Jag tycker att det finns en trevlig tanke med mors och fars dag. Att träffa sina föräldrar och umgås en stund är trevligt. Det behöver inte handla om att köpa saker. Jag har försökt att lära mina bara att det är roligt att ge något även om det handlar om en teckning eller en liten blomma.

Min pappa har alltid funnits för mig, i alla lägen <3
Han fick en mugg av mig idag på farsdag :)

Jag känner likadant. Min far var väldigt våldsam mot min bror och mig när vi var små, och när jag blev äldre så bråkade vi hela tiden, om allt. Min mor har senare sagt att hon hade tankar på att separera från honom för att han gjorde oss illa när hon jobbade.

Nu på senare år när jag blivit vuxen så kommer vi rätt bra överrens ändå. Vi träffas en gång varannan månad ungefär när jag kommer ner till mina föräldrar, och då är det rätt lugnt. Han är inte så pratsam, men det är bara hans sätt. Jag antar att han förstått att jag är vuxen nu och gör som jag vill, samt att han insåg under vår kris 2010 att livet är för kort och förädiskt för at bråka. Vi förlorade 8 släktmedlemmar det året. De flesta väldigt nära. Det förde verkligen familjen närmare, och nu kommer vi rätt bra överrens, allihop.

Jag vet att han ångrar sig, och att han faktiskt bryr sig om mig.

Jobbigt och tråkigt att läsa men som du skrev själv så älskade han dig säkert ändå…kram

Jag hade inte stött på begreppet fars dag förrän jag var vuxen. Då handlade det om min sambos far, min egen far skulle jag aldrig fira på det sättet, inte då, inte nu.

Ju längre tiden går, desto svårare är det för mig att hantera allt som min far utsatte mig för. Vi pratade lite om det i lördags när vi var hos min syster och då kände jag ganska snabbt att det blev för mycket och jag var tvungen att lämna köket och gå ut till barnen i vardagsrummet istället.

Jag sa till min fru när vi var på väg hem i bilen att jag inte orkade med och kände mig tvungen att resa mig och gå., "jo jag förstod det" sa hon.

Nu har jag barn som ritar teckningar eller gör något annat skoj till mig på fars dag och det kan jag bli tårögd av kärlek till dem av. Jag blir tårögd av tankar på min egen far okså, men av helt andra orsaker.

Jag är en av de lyckligt lottade,inte så att han kramade mej och talade om att han älskade mej men han visade det på annat sätt, jag kan heller inte påminna mej om att mina kusiners eller vänners föräldrar gjorde det. Det var nog inte så vanligt på den tiden. Det vet h*n ändå sas det. Man kände det genom omtänksamheten. Min första kram fick jag av pappa 1980, då var han 80 år och det var när de skulle resa hem. En kram och en tår och" det är kanske sista gången ". Sedan blev det årlig kram i 18 år till då han dog.

Av olika anledningar så har jag ingen större kontakt med min pappa så fars dag känns bara som en plåga med ett styng av dåligt samvete som jag egentligen vet att jag absolut inte behöver ha.

Däremot var sonen hem igår en sväng till min man vilket var trevligt men han vet att vi inte på något sätt egentligen bryr oss om dessa dagar.