Ja bra fråga. som jag inte har något svar på  nu.

Nej jag är inte min värsta domare, men jag ställer höga krav på mig själv och håller ganska stram självdisciplin. Utan den skulle jag inte leva nu med det sjukdomsbagage jag bär på.

Någon domare vill jag inte ha. Jag har haft såna tidigare i mina föräldrar och tidigare svärföräldrar, men jag kapar allt som ens liknar domare.

Jag är min värsta domare, hårdare kritiker mot mig själv finns inte. Har en omedveten stävan efter att allt måste vara perfekt och har svårt med halvdana saker, det kan göra mig stressad.

Kanske bygger detta på en rädsla av att inte tror att man duger som man är. Jag tror detta kan ha att göra med att jag blev mobbad som barn. Fick nog den känslan i mig att om jag visar alla att jag kan så kan vara och göra saker perfekt så kan ingen mobba mig. Ambitiös/ plikttrogen/ strukturerad osv blir man kallad som vuxen, när man är så. Är medveten om det så jag jobbar med det, men jag är hård mot mig själv. Måste inse att jag duger som jag är utan att söka perfektionism.

Vi tycker om dig som du är!

#3 Att vara självkritisk och att vara sin värsta domare tycker inte jag är riktigt detsamma. Jag är noggrann och har alltid levt efter filosofin att antingen gör jag det bra eller så gör jag det inte alls. Det tycker jag mera är en livsfilosofi än att vara sin värsta domare.

Men kanske är det annorlunda för dig än vad det är för mig genom att du säger att du kanske är rädd att du inte duger. Jag var sån fram till jag var 16-17, men sedan har jag tagit mig upp ur det och nu är jag självsäkerheten förkroppsligad och tvivlar aldrig på mig själv.

Jag vet att jag inte är perfekt, utan faktiskt ganska långt därifrån, men det gör mig inget alls. Jag är glad för den jag har lyckats bli efter lång kamp.

Ge det några år ska du se

Jag tycker om mig själv, jag tycker om hur jag lever mitt liv och jag peppar mig själv när det behövs. Negativa tankar är inget att ha, klarar mig gott och väl utan ytterligare en depression i livet för det är där jag skulle hamna om jag började ifrågasätta allt jag är/gör.

Det går alltid att hitta något negativt med allt om man vill, det är svårare att lyfta fram det positiva men nog finns det där och det är den biten jag fokuserar på.

Jag har gjort många misstag under resans gång, men idag är jag nöjd med mig själv. Jag gör så gott jag kan och det räcker.

Jag är också nöjd med mig själv.

Jag ställer helller inga stora krav på att vara perfekt. Jag gör så gott jag kan och är nöjd  med det.

Det pendlar beroende på mitt psykiska mående egentligen. Vanligtvis är jag nöjd med den jag är, men de gånger jag hamnar nere i riktigt dåligt mående tycker jag bara att jag är fet ful och värdelös