Oh ja, varför ska jag gå och må dåligt, jag bryter så fort jag kan!

Jag gjorde det för ca 4 månader sedan. Tvingas dock se henne varje dag och hon är arg på mig så hon snor fortfarande mycket energi fast i en annan form. Men det är bättre iallafall!

Jag kan tycka det är svårt, men försöker i alla fall. Har tur som inte haft många sådana i mitt liv. Drar väl mig undan innan dom får chansen.

Har inga problem med det, har dock bara behövts en gång och det var när jag var 14-15. Är glad att jag klarade av att ta det beslutet redan då.

Visst skulle jag kunna om det hände, men har typ aldrig behövt göra det. Skulle någon ta energi eller sänka mitt humör rejält kan jag hugga till ordentligt för övrigt.

Har däremot varit nära att släppa en kompis. Visste inte hur jag skulle bemöta denne på rätt sätt. Vet att det inte berodde på kompisen dessutom utan på hur denne mådde och var inte van alls med sådana situationer, det blev lite för mycket och för jobbigt tillslut.

Så skedde en händelse som i korta drag kan beskrivas med att jag fått veta om en hemlig händelse via en arrangör och fick lova att inte föra infon vidare till någon.

Kompisen fick i efterhand veta om händelsenm blev sur, försökte få ett förlåt trots att inget fel gjorts men när det inte kom hotade denne med att bryta vänskapen. Vad kan jag göra om kompisen inte vill ha mig kvar som vän egentligen? Inte så mycket, man måste vara två för att ha en vänskap.

Så jag gjorde det enda som gick: "Om du inte vill vara vän med mig längre kan jag tyvärr inte göra så mycket åt det, men om du ändrar dig så finns jag här". Det tog max 1,5 vecka sedan kom kompisen tillbaka. Sedan dess har en hel del hänt, fatiskt bara positivt.

En jobbig grej det där.

O där får man Nog Tänka På sig SJÄLV…

Lycka till.

 ..mjoo..
 konstigt nog (?) är det svårare än det borde
 undrar`är det ..smärtsamt för man tror sig förlora en…"vän"
 eller att man är besviken på sig själv för ..dåligt omdömme ?
 ( hur kunde jag välja in h*n i min inre crikel)

Jag har både avknoppat
 och
 blivit avknoppad..

..faktiskt så har bägge varit ..befriande..(!)

   penke

#7 Håller med dig, det kan faktiskt vara befriande.

Jag har nog aldrig råkat in i ett sånt kompisförhållande någon gång, eller också har jag skurit av innan det ens kommit till start.

Däremot har jag levt ihop med en tjej som var sån. Det tog ett par år att inse att kärlek inte kan överleva i en sån miljö och då gick jag, men … det är 30 år sedan nu.

Det är jättesvårt att bryta med folk, speciellt människor man känt länge, men ibland behöver man göra det. Jag har själv gjort det ett antal gånger, men det blir inte lättare för det precis

2 av mina släktingar har nyligen brutit kontakten med mig, så just nu känns det inte kul alls. De har valt bort fler som stått dem nära, så nåt konstigt är det.
Försöker intala mig att deras förlust är större än min.

Visst gör det ont att bryta kontakten. Är det dessutom någon som står/stått en nära så är det extra jobbigt men ibland helt nödvändigt.

I den där ämnet tycker jag vara viktigaste, att man "befriar" sig själv av egna destruktiva tankar.

För att, enligt min tanke, kan egna tankar vara allra värsta energitjuvar. Alltså värre än andra människors.

Om ni kan förstår min mening på rätt sätt. 

Ja, jag gjorde det för några år sen. Det var såklart tufft, men helt rätt beslut.