Under början av 90-talet, faktiskt ganska precis 20 år sedan, brukade jag och en kompis från Sthlm åka söderut och jaga hos en kille, kompis till oss båda, utanför Knäred i Halland. Vi var dit flera år i följd både på älgjakt och rådjursjakt.

I slutet av 1992 när mitt njurtransplantat kroknade, blev det glesare mellan besöken. Jag hade gästdialys i Halmstad ett par gånger, men så småningom upphörde resorna.

Jag ska berätta om en dag på älgjakt i oktober 1992. Vi skulle jaga älg i ett område med fårhagar, blandskog och böljande kullar med stora ekar, men inte såna knotiga ekar jag är van vid från Sörmland, utan spikraka och tämligen höga träd. Området avgränsas i söder av Lagan.

När vi åkte ut till jaktmarken tidigt på morgonen var det fortfarande i det närmaste becksvart och jag tänkte ängsligt -hur ska detta gå, jag ser ju inte var jag sätter fötterna ens. Mina två jaktkompisar verkade inte det minsta bekymrade, så jag sa inget, utan höll god min och försökte dela deras entusiasm så gott det gick.

Jag blev tilldelad ett grymt pass - "granet". Det var en helt enorm gran, de nedersta grenarna var grova som ett manslår och trädet var säkert 30 meter högt med enorm vidd, grenarna sträckte sig tre, fyra meter ut från stammen. I den stora granen fanns en sittplattform monterad på 15 meters höjd.

Namnet på trädet "granet", var en skojbenämning vi hittat på för att hallänningen vi jagade hos brukade benämna små grantätningar så. Han kunde säga -"du kan stå i södra änden av granet". Vi från fjollträsk tyckte att det lät ganska roligt, så därför fick den här stora granen med passet heta så.

Nåväl, i det ofattbart svaga morgonljuset försökte jag ta mig fram till "granet" utan att slå ihjäl mig på allt hårt som kan finnas i moder natur. Det gick hyfsat och jag klarade de 30 metrarna från grusvägen till trädet utan större missöden.

Som älgjägare i full mundering i mitten av oktober, är man inte direkt någon akrobatisk figur. Tjocka kläder för att inte frysa när man ska sitta stilla kanske halva dagen, jägarmössa som inte är konstruerad för att sitta fast så att den klarar klättring i träd, ryggsäck med matsäck och reservkläder, bössa, klumpiga kängor.

Som tur var fanns ett hissrep. Jag beslutade att hissa, inte bara bössan med repet, utan också ryggsäcken som annars hade varit extremt svår att orma sig emellan grenarna med. Nu gällde det att nå upp till den nedersta grenen och ta sig upp på den för vidare klättring, men det visade sig svårare än vad jag räknat med. Jag föll handlöst baklänges i marken två eller tre gånger för att jag inte förmådde svinga upp fötterna över grenen med de tjocka byxorna och tunga kängorna.

I jeans och skjorta hade jag varit upp på två minuter, men efter en kvart hade jag inte ens lämnat marken och jag började bli desperat. Det var bara 30 minuter kvar innan jakten blåstes igång. Till slut hittade jag en grov gren på marken som var tillräckligt frisk för att den skulle tåla att stå på när jag lutade den mot stammen. Med hjälp av den som mellansteg kom jag upp.

Nu var jag extremt svettig och flåsade som en blåsbälg, helt utpumpad, men jag satt bara på första grenen två meter upp i trädet och hade 13 meter kvar till plattformen. Jag stålsatte mig och började klättra, sakta tog jag mig uppåt, men eftersom jag var så trött och slutkörd, blev jag plötsligt rädd för höjden och att jag skulle ramla ner för att jag inte orkade hålla mig fast.

När jag till slut var uppe och kunde sätta mig på plattformen vara det bara fem minuter till jaktstart. Jag hade säkert minst 160 i puls både av ansträngningen och av stressen och rädslan för att ramla ner när jag var så slut i varenda liten muskel, men jag lyckades spänna fast mig i selen på plattformen och började hissa upp bössa och ryggsäck med repet.

Nu har granar inte direkt några raka fina hisschakt och jag vet inte hur många gånger bösspipan hamnade på en sida av en gren och ryggsäcken på den andra, men efter mycket möda fick jag upp grejerna och gjorde fast ryggsäcken, laddade bössan och stoppade i slutstycket, äntligen klar, nästan 10 minuter för sent, puh.

När jag satt mig tillrätta med bössan över knäna insåg jag att min kompis, som riggat plattformen, antagligen brukade stå på den, inte sitta, för det fanns två ganska grova grenar ivägen, om det kom en älg skulle jag inte ha fri sikt. Hur skulle jag lösa det nu då? Jo, jag hade ju den nya Victorinox Hunter med 10 cm sågblad, vilket tillfälle till praktiskt test! Den funkade kanonbra, grenarna var avsågade i ett nafs.

Kanke var reklamfilmen inte så stor överdrift ändå. I den sågar fyra killar med varsin Victorinox Hunter av en gran som fallit över vägen och spärrat deras väg på en jakttur. jag brukade skratta åt den där reklamfilmen, men, vem vet, kanske är det möjligt med tanke på hur snabbt jag sågade av två Ø5 cm grenar.

Jag satt i granen länge innan det hände något roligt, men vid tiotiden hörde jag brak och prassel i skogen på andra sidan vägen, det kom närmare och när det lät som om det kom rakt nedanför ifrån, såg jag en råbock mellan grenarna precis under mig. Den där skulle jag kunna släppa termosen i skallen på tänkte jag, men istället provade jag hur det skulle fungera att sikta rakt ner med bössan.

Det gick inte, jag kunde inte luta mig framåt i selen tillräckligt för att få bösskolven mot axeln , men, men, lika bra det eftersom vi inte fick skjuta rådjur under älgjakt. Vid 12 skulle de andra komma med bilen för att plocka upp mig, så jag började plocka ihop redan vid halv tolv, vis av erfarenheten vilken tid klättringen upp hade tagit.

Jag hissade ner bössa och rygsäcken. Om de hade varit svåra att hissa upp, var det ingenting mot hur svårt det var att hissa ner dem och jag tänkte att jag måste provskjuta bössan när jag kommer hem med tanke på hur många gånger den dunkat i grenarna. Nästan konstigt att kikarsiktet satt kvar tänkte jag.

Nu började min klättring neråt och den var i och för sig lättare än upp, men ändå riktigt jobbig. Jag fastnade överallt och hade svårt att ta mig mellan grenvarven som ibland kom för tätt för att jag skulle få plats emellan och ibland så glest att jag inte nådde ner till nästa. Till slut stod jag på den sista grenen och skulle lägga mig på mage över den för att kunna svinga mig ner.

Det gick åt skogen, käpprakt åt skogen med den planen. Jag försökte glida ner så att jag bara skulle kunna häva mig ner hängande i armarna, men hängselspännena fastnade i grenen och hindrade mig. Jag försökte pressa på så att de skulle släppa, men istället ställde de sig på högkant mot bröstet. Jag kände att jag var för långt ner för att orka häva mig tillbaka upp och tänkte att det här går åt h-e.

Min vikt drog mig neråt och till slut hängde hela min kroppsvikt på de tvärställda hängselspännena som pressades in i bröstkorgen. Smärtan var fruktansvärd, det svartnade för ögonen och jag föll. Jag vet inte hur länge jag låg på rygg under granen, men när jag såg upp stod mina båda jaktkompisar böjda över mig och sa -"vad ligger du här och latar dig för? Vi har en älg att ta hand om".

Min kompis hade skjutit en kviga, men den var redan urtagen och hemtransporterad. De fick hjälpa mig till bilen för jag hade så ont i bröstet att jag kände mig bedövad i hela kroppen. När jag tog av mig skjortan var hela bröstkorgen blå, röd och lila och jag fick åka till Halmstads lasarett.

Jag hade tre knäckta revben högt upp, det ena rakt över hjärtat, men ingen punktion på lungsäckarna. Däremot fanns kraftiga utgjutningar både under revbenen och utanpå dem. Jag var konvalescent länge och det tog två veckor innan jag vågade skratta, men lite älgkött fick vi i alla fall.

Den här bilden är tagen från marken upp i "granet" där jag sitter. Det är vid ett annat tillfälle och då hade en lite stege placerats under granen.