Ja herregud… ska svara på detta inlägg när jag landat och hämtat mig lite efter att ha läst det. Men mitt hjärta gråter…

Ja Peter… ingen ska behöva gå igenom något sånt. Det finns ett ordspråk som lyder - Det som inte dödar, det härdar. Du har bevisat att man KAN gå vidare även om själen fått stora sår som aldrig läker.

Har du som vuxen haft möjlighet att konfrontera din far varför han behandlade er så illa?

Ojojoj, jag blir alldeles matt….

Och ändå har du blivit den kärleksfulle make och far som du är, det har jag läst i och mellan raderna i alla dina inlägg här på forumet!

Vilken styrka människan ändå bär på.

Denna text vi fått förtroende att läsa, visar att från den djupaste sorg (som det måste ha varit) och djupt hat och förtvivlan, kan vi plocka fram det goda i oss.

Glädjas åt det vi faktiskt har och inte sörja över det vi går/gått miste om.

Kram Peter

När jag läser sånt här tänker jag att… Det borde finnas ett Körkort med teori och empatikurs innan man tillåts skaffa barn…

Tvi…

Vet inte om alla som gått igenom en riktigt svår barndom blir starka i själen… Det finns asfaltsbarn som likt maskrosor bänder sig upp genom den hårda asfalten, som bara vill och strävar mot solen, trots allt motstånd…

Andra blir knäckta och svårt sargade för livet…

Jag gråter också över detta hemska öde och jag förstår så väl hatet mot dina föräldrar, hur kan någon vara så ond mot ett litet barn,jag kunde knappt läsa igenom. Då tycks mina egna småbesvär så imbecilla. Vilken tur att du inte utvecklade dina hatiska tankar och gjorde något du fått ångra utan har vänt dej till en mycket klok  och stark man.

Ja det är otroligt jobbigt att läsa och hjärtat svider för alla värnlösa barn.

Vad jag har förstådd så är att skriva av sig, ett bra sätt att bearbeta och kunna gå vidare.. och för dig peter så verkar det ha fungerat bra tack och lov! Men jag tror som evreka att alla ändå inte klarar det lika bra. Jag tror att det beror en del på vår individuella rustning hur en svår barndom påverkar oss i vuxenlivet.

Hmm, tack eller vad jag ska säga. Alla barn växer inte upp starka ur sådant, det vet jag genom att titta på mina egna syskon.

Jag har haft ytterligare påspädning av prövning genom att ha fått gå igenom svåra medicinska och fysiska motgångar ända sedan jag var 13 år, så kanske är det skillnaden mellan mig och mina syskon. Jag menar att jag aldrig har haft tid att riktigt stanna upp och gräva i det, kampen har varit konstant hela vägen.

När det gäller min pappa och konfrontation, nja visst har jag frågat, men svaret blir som alltid när det gäller sånt när det kommer ifrån en känslostörd människa - svävande. Han sa väl ungefär -"det rådde andra tider då".

Jag valde att skära av kontakten totalt för omkring 15 år sedan eftersom jag tyckte att den bara drog ner mig.

Min tanke med detta är kanske mest att exemplifiera att inre styrka inte finns av sig själv, man föds inte med den och var och ingen kan under resans gång uppvisa en spikrak linje rakt fram mot den.

Inget barn ska behöva ha det på ett sådant vis, inget barn ska behöva få den starten på livet. När man som mest är i behov av trygghet och kärlek för att kunna utvecklas och bli den man är menad att vara. Trots din oerhört tuffa uppväxt verkar du har lyckats stå på dig och bli en kärleksfull människa som värdesätter familjen din och livet.

Men samtidigt vad gäller att känna sig nere eller i en själslig resa som emellanåt tar kraft så måste detta få vara tillåtet att känna lika mycket som glädje. Vi lär oss utav alla känslor och upplevelser. Man är inte mindre stark för att man är ledsen eller deppig en period. Jag har i många år fått höra att jag är så stark så stark efter allt jag upplevt i livet trots min unga ålder, men jag tillåter också mig själv att må skit och känna att allt faktiskt inte är fantastiskt. Även det svåra behöver jag ventilera lika mycket som jag mer än gärna delar med mig utav min glädje. Jag tror en inre styrka kan finnas där från början men det innebär inte att man klarar allt utan att fälla en tår genom livet för det.

Och jag håller med dig, livets linje är inte spikrak och ska nog inte vara det heller.

Tack för en intressant tråd & för att du delar med dig.

Kram Madde

Ja vad ska man säga… det är som om detta har gett dig kraft och som du säger så pågår en ständig utveckling. jag återkommer senare med mer funderingar…

Jag tror också att själen blir starkare av besvärligheter vi har och har haft i livet om vi bara kan använda svårigheterna till lite mera positiva tankar.

Jag har också haft min beskärda del av svåra motgångar men jag har bearbetat dem eftersom och försökt tänka på vad jag lärt mig av dessa "motgångar".

Det senaste, den värsta av de sorger och motgångar jag haft var för snart två år sedan när ett av mina barn gick över till andra sidan.

Det värsta man som förälder kan tänka sig hade skett. Tid att sörja måste man ha. Men man får aldrig glömma att/om det finns flera.

Saknaden och kärleken till barnen är lika stora vare sig de finns på den här eller på andra sidan. Jag måste leva för de barn jag har kvar i livet och på mina barnbarn. Jag tänker att jag måste vara tacksam över den korta tid jag fick låna honom. Jag är tacksam för den tid jag har kvar med de övriga.

Jag har lärt mig av denna stora sorg att aldrig sjuta upp olika saker - det kan vara för sent i morgon.

Jag försöker se det vackra och positiva i det mesta och de flesta nu för tiden.

#10 Det kan jag relatera till även om jag inte har behövt genomlida det själv. Det är den största av våndor man någonsin möter efter att man har skaffat barn. Bara tanken kan ibland bli så hemsk att man inte orkar bära den.

Jag förlorade min lillebror i aids för 14 år sedan. Det är jobbigt fortfarande, men inte ens i närheten av att förlora sitt barn. Jag förstår att det bara finns en väg att gå - framåt, men jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle klara av en sådan förlust.

#11  Man klarar det man måste. Om inte annat för de andra barnens skull. Men jag bestämde mig att jag ska klara det även för min skull. Jag vet att du inte tror som jag, Peter, men jag tror iaf att dessa våra livsupplevelser har vi varit med att utforma en gång….

Man kan undra varför vi skrivit in i vår livsbok såna här tråkigheter men jag tror att de behövs för att vi ska utvecklas till så fullkomliga varelser som det bara går. Inte på en livstid utan på många. Obs att jag inte kallar mig själv för fullkomlig, jag har många liv kvar att leva men jag försöker att lära så mycket det bara går, just nu, i detta livet!

#10 Saknaden och sorgen efter de som stått en nära försvinner ju aldrig, men precis som du skriver, kärleken till dem finns ju kvar.

Jag miste min mor tidigt i livet men har slltid kännt att hon varit närvarande ändå, även om folk tycker jag är knäpp. Likadant när jag nu mist min älskade pappa. Han ger mig fortfarande trygghet.

Men att mista ett barn… jag kan inte ens tänka tanken. Om jag överlevt hade jag nog mist förståndet.

#13 Du är starkare än du tror. Man vet bara inte om det alla gånger  förrän, man är mitt uppe i något.

Jag måste tillägga att om man vill gå vidare i livet efter sorger och bedrövelser, vad de än må vara, så får man bestämma sig för att tänka positivt och vara tacksam för det man har,  inte gå omkring och ömka sig själv. Inte stöta och blöta, tycka synd om sig själv. Det drar bara ner en ännu värre i sorg, sjukdommar, besvikelse, och ännu fler besvärligheter.

Kram

# 15 Du är fantastisk Gunilla, glöm aldrig det.

#16

Alla (de flesta) människor är fantastiska utifrån sin utgångspunkt!

# 17 Just nu låter du precis som min farfar, han sa att alla hade något gott i sig och gav alla en eller flera chanser. Alltid glad och positiv, min hjälte. Kan jag bli ens lite lik honom är jag nöjd

#18 Jag tycker mig ha sett i dina inlägg att du är väldigt lik din idol, farfar!

# 19 Tack för väldigt fina ord vännen !

Den sista tiden har jag nog mest varit en brölande negativ smurf som suttit här hemma och inte riktigt lyckats njuta i nuet, men nu börjar energin återkomma och den härliga känslan av att bara leva och vara tacksam för det jag har & får uppleva.

Jag beklagar din svåra barndom, Peter. Så ska inget barn behöva ha det eller ha haft det. Så här med facit i hand så tycker jag det är fantastiskt att du blivit den starka medkännande man du är idag - i alla fall så långt jag förstår av det du skriver här på forumet.

En mycket ljus och varm kram till dig och ett stort tack för att du delat med dig av en bit från ditt liv.

Tänkt så mycket fantastisk styrka det finns i oss människor! Kanske är det oxå så att vi inte bryr oss lika mycket om att plocka fram den, i vissa fall kanske inte behöver, förrän vi prövas hårt.

Sedan tror jag att om man haft en trasig barndom så är man för alltid trasig själv, men det behöver inte innebära att man lever i det trasiga. Man kan konstatera att det är en del av den person man är men det får inte ta över eller styra ens liv eller tankar.

En trasig barndom kan även vara det som gör att man själv klarar att ta avstånd från sådant beteende. Att bestämma sig för att bli bättre än de man själv var beroende av. Det har varit mitt allra viktigaste mål och ofta min drivkraft i att söka inuti mig själv för att avvärja de fällor som planterats i en under uppväxten.

Fast för min del tog det mer än halva det liv jag hittills levt innan jag ens insåg att det inte var mig det var fel på utan de jag haft omkring mig när jag formades. Jag var helt säker på att jag haft en fantastisk uppväxt och blev därför oerhört självdestruktiv. Det måste ju vara fel på mig som mår så dåligt trots detta fantastiska… Tack och lov för psykiatrin! Nu vet jag bättre och kan välja på ett helt annat sätt och är därmed fri på ett helt annat sätt. Tyvärr hade jag inte den insikten när mina stora söner var små, så jag har mycket reparationsarbete kvar där och jobbar hårt med mina relationer till dem.

Jovisst vet jag att man klarar det man måste klara, den erfarenheten har jag fått på alla möjliga olika sätt, även om jag inte erfarit den förlust det skulle innebära att förlora ett barn. I många fall är tanken på en sådan sak nästan jobbigare än erfarenheten av den.

Att bära med sig minnet av någon man förlorat som någonting värdefullt är förstås självklart, så är det för mig med min lillebror och inte minst med min mormor som dog när jag var 14 år. Hon var den enda som gav mig den kärlek ett barn behöver för att inte bli förstörd i sinnet och därmed sannolikt räddade mig från att bli psykopat eller någonting ännu värre.

De är dock inte på något sätt närvarande för mig annat än i mitt minne, vilket förstås bara innebär att jag måste vara extra mån om de minnen jag har av dem.

Jag har funderat så mycket kring min mamma och varför det har varit som det var… när hon dog hittade jag hennes dagböcker och de har jag läst… efter en första starkt tvekan letade jag och hittade många. Ja, det hon skriver förklarar så mycket om mina funderingar… hon kunde aldrig prata om sig själv, det var synd. Redan 1959 kunde jag läsa att hon hade svårt att orka med sig själv och därför svårt att orka med familjen. Det är svårt för utomstående att förstå, förl utåt var nästan altlid glad… Jag kan återkomma till ämnet senare men - vad jag vill säga är - att jag kunnat gå vidrae efter att ha läst henns böcker, tlll vissa delar förstå och till många delar få förklaring på varför det har varit som det var. Och att vi som fanns omkring inte kunde göra något för det fanns inom henne.

Detta har gjort mig starkare…

#23 Precis det du skriver sa min psykiater till mig, det måste ha funnits någon vuxen som gav dig kärlek för annars blir man inte stark. Antagligen är det just det som avgör varför vissa blir starka och andra går under.

Ojojoj….jag blir mållös Peter av både ilska och sorg! Så fruktansvärt hemskt att behöva uppleva detta som ett litet försvarslöst barn!

Även jag har fått min beskärda del i livet av att växa upp i en dysfunktionell familj, och sånt går ju aldrig att jämföra, men detta var då det mest sorgliga jag hört på länge!

Den styrka, livslust och kärlek som trots allt detta tragiska som spirar inom dej, delar du med dej av till oss alla här på forumet och det är jag mycket tacksam och rörd över. Tack för det Peter!

Ps: Du borde ge ut detta som en självbiografisk bok, för du har verkligen en författarådra inom dej!

Kram och tack för att du delade med dig!

…….Kram på dej !!

Det sägs att motgångar föder medgångar…..men det finns gränser !! Hoppas verkligen att du har ett njutningsfullt liv nu !!

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter

Igentligen skulle jag vilja ta er alla i famnen. Ni är starka/svaga underbara människor allihop. Man känner er värme.

Ibland kan man ha lätt att tycka synd om sig själv. Men man känner sig enbart löjlig när man läser vad en del av er varit med om.

Sen lär man sig av livet. Många av oss har en barndom vi inte vill ha åter, vi tar oss igenom vuxenlivet. Men vem vet, vi kanske finns för att hjälpa någon annan medmänniska. Det kanske är min uppgift här.

Efter många dödsfall i min omgivning kan jag ibland känna att jag borde skämmas  för att jag inte alltid gläds var dag över att jag finns, får leva här och igentligen har det bra.

Ger er en stor varm kram med hopp om att  Ni får ett underbart liv i fortsättningen

Allmän betraktelse, inte ett svar till någon särskild:

Jag tror att man måste få tillåta sig att känna sig nere även om man lever och har det ganska bra.
Det blir på något sätt dumt att börja jämföra vem som har det värst och bara den som har haft det värst får gnälla om h*n vill…

En spik i foten känns inte bättre för att man vet att någon annan  blev halshuggen. Möjligen kan man sätta det på sin rätta plats i tillvaron genom att inse att man ändå har det ganska okej och att spiken i foten oftast inte innebär några långvariga problem. Lika ont gör det ändå.

Jag tror man gör bäst i att försöka behålla empatin för även de "små sorgerna/krämporna" istället för att, som många gör, berätta om andra som har det värre, så "du borde inte känna som du gör"… Känslor rår man som bekant inte för. Undanstoppade och tystade gör de bara ont värre.
Med deet menar jag förstås inte att man ska sätta sig och älta allt man känne och upplever - de flesta känslor går alldeles utmärkt att bara notera och acceptera.

Styrka tror jag kommer av att man vågar se alla sidor av sig själv och acceptera dem. Många gånger kanske det krävs exceptionella händelser för att man ska upptäcka sin inre styrka. Det är lätt att tro att man kommer reagera på ett visst sätt när man tänker på hur det skulle vara om någon nära dör. Det är så smärtsamt att ens tänka, så man vill gärna att man själv lägger sig och dör en smula också. Livskraften hos oss männikor brukar dock vara mycket starkare än så. Sorgen lägger sig om svart moln runt tillvaron ett tag (olika länge för individerna) och brukar oftast glesna med tiden så man kan se solen igen.

Kramar om alla här som känner att de vill ha en kram.

Jag håller med dig Mavios!

Samtidigt så upplever jag att människor är ganska gnälliga och har tendens att gnälla och klaga över saker som inte är värda uppmärksamhet alls! Jag förstår att det inte är det du menar Mavios ska jag förtydliga, men jag kan bli ganska trött över människors eviga gnäll, människor som har det alldeles utmärkt men där gnället är en del av deras attityd. Man ska gnälla över pengar eller jobbet eller ungarna eller nå't annat, trots att man har det bra och egentligen inte saknar något. Sådant kan jag verkligen tycka är irriterande när människor lever i krig och svält.

Visst behöver vi få gnälla av oss med ibland, men många lever ju i det jämt och det tycker jag är jobbigt

Tack förresten mavios, jag tar gärna en kram! Kram tillbaka!

Peter!!Jag har inga ord…..

Tack för tillbakakramen Hoppfull. Håller med dig helt om de som fastnat i Gnällträsk. När det inte är sol så är det för kallt och när solen tittar fram är det för torrt. Det är antingen för tidigt eller för sent på dagen, maten är för varm/kall/söt/sur/salt och minsann om det inte känns som om det kan bli nageltrång nästa vecka….
Känner sådana människor och försöker undvika att vara i deras närhet allt för länge åt gången. Tänk om det smittar????
Ibland kan jag inbillar mig att det är en snedform av "jante" - man får inte visa att man är nöjd och glad - för ve och fasa - tänk om männsikor tror att man gör sig märkvärdig då… några nära till mig är i alla fall fasligt nära den beskrivningen i alla fall.

#32 Instämmer i ditt resonemang Mavios, även i ditt inlägg före detta…

Man kan inte jämföra smärta och väga den på våg… Min är värst för mig - för den är min. Din är värst för dig - för att den är din…

De som fastnat i gnällträsket kallar jag bittra… "Bitterhet är ett andra lidande som tar vid när det först skulle ha tagit slut. Det andra är evigt.."

Det är emellanåt en mycket fin balansgång mellan att vara öppen med sina problem och att vara en gnällspik…

Man måste få prata om det - men vara så lagom… Vad som är lagom varierar från en åhörare till en annan och dennes dagsform…

Mitt liv som bipolär har inte varit en dans på rosor, men jag pratar sällan om det. Vill bli sedd för den jag är - inte som en vandrande diagnos folk dessutom har en massa fördomar om…

Jag har inte sett att det är någon "tävling" i den här tråden, om vem eller vilka som haft det besvärligast….

Som Peter skrev inledningsvis så tycker han att vi kan ta upp ämnet mer generellt och diskutera hur man kan utveckla sin själsliga styrka, varför den uppstår och ur vad.

Vi kan kanske ge varandra några tips på hur det går att ta sig ur "svårmodet".  Hur vi själva gör eller gjorde.

Dem jag tycker är jobbigast är dem som ser sig själva som offer och använder sina problem som ett sätt ständigt få vara i centrum. Vem kan säga ifrån till en "drabbad" att den är tråkig och borde byta skiva nån gång ibland och att det kan vara intressant att få höra vad andra i sällskapet har att säga - eller att få en syl i vädret själv nån gång…. Men då är man ju väldigt oempatiskt

Jag tycker det är okej om någon talar om sina svårigheter ibland - fel blir det när det får ta över helt och hållet - när vederbörande blir sina problem. Min erfarenhet är att de som har störst anledning att klaga är de som gör minst väsen av sig…

jag hoppas alla förstår att jag nu inte talar om någon på forumet, utan jag tänker på personer som jag känt IRL

#35 Förstår precis vad du menar… De som gjort sitt lidande till sin identitet och som inte vet vad de ska prata om eller hur de ska vara om de överger denna…

Energitjuvar är vad de är…

Åh, när jag skrev det jag skrev menade jag inte de som skriver här, utan verkligen helt generellt mer utifrån de jag känner irl och deras bekanta.
Här verkar det inte finnas någon besvärlighetstävling och det känns väldigt bra.

Bästa sättet för mig att ta mig ur svårmod (eller andra negativa känslor som leder till svårmod) är att bekräfta känslan, lyssna på den och tillåta mig att känna som jag känner. Skuldbelägger jag själv mina känslor mår jag ju ännu sämre. Nu är jag inte framme än, taktiken är under bearbetning från att tidigare ha bitit ihop (skaffade mig rejäl tandvärk av det) fram tills man exploderar antingen i ilska eller gråt. Inte det bästa sättet att hantera sina känlsor på.

Och det behöver inte ens vara lidande… alltså de jag pratar om är sådana som hela tiden måste framhålla att de inte KAN ha det lika bra som oss andra. Vi har några sådana grannar, vad man är säger så svarar hon -men det kan inte vi, vi har inte råd… Fast samtidigt bygger de om sitt hus och kostar på det med tiotusentals kronor som de sparat ihop till (har hon sagt) men så fort vi säger att vi lägger pengar på saker som är för njutning som camping eller åka någonstans så kommer den kommentaren.

Det finns människor som använder det argumentet för att slippa leva anser jag, det behöver inte kosta så mycket att "fira" livet lite då och då, hemma eller borta men om man ser allt som omöjligt med den ständiga hänvisingen till pengar så blir hela samtalet dött. För det går ju inte att säga emot eller hur? Och nu avser inte jag människor som på allvar har svårt med pengar, för jag vet hur det är med, utan människor som prioriterar på ett sätt som gör att de inte har råd med lite guldkant på tillvaron ens emellanåt! Det är som om de vill skuldbelägga för att man prioriterar annorlunda än dem.

#0 Vilken historia…

Jag är ändå så imponerad av er alla att ni orkar/vågar prata om problemen…

Det är en brist hos mig själv.

Jag har övat… men som ni säger så gäller det att inte tala om det ständigt utan välja tillfälle - för det är nyttigt att kunna prata

Oj, tråden tog lite annorlunda riktning än vad jag hade trott. Min tanke med vad jag skrev var egentligen att skapa en diskussion om varifrån människor får vad som i dagligt tal kallas själslig styrka. I viss mån har det blivit så, men det blev också en hel del annat som får mig att tänka att kanske skulle jag inte ha lagt in det där citatet, utan bara ha skrivit förtexten.

Alla människor bär på bördor av olika dignitet, de kan verka mer eller mindre fasansfulla för den som står utanför och betraktar. Mina umbäranden under uppväxten var säkert inte ett dugg annorlunda än de trauman som andra har gått igenom under livet och jag skulle aldrig få för mig att ens tänka tanken att jämföra.

Ibland när jag får frågor om min sjukdom och följderna av den, himlar folk med ögonen och säger något om att de aldrig mer ska klaga när de har huvudvärk. Jag tycker att allt sådant resonerande är snett. Det man upplever för stunden är det som också ger känslorna och om jag har ont i huvudet en dag är detta förstås precis lika jobbigt som vilket annat fysiskt/medicinskt symtom som helst.

Jag tror, för att försöka föra in trådens syfte i mitt eget resonemang igen, att det som givit mig mest styrka har varit följderna av min sjukdom. Det jag utsattes för av mina föräldrar gjorde mig arg, frustrerad, ledsen och möjligen bidrog det till att långt senare göra mig stark, men under tiden det skedde var jag allt annat än stark.

Ja, jag vet inte vad det är som gör att man klarar av saker rent själsligt. För egel del tror jag det har lite olika orsaker.  min uppväxt hade jag en famor som alltid var väldigt mån om att man skulle hjälpa andra och sätta sig själv sist. En i och för sig god tanke. Men man kanske borde lära barn stå på sig för sin egen del också.Sen hade jag en morfar som är den jag upplever gett mig ren  kärlek och omtanke. Man kände sig älskad av att bara finnas.

Det som är viktigast för mig som vuxen och som gör att man klar de stunder som känns svåra. Är min barn och mina barn. Att de finns här och nu. Bara känslan att människor visar kärlek  stärker.

Sen ju mer saker som händer ibland vänner och släktingar( sjukdomar , dödsfall självmord, depression) gör att man blir mer och mer tacksam över livet

Så jag finner nog styrkan i kärleken från andra och att jag lever i ett land där jag  kan äta mig mätt och bo bra. Sen tror jag på Gud   brukar småprata och ibland nästan själla ut nån högre makt om att nu får det vara nog. Går inte i kyrkan utan det är nog mer en barndomstro som finns kvar som en trygghet på nått sätt..

#41 Men det är bra att du ser dig själv som stark! Jag ser mig själv som svag, svagare än andra eftersom jag är sjuk och har mått så dåligt i så långa perioder i mitt liv. Men andra runt omkring mig tycker att jag är superstark och det är nog så att vi har olika bilder av vad styrka är.

För min del har det alltid handlat om att må bättre, min kamp har alltid handlat om det. För jag har mått så infernaliskt dåligt men haft en oerhört stark magkänsla av att -det ska inte vara så här.

Sedan har man ju inget annat att förhålla sig till, mitt liv har sett ut så här och hur andra växt upp vet ju inte jag så mycket om. Jag har gjort det jag varit tvungen till i mitt liv och sett mig själv som dålig för att jag mått dåligt. Nu jämför jag inte längre, men jag ser ju idag att jag lyckats sätta stopp för en massa saker som mina föräldrar och mina syskon inte klarar och det känns fantastiskt!

Vad som gjort mig stark - tror jag delvis är min uppväxt - jag tror att jag som barn upplevde att jag fick klara mig själv och att jag alltid har försökt att bli motsatsen till min mamma… det har jag kommit fram till som vuxen genom att klura och fundera…

Min mamma agerade utifrån "du ska inte tro att du är någon" - "jag är inget värd och det är inte du heller" (från 40-års ålder) "det är ingen som bryr sig om en gammal kärring" "jag kan inget" - jag tror att jag i mycket har tänkt "jag är någon" "jag kan" - fast jag många gånger har fastnat i att jag inte kan så har jag ändå haft känslan av att jag kan…

Jag tror att jag sen jag var liten har skrämt min mamma … med mig själv… fortsättning följer (kanske… när jag hinner)

#41 Jag har tvingats uppbåda styrka pg av min sjukdom och att jag blev mamma tidigt till ett barn vars far inte fanns där…

Jag förstår hur du menar Peter - förlåt om det blev "stickspår"

#41 Jag vet att jag är stark psykiskt/mentalt/själsligt eller hur man nu vill uttrycka det. Det har till och med tagit sig uttryck i att jag har några personer i min perifera umgängeskrets som min fru benämner som "mina patienter". Fullt friska personer som utåt sett inte skulle behöva sakna något i livet, men som av olika anledning ändå inte klarar av sina liv.

Jag vet också att jag har utvecklats till att bli stark från att ha varit svagast av alla i min omgivning. Så till den grad att jag fortfarande som 15-åring inte trodde att jag var värd ett vitten och inte trodde mig själv om att klara någonting. Exempelvis var jag då helt övertygad om att jag aldrig skulle klara av att ta Körkort. Jag var dessutom mer eller mindre folkskygg och vågade till exempel inte dra i snöret/trycka på stoppknappen på bussen. Hellre åkte jag en halvmil för långt och gick tillbaka.

Det är vad jag kommer ur och inte förrän jag började jobba som 16-åring som jag började inse hur det verkligen låg till med mitt egenvärde, mina förmågor och min kapacitet, vad jag var kapabel till. jag mötte människor som tvärtemot mina föräldrar, klart visade att de tyckte att jag var smart, duktig, lättlärd, snabbtänkt, uppskattad osv. Det blev till mitt livs största och mest förvånande aha-upplevelse.

#45 Nejdå, ingen orsak.

#46

Det där kan jag faktiskt känna igen peter. jag hade extremt dåligt självförtroende som barn och var övertygad om att jag var värdelös och inget att ha. Men det kom sig inte av att jag hade det dåligt hemma utan därför att jag var mobbad i skolan av både elever och lärare de första åren.

jag vet inte varför men jag jag tror jag väckte en viss "oro" eftersom jag redan då gick mina egna vägar och struntade i vad andra tyckte. Fast det fattade jag ju inte då.

När familjen flyttade 100 mil och jag bytte miljö och skola fick jag lära mig vad det innebar att få vara med och inte bli utfryst och hånad för allt och inget. Jag for rakt upp som en raket och kunde plötsligt lyfta blicken och se folk i ögonen.

Jag har aldrig låtit någon plocka ner mig igen. Några har faktiskt försökt, ganska ihärdigt till och med, men ingen har lyckats än 

jag tror inte att detta elände gjorde mig stark - däremot tror jag det gjorde mig medveten om den styrka jag har i mig - på ett sätt som jag kanske aldrig hade blivit om jag hade haft en mjukstart i livet.

#48 Jag känner igen mig i mycket av vad du beskriver också. Jag var mobbad under hela skolgången, jag gissar att jag var ett "lätt byte" eftersom jag inte hade något stöd hemifrån.

Min pappa chockade mig en gång efter att en lärarinna slagit mig över fingrarna med den tjocka änden av pekpinnen så att fingrarna svullnade upp och blev blå.

Först när han såg min hand frågade han vad som hänt och när jag berättade blev han arg och frågade varför jag ingenting sagt. Jag svarade att han alltid sagt att jag måste klara mig själv och inte förväntade något stöd.

Dagen efter gick han med mig till rektorn och den kvinnliga klassföreståndaren jag hade blev avskedad med omedelbar verkan.

Var i från får vi själslig styrka?

Jag tror att den själsliga styrkan vaknar inom oss när vi accepterar allt det som har varit. Acceptansen över smärtan, sorgen, bitterheten, skulden, skammen,hatet,,,,,

 när acceptansen över allt det som vi ständigt har kämpat emot eller laggt ner energi på för att förtränga,, då först kommer den känslomässiga styrkan,,,,

och befriar oss.