Jag har suttit och röjt lite bland gamla dokument som sparats ner från äldre datorer, Ofta är det ju andra dokumentformat och för att kunna spara måste man lyfta ut och lägga över på det aktuella dokumentformatet.

Då hittade jag den här berättelsen som egentligen är ett kapitel ur en påbörjad bok. Jag tror att jag kanske har lagt upp den här berättelsen här tidigare, det handlar om hur grym verkligheten kunde vara för oss barn då för länge sedan …

Vi barn var dagligen delaktiga i arbetet på gården. Det var mest enkla sysslor som våra föräldrar inte alltid hann med, till exempel att mata alla 50 kaniner med nyslagen klöver. Ibland var dock arbetsuppgifterna inte så roliga och kanske inte heller så viktiga, eller alls nödvändiga. En dag den torra sommaren 1960, fick jag och min två år yngre bror en ny uppgift av pappa. Storbonden hade slagit veteåkern som gränsade till vår trädgård. Därefter hade man med skralt resultat försökt bränna vetestybben på åkern. Kvar fanns nu en sotsvart stenhård stybb.

I den skulle jag och min lillebror, fem respektive tre år, leta efter spillsäd, strökorn av vete som kunde finnas på marken. Vetekornen skulle pappa mata kycklingarna med. Vi hade ingenting alls på oss eftersom pappa menade att vi gott kunde gå nakna i värmen. Redan efter några minuter i åkern insåg vi att det inte gick att gå där barfota, eftersom stybben var så hård att vi gjorde oss illa på den. Jag gick för att hämta våra gummistövlar. Vi satte på oss stövlarna och fortsatte med vår uppgift.

Det fanns inte mycket att plocka, men någon deciliter vetekorn hade vi fått ihop när pappa kom ut för att se hur vi skötte oss. Pappa var naturligtvis inte naken och inte heller barfota, men ändå blev han mycket arg när han såg att vi hade tagit på oss stövlarna. Han skrek åt mig att gå tillbaka med stövlarna, -"dem fick man inte nöta på i onödan, eftersom de kostade mycket pengar". Jag försökte invända och förklara, men blev genast avbruten med ett bryskt nej. Pappa pekade med hela handen på huset. Jag tog av mina egna stövlar först och sedan min lillebrors och gick med ett par stövlar i varje hand tillbaka till huset. Min lillebror såg på med trumpen min.

Pappa stod kvar med händerna i sidorna och väntade tills dess att jag återvänt. Utan ett ord pekade han med hela handen menande på marken och gick sedan därifrån. Efter någon timme började min lillebror att gråta. Hans fötter gjorde ont och hade börjat blöda. Mina fötter blödde också, så jag trotsade pappas order och gick och hämtade stövlarna igen. Hela dagen gick vi, två nakna småpojkar i veteåkern och plockade vetekorn, ett och ett. Varsin leksakshink fick vi ihop, kanske fyra liter. Jag fyllde på lite då och då i min lillebrors hink.

Pappa hade sysslat med sitt hela dagen och varken haft tid eller lust att bry sig om oss. Vi hade dessutom varit så långt ut i åkern att man knappt kunnat se oss. När vi kom tillbaka, gick vi genast till pappa med ”skörden”. Vi såg underliga ut, nakna med sotsvarta händer, knän och ansikten. Pappa tog hinkarna utan ett ord till tack. Istället fick han syn på våra stövelklädda fötter. Jag såg pappa i ögonen, rakt in i hans raseri och jag visste genast vad blicken betydde. Jag böjde ned huvudet och gick sedan med stövlarna i famnen i riktning mot bostadshuset.

Lillebror var redan inne i sin egen lilla värld, förbi tid och rum lekte han med några korn grovsalt på ladans golv, fortfarande med stövlarna på. Pappa gick sakta efter mig mot huset. Väl inne i farstun ställde jag ner mina stövlar prydligt på mattan bredvid alla andra skor och stövlar. Därefter gick jag in i köket och fram till städskrubben. Sakta, som för att dra ut på tiden, öppnade jag skåpdörren och tog ner mattpiskaren av rotting från kroken på dörrens insida. Jag stängde dörren försiktigt, som om den vore av tunt glas. Med piskrottingen i ena handen gick jag sedan naken ut till min väntande Pappa.

Pappa stod med händerna i sidorna invid en enkel sittbänk av grova plank. Han följde mina rörelser med bister uppsyn. Jag gav pappa rottingen och böjde mig sedan framåt över bänken. Tystnaden låg tung och ingenting hördes förrän vinandet av det första slaget ljöd genom luften. Min hud ryckte till av det första hårda rappet och en kraftig rodnad spred sig snabbt över min stjärt. Tårar strömmade ner över mitt ansikte, men jag yttrade inte ett ljud, inte ens efter det tionde slaget, när min bara stjärt randats i blod.

Jag kände ett intensivt, djupt hat och jag önskade att jag kunde döda mannen som plågade mig så. Jag visste inget om bestraffningars rättfärdigande, eller hur andra människor hade det. Våra närmaste grannar bodde två km bort tvärs igenom skogen och vi träffades mycket sällan. Jag hade ingenting att jämföra med. Så långt min erfarenhet räckte, kunde detta vara alla barns verklighet. Ändå kände jag någonstans inom mig att detta var fel. Min insikt som femåring var anmärkningsvärd, men av den hade mina föräldrar intet uppfattat, för dem var jag bara olydig.

Pappa gav mig rottingen igen. Jag var tvungen att gå in och hänga den tillbaka på skåpdörren i köket. Därefter fick jag gå till sängs utan kvällsmat. Min verklighet liknade på intet sätt de flesta andra barns, men det visste jag inte. Jag var alldeles ensam i en hård omvärld som inte borde finnas, men jag visste inte det heller. Nästan varje dag kände jag så starkt hat mot min far, att jag ville döda honom, men om det unika i det var jag också totalt ovetande.

Det tog lång tid innan jag somnade den kvällen. Skinnet värkte, men det var inte därför jag låg vaken. Jag tänkte att en dag blir jag stor och då ska han få igen. Jag låg länge och tänkte på mitt problem, -"det dröjer ju så länge innan jag blir stor, jag måste hitta på något att göra åt det nu". Sedan somnade jag.