Detta hände en dag för många år sedan, kanske var jag 15 år, men jag minns inte säkert. Jag hade varit ute och cyklat i skogen med min hembyggda BMX. Det var tidig höst och ganska lerigt på stigen där jag cyklade. Egentligen var det en kabelgata, men orsaken till att stigen var så geggig var att den brukades flitigt som ridväg och av crossåkare. Nåväl, jag tyckte att det var himla kul att cykla den där knappa kilometern genom skogen i geggan.

Om man tar sig igenom skogen från Rönningehållet, vilket var just vad jag gjorde, kommer man ut i ett gammalt kommunalt grusupplag. Numera är detta helt igenvuxet av tall, men på den här tiden var det mest sälgbuskar här och där i dikeskanterna. Jag kom ut i grusupplaget och ägnade en bra stund åt att leta gaffelsvanslarver i buskarna. Det är ett slags jättestora gröna fjärilslarver, rätt snygga ”kreatur”, så jag gillade att leta efter sådana och förstås diverse andra kryp, företrädesvis krälkryp. Jag gillar ju reptiler också, så dem missar jag inte.

När jag tröttnat på att kolla på fjärilslarverna blev jag sittande på en av grushögarna och betraktade min, högst avvikande från gängse former, cykel. Den var minst sagt skitig och hur i himmelens namn skulle jag få den ren igen. Ifrån detta grusupplag finns en grusväg som leder ända hem tillbaka till Salem där jag bodde vid den här tiden. Åt andra hållet leder grusvägen bland annat till en generatorstation och ställverk som heter Kolbotten vid en sjö som heter Tullarn. Sedan fortsätter vägen ut mot gamla Södertäljevägen.

Plötsligt fick jag syn på en stor pöl som bildats mitt emellan två fem meter höga grushögar. Den var säkert en meter djup i mitten och kanske fem meter i diameter. Där kan jag ju tvätta min hoj, tänkte jag (säkert högt). Sagt och gjort, jag tog cykeln och ledde den ner i vattnet. Där fanns mygglarver, dykarbaggar och en och annan sländlarv, men bottnen var grusren och fin. Perfekt, tänkte jag (säkert högt igen) och började tvaga min ädla Monark.

Som jag stod där med ryggen mot kabelgatan där jag tidigare kommit ut ur skogen, fick jag höra något som lät som steg. Jag trodde att det var folk som kom gående, många Rönningebor använder kabelgatan som promenadstig och för att rasta sina hundar efter. Därför bemödade jag mig inte ens om att titta upp, utan fortsatte oförtrutet med mitt ivriga cykeltvagande. Nästa ljud var en duns, men inte heller denna gång brydde jag mig om ljudet eftersom jag var övertygad om att dess ursprung var av människor och/eller deras hästar eller hundar.

Tredje gången det kom ljud var det en hårdare duns följt av en kraftig fnysning och nu började jag fundera vad i hela universum det var fråga om … Jag vände mig ytterst försiktigt om och där borta, sådär en 50 meter från mig och kanske 20 meter från skogskanten, stod en liten älgtjur, cykelstyre med handbroms (tre taggar). Han var uppenbarligen högeligen upprörd över hur jag hanterade hans dricksvatten, för han fortsatte att sparka med ena klöven i marken så att det uppstod dunsar och han slutade inte att fnysa heller. Hmm … detta var inte bra tänkte jag. Vad göra … ?

Jag sneglade försiktigt mot den närmaste grushögen. Om jag rusar upp där … Äh för tusan, vem rusar uppför en hög med grus? Det vet ju alla att ju mer man tar i, desto mer åker man bakåt. Dumhuvve! Men kanske går det att ta sig upp där och kanske kommer inte älgen upp … många kanske, dålig sannolikhetsprocent för en succé, tänkte jag. Tja var ska jag annars ta vägen, tänkte jag vidare (garanterat inte högt nu)? Närmaste riktiga träd var en tall som stod på andra sidan den lilla grusvägen och fram till den måste det vara minst 40 meter. Dessutom är det uppförsbacke nästan hela vägen, jag är ju i en grusgrop … Desperationen kom krypande.

Älgen sänkte huvudet ett par gånger och sparkade alltmer irriterat i marken med vänster framklöv. Jäklar nu är det bråttom tänkte jag. Jag måste bestämma mig för något snabbt. Jag slet upp cykeln ur vattnet och hoppade upp på den i en enda rörelse. Cyklade som en idiot uppför den steniga grusuppfarten ur grusgropen och upp på grusvägen, ner i diket på andra sidan och upp igen på andra dikeskanten samtidigt som jag reste mig, släppte styret och fick tag i tallens nedersta gren. Sparkade undan cykeln och klättrade med precis samma furiösa frenesi som jag tillryggalagt de 40 metrarna på cykeln och vågade inte stanna förrän jag visste att jag var minst fem meter upp i trädet. När jag med andan i halsen och hjärtat någonstans vid näsroten äntligen vågade titta ner - då stod den förbannade älgtjuren där och sniffade på min cykelsadel.

Älgen stod där nedanför trädet några minuter, sedan drog den sakta iväg - inte till vattenpölen, nej den fulingen hade nöjt sig med att mota bort vattenförorenaren. Han begav sig i samma riktning som jag skulle cykla hemåt. Jag satt där i trädet ett par timmar, vågade inte cykla hem, för tänk om den tjuriga tjuren står efter vägen någonstans. När det blivit mörkt vågade jag mig äntligen ner och företog den mycket nervösa cykelturen hemåt.