… det blir så många år som gammal så det är inge kul… utan jag pratade om generellt människans önskan typisch…

#55 Ja, det där är skumt. Men jag antar att är man sjuk och kroppen inte fungerar så är det ju ingen vits att andas mer… Oerhörd smärta framkallar också dödslängtan… Men det finns säkert några som tänker "jag har skitont, alltså lever jag"… 😃

-

Hm… kanske är det så att vi som är rädda för döden är de mest trasiga människorna? Dåligt ordval, jag ska försöka förklara mig. Jag kan ju tyvärr bara se på min egen relation till döden och den är konstig. Jag vill inte leva många år mellan 11 och 25. Trauma, svårigheter, ångest och annat. Som grundar sig i att jag aldrig blev älskad som barn och därmed alltid haft svårt med relationer, alltid måste göra och vara så bra på saker att ingen kunde racka ner på mig, stora bekräftelsebehov osv osv… Ett stort hålrum i sinne,  hjärta o mentalitet. En längtan efter att bli hel och må bra. En längtan efter att vara normal…? Längtan efter att inte känna sig ensam? (ensam i sin själ, sin  hjärna…) Att inte ha hunnit uppleva det och då dö… det är kanske det som skrämmer?

(varför skulle andra vara som jag? vad jag förstått så är jag väldigt vanlig med vad jag tycker om osv, så jag tror ABSOLUT att många är som jag och därför filosoferar jag över den där meningen - som inte var så bra ordvalsmässigt, men ändå: kanske är det så att vi som är rädda för döden är de mest trasiga människorna? )

#52
Jag har Insider till: 2232-07-29, så länge vill jag inte hänga med, jag är redan körd i botten.

Haha, min Insider löper ut 2028, med lite flyt kanske jag är kvar då 🙂 Har lovat frugan att jag ska leva tills jag blir 75 och det betyder år 2029 ut.

#60 👍

#60 Jag har Insider tills jag blir 169.

Nej, jag är inte rädd. Ibland kan jag tycka att det är skönt att livet inte fortsätter i all oändlighet för jag skulle verkligen inte orka med det. 😃

Men jag kommer ihåg att jag som väldigt ung tänkte mycket på det och hade lite ångest. Just känslan att dö och aldrig någonsin existera mer skrämde mig. Idag har jag inga sådana känslor utan tänker mest att jag inte vill dö innan mina barn är vuxna.