Vi hade jobbat på samma ställe i ett halvår när hon var sjuk en dag och jag tänkte "-Suck, vilken tråkig dag det här blir…" Då insåg jag läget och dan därpå gick vi på bio och på den vägen är det. Vi är nu inne på 23:e året tillsammans.

För oss slog kärleken till, bokstavligt talat. Både jag och min man gick i samma karateklubb och vi hade båda börjat den terminen så vi kände inte varandra än. En kväll efter träningen i dojons minihall stod jag och tog på mig skorna min (framtida) man stod framför och skulle visa en annan kille i nybörjargruppen ett slag som innebär att man för armen som inte slår bakåt hårt som en armbågning bakåt (för att förbereda för nästa slag) och där stod jag 🤪

Han visste däremot inte om det så han hade ju tagit i också

Jag träffade min sambo på en datingsida på nätet. Nu 3.5 år senare har vi hus och en son på 1 år :)

Efter ett antal ledsamma år med dåliga förhållande var jag ensamstående (1997). Jag stod o väntade på bussen då en lång kille med keps o portfölj kom gående längs vägen mot hållplatsen. Det var i en liten ort på landet. Den killen har jag aldrig sett förut tänkte jag. (jag hade faktiskt kört förbi hans hus många många gånger) Vi satt bredvid varandra på bussen och började på en gång prata om andliga saker. Vi är spirituella båda två.

Vi höll kontakt o jag o mina barn 'flyttade in' i hans hus 6 månader senare. Jag, barnen, hunden o med två kattungar i släptåg gick till hans hus en dag för att hälsa på. Han ville inte att vi skulle gå tillbaka till lägenheten så vi stannade hos honom o sade direkt upp lägenheten. Mina barn tog honom till sig på en gång. Han älskar dem (3st) som sina egna. T.o.m min lilla hund ville vara hos honom hela tiden. 

Det var min själskamrat. Han sade att det lyste om mig när vi satt på bussen. Nu har vi varit tillsammans i 19 år. Min älskling o jag ❤️

Tänk att jag fick komma hela vägen från Australien o var 46 år när jag träffade min själskamrat.

Vi träffades via nätet/en social app. Vi började prata kvällen innan vi träffades första gången. Vi kommer från olika städer, och det visade sig att han (och en av hans vänner) av en händelse var i min hemstad just då när vi började skriva. De skulle checka ut från hotellet tidigt och hade 7 timmar tills tåget hem skulle gå och frågade efter tips på aktiviteter i stan. Jag erbjöd mig då att komma in och visa dem runt och så blev det. Märktes redan från början att det fanns något där, så efter 2 månader och mååånga timmar av telefonpratande så reste jag hem till honom och vi blev ett par. Det slutade med att jag flyttade och vi har bott ihop nu i 2 år. ❤️

Jag och min fru träffades på ett "förbjudet" sätt, åtminstone enligt den oskrivna kodex som ser negativt på förhållanden mellan patient och vårdare, jag var bloddialyspatient och min fru dialyssköterska på Huddinge sjukhus 1993.

Jag tror att det som fällde avgörandet för min fru, om man bortser ifrån det faktum att vi egentligen redan var förälskade under ytan, var min attityd till min situation och den enskilt största tippvikten var frågan om påvätskningen, alltså utan njurfunktion har man ofta heller ingen urinavgång, vilket innebär att all vätska man tar in mellan dialyserna blir kvar i kroppen och måste dras bort under dialysen. Stora mängder vätska ger hög timdragning och påverkar blodtrycket kraftigt negativt.

Jag har bra självdisciplin och därför inte stora mängder att dra bort under dialysen och följdaktligen inga blodtrycksproblem (det finns exempel på att folk har dött av blodtrycksfall under dialys). När min fru en gång frågade mig om det där med vätskan, svarade jag, -jag har väl en hjärna! Den yttringen visade sig vara droppen som fick bägaren att rinna över, fast i positiv mening och hon har genom åren ofta återkommit till den kommentaren.

För att det inte skulle bli problem för min fru att jobba kvar, ansökte jag om förflyttning till ett litet annex till dialysen beläget på vårdcentralen i Älvsjö. Där fanns fem platser, men regeln var att man inte skulle ha någon övrig sjukdom utöver njursvikten för att få komma dit eftersom de bara hade en läkare där var fjortonde dag. Jag är diabetiker och normalt sett diskvalificerad, men jag hade ett långt snack med min läkare och han ordnade dispens så att jag fick komma dit.

Ingen annan på Huddingedialysen anade något, det har jag fått bekräftat från en av sköterskorna som jobbade där vid den tiden och som jag träffade en gång tio år senare när hon besökte dialysen i Uppsala. Vi kände genast igen varandra och pratade länge och väl och hon hade ingen aning om att jag och min fru hade ett förhållande då och att vi senare hade gift oss och flyttat till Uppland.

Jag har helt klart den bästa fru man kan ha om man är jag, med alla fysiska och medicinska problem som finns i min verklighet. Hon har aldrig brytt sig om dem och hon säger själv att hon gick in i vårt förhållande med öppna ögon med full insikt i vad det innebär att leva mad en sån som jag. Nu har vi levt tillsammans i snart 23 år, vi har två tonårsbarn och vi älskar varandra lika mycket som första dagen tillsammans.

Min man och jag träffades 1980 när jag var 18 och han 24. Jag skulle på en dejt med en kille som jag visste hade en hund. Killen skulle hem och duscha först och undrade om jag kunde underhålla Basse så länge och jag som gillar hundar tyckte det var helt OK.

Väl på plats visade det sig att Basse var killen hand delade lägenhet med och hunden hette Ludde.😃

Min dejt duschade en evighet kändes det som och jag babblade på med Basse oavbrutet i ren nervositet. Det slutade i alla fall med att vi gick ut alla tre till ett hak som kallades "Skräcken" i Stenungsund.

Från den kvällen var det bara "vi". Det fanns liksom inget annat.

Vi älskar också varandra lika mycket nu som för alla dessa år sedan och jag ser fortfarande den unge pojken i min man.

#7 Är det Basse eller dejten som nu är din man? Det framgick inte riktigt vem du menade av dem.

#8 Haha, jag ser det nu.

 Det var lägenhetskompisen Basse som blev min man😉

Jag flyttade till ny ort pga jobb och bröt upp från ett förhållande samtidigt. lärde känna en kille som vi kan kalla för J genom min brukare (var personlig assistent). J och jag hade rätt mycket kontakt, han ringde ofta. Vi var bara vänner, inget intresse för nåt annat från min sida och han visade inget annat intresse heller i vad han sa eller gjorde. En dag när han ringde frågade han om jag ville följa med till hans kompis på en fika, och det ville jag. Jag hängde med J dit på fika ett par gånger till och sedan ringde kompisen och bjöd ut mig på mat. Den kompisen är numera min man  Vi firade 20-årig bröllopsdag i juni!

Min man berättade senare att han hade sett mig på byns restaurang en kväll ett halvår innan när jag var där med min brukare. Han hade samlat mod hela kvällen för att gå fram och prata med mig, men när han väl skulle göra det så svek modet iallafall och det slutade visst med att han började prata med en bekant som stod bredvid mig. 

Och J då? Han ringde aldrig mer till mig efter min och mannens första dejt. Däremot har han haft sporadisk kontakt med min man genom åren.

#10 Påminner lite om min historia det där med att bli kär i "dejtens" kompis😉

I mitt fall så dog killen min man delade lägenhet med ganska ung. Vi båda tyckte väldigt mycket om honom.

Träffade min man via en gratis dejtingsida nu har vi snart varit gifta i 2,5år

#11 Så sorgligt😕

J har berättat för en bekant att han hade känslor för mig, fast jag fattade aldrig det. Och eftersom intresset inte alls fanns från min sida så hade det ändå inte blivit något av det. Några månader efter att J förstod att jag och min man funnit varandra träffade han en tjej som han var ihop med ett tag. Tyvärr dumpade hon honom för en annan gemensam vän efter ett tag.

#13 Det är så underligt ibland vilka vägar livet tar.