När vi var små åkte vi alltid till både mormor och farmor för att hälsa på med God Jul på juldagen. Farmor hade alltid en otroligt tät gran och i den fanns änglar av kanderat socker. Vi var alltid så sugna på de där änglarna och en gång tog jag mod till mig och frågade om jag fick smaka på en.

Visst får du det sa farmor, men de är nog inte goda. Jag plockade ner en och tog en tugga … bläää! Jag sa ju det sa farmor. De har säkert hängt i granen varje jul i 20 år. Farmor tog aldrig ut granen före midsommar, för hon lyckades alltid få den att utveckla rötter och nya ljusgröna skott. Jag har ingen aning om hur hon betedde sig, men det var likadant varje år.

Hon bjöd på julmiddag och vi fick alltid fruktsallad med vispad grädde till efterrätt. Både jag och brorsan älskade det och åt alltid för mycket och kräktes varenda gång.

Åh, fruktsallad har alltid varit stående efterrätt i mitt föräldrahem och har följt med mig som tradition. Undrar vad det kommer ifrån?

Ett julminne är när jag av någon anledning befann mig i trapphuset på julafton och fick se "jultomten" komma ut från lägenheten under oss och säga -hejdå, men grannfarbrorns röst. Adjöss, barnatro!