Jag tycker det är bra för barn att hjälpa till hemma i den mån det går och är lämpligt såklart :)  Har inga egna barn men skulle jag gå, så skulle de få hjälpa till med det som är lämpligt, till viss grad/mängd såklart :)

Absolut vettigt. Har tre döttrar (samtliga utflugna) och som ensamstående förälder var det helt klart en hjälp. Inte alltid, men ibland. En sak som alla tre har haft stor nytta av är hur man lär sig att laga mat, sätta på en maskin tvätt osv. Ingen trolleri eller magi utan relativt enkelt, egentligen. Basic matlagning kan de allra flesta, om inte alla, lära sig. Bra att kunna när man ska stå på egna ben.

Jag minns att mormor (min mamma) var helt förtvivlad över att "pojken" fick ibland fixa sin egen lunch. Hos mormor slapp han att ens bre smörgåsen😃

Hans entré i matvärlden var att hjälpa mig att smälta smöret. Han var pytteliten och satt bredvid spisen på bänken med en träslev och tyckte det var så spännande. Sedan fick han röra i maten också och krydda med det jag hällde upp i hans lilla hand.

Han tyckte det var jättespännande.

Jag är "tanten" i min studentkorridor. Har lärt nykomlingar hur man kokar Potatis, sätter på tvättmaskinerna och ringer fastighetsjouren, mm. Det är rätt kul att se 19-åringarna komma över vuxenlivschocken, men de som har haft full service hemma har verkligen fått en björntjänst av föräldrarna.

#4 Jag själv var ju precis i den situationen när jag flyttade ihop med min man när jag var 19. Jag kunde INGENTING.

Jag bestämde mig tidigt för att sonen inte skulle gå samma "öde" till mötes😃

#3 Ja, man ska börja så smått och visa att det inte är särskilt märkvärdigt. Då blir steget till matlagning "på riktigt" inte så dramatiskt. Själv kan jag träffa på personer som inte kan steka ett ägg eller bryna lite Potatis. För att inte tala om att göra en basic köttfärssås.  Det är alltid bra att ha kunskaper om matlagning och liknande, tycker jag.

Min dotter "hjälper till" med det hon kan. Men då hon är 2 år så är det inte så mycket.

Hon "hjälper till" med att diska (dvs plaskar i vattnet), hon "hjälper till" med att vika tvätt (dvs ger mig kläder som ska vikas, ibland, ibland slänger hon det på golvet) etc.

Det enda som hon egentligen hjälper till med är att om vi ska äta i tv rummet så bär hon sin egen tallrik dit (och hon är så stolt över detta)

Min far lärde mig sköta tvätt, städa och grunderna i matlagning, när jag var i lågstadieåldern 😍 Mina båda döttrar började tidigt engagera sig i matlagning. De satt på bänken bredvid spisen och rörde i grytor mm och när de blev större stod de på en stol bredvid mig 🙂 Så de lärde sig allt det nödvändiga från de var små. Far var mycket glad att de var så rediga, när han var hos oss 🙂 Håller med #4 om att de barn som inte får lära sig sådant hemma, de har fått en rejäl björntjänst av sina föräldrar.

Jag var som sagt totalt bortkommen när det gäller allt när jag flyttade hemifrån och jag fattar inte hur min mamma tänkte?

Självklart ska ungarna hjälpa till hemma, hur ska de annars klara sig när de får eget boende? De måste kunna alla vanliga vardagssysslor innan dess.

Min fru är läkare och de flesta vet väl vilken sanslös arbetsbörda primärvårdsläkare har. Hon är halvdöd varenda dag hon kommer hem och jag är inte alltid i skick att ordna med alla hemmasysslor, så barnen har fasta uppgifter som de alltid ska göra när de kommer hem från skolan. 

De ska tömma/fylla diskmaskinen. Tvätta/hänga tvätt, samt ta ner och sortera torr tvätt och bära upp sin egen till sina rum och placera i garderob och lådor. På helger städa, varsin våning alternerande vecka till vecka. Ta in post, kasta sopor, bära ut återvinningsmaterial osv. De fixar alla sina uppgifter utan knorrande.

Jag var med mycket redan som barn. Älskade att tvätta, mangla, göra mat och baka. Ja jag fick se på när mamma betalade räkningar också. Ja jag lärde mig mycket teknik också som barn. Så kan det bra också. Sy gjorde jag också. Såg det aldrig som ett tvång. Koka vatten och makaroner gjorde jag redan som 5 åring. Jag gjorde middag sedan jag var 13 och mamma inte var hemma då jag kom hem. (Kunde såklart göra middag innan det också men inte lika ofta som då) Men jag har träffat på tragiska människor som inte ens vet hur tusan man postar ett brev. (Japp ni läste rätt) Eller hur man kokar ris utan riskokare. Och hur man kokar ägg ska vi inte prata om. Så jag känner mig ganska lycklig. Att jag inte stod med skägget i brevlådan. Och om/när jag får barn så kommer jag göra liknande. Har sett släktingars barn som blir skyddade emot ALLT. Det kommer bli problematiskt för dom sen.

Jag minns dagen min son flyttade hemifrån som en lycklig dag. Inte för att han flyttade just men utan därför att jag visste att det var en självständig människa som klarade av att stå på egna ben.❤️

Jag fick inte hjälpa till hemma ! Så när jag flyttade ihop med barnens pappa kunde jag absolut ingenting . Det var sambon som fick lära mig allt.

En familj är ju som ett litet företag med några få anställda där alla hjälps åt. Vinsten i detta fallet är ju självständiga människor med ansvar för sig själv och andra.

Mina tre barn fick tidigt lära sig tvätta sina kläder , lättare matlagning , städa sina rum osv. I vuxen ålder har de sagt " det var väl inte alltid så kul , men idag är vi så tacksamma att vi fick lära oss bli självständiga "

Glömde berätta om våra två nyanlända tonårskillar. Den ene bor här och den andre kommer hit ofta. För båda dessa killar är det uppenbart helt självklart att hjälpa till med alla i hemmet förekommande sysslor. Häromdagen körde jag min bil genom en biltvätt och när killen, som bor här,  kom hem sa han: Åh vad fin bilen är! Men du ska inte behöva tvätta bilen själv, nästa gång du vill ha bilen tvättad, så säg till mig! 🙂

#3 Mina barn har också fått sitta på köksbänken och hjälpa till från det att de var mycket små. Den äldsta sonen var i en period där han drog iväg och klättrade på allt och om jag försökte laga mat fungerade det inte att jaga honom samtidigt. Fick han vara med så var han nöjd och rörde om något eller så.

Hjälpte till med maten väldigt tidigt. Fick plocka i ordning i rummet efter lek. Sedan i tonåren blev det att hjälpa till med tvätten och över igen städning.

Tycker det är viktigt att barnen hjälper till och får lära sig ansvar.

Fick knappt hjälpa till med någonting när jag växte upp men jag hade väl ögon att se med och bland det första jag köpte var den Rutiga kokboken, där står det t o m hur man kokar kaffe!
Dessutom kunde jag ringa både mormor och mamma om det var något jag undrade över.

Hemma hos mig är det nog bara jag (18 år) och mamma som sköter hushållet. Mina systrar på 14 och 16 år är hemma hela dagarna, men inte ens stoppa in sin egna disk i diskmaskinen kan dom… Ser ut som ett bombnedslag varje gång jag kommer hem klockan  15-17 fast mamma tömt diskmaskinen och plockat undan på morgonen innan hon åker hemifrån strax innan klockan sex. 

Jag är den som lagar mat hemma, samt håller koll på vad som ska köpas osv i matväg. Dock fixar mamma inköpen och då blir det att hon köper saker som inte behövs fast jag sagt åt henne. Hennes pengar, hennes hushåll, ja, men sen kan hon klaga på att maten är dyr, plus att jag måste frysa in saker i sista sekund innan maten inte går att äta längre (frysen är förövrigt hur full som helst och jag hinner aldrig tömma den genom att göra middagar därifrån). 

Jag tycker att det är jätteviktigt att man som barn hjälper till hemma. Har kompisar som inte alls vet hur man ens kokar pasta eller sätter på diskmaskinen. Deras föräldrar sköter allt, inklusive att byta lakan och städa rum. Plus att jag som faktiskt gör saker hemma tycker att det är väldigt frustrerande att mina systrar tror att de bor på hotell.

#20 Tråkigt att läsa det du skriver, men ytterst är det ju bristande föräldraansvar som leder till sånt beteende.

#21 Ja, alltså, så är det väl. Min familj har rätt mycket problem, inklusive jag själv. Jag lär nog flyga ur hushållet snart så då slipper jag oroa mig. Då har jag bara mig själv att bry mig om. 🙂