Gud alla dem minnen jag har med djur, så skulle jag ha hur många bilder som helst haha :)

Men ett minne är min fasters förra detta hund, en svart schäferhane vid namn Skrutten. Stor var han, överväxt schäfer. Han lärde mig att gå, jag stötte mig mot honom, och på så vis kunde lära mig att gå, jag fick göra vad jag ville med den hunden :)

Bjuder på bilden 

# 1  Vilken fin bild!

#2 hihi tack ^^, Det är när jag är liten, och hunden är just Skrutten :)

*Sheba

#4 Sheba?

Så härligt att växa upp med en sådan bamse Frida

#6 Ja tyvärr dog han när jag inte var så gammal av ålder men det var en underbar hund :D

Vi brukar skämta i min familj att våra katter var min barnvakter;) 
Vi hade tre tills jag var sex och sedan hade vi fyra.

Och jag skämtar inte allti var det en katt efter mig.  
Dom följde även mig till våra grannar x'D (en av dom)
Hon log och sov i deras hall under tiden jag lekte sedan gick hon med mig hem.

Har alltid haft lite underliga ktter måste jag nog säga:P

Djurminnen har jag säkert hundra riktigt bra och roliga, så den här tråden skulle jag kunna kapa och lägga in hur många som helst i.

Det tänker jag nu inte göra, men jag kan berätta om ett litet möte som hände i en skogsbacke bara hundra meter bakom vårt hus.

Det var sent i november, ingen snö, men isskorpa på vattenpölarna. Det var en älgjaktsdag, men vi hade kammat noll och vid ettiden beslutade jaktledaren att vi skulle försöka en sväng på de kronhjortar som hade setts under dagen.

Jag använder oftast min fyrhjuling under älgjakten, så jag fick ett bakpass i den här backen bakom vårt hus. Därifrån ser man först över en liten åker mot väster, sedan byvägen och därefter en större åker ungefär 300 meter tvärs över.

Jag såg att det kom djur ut ur skogsbrynet 400 meter bort och gjorde mig beredd, men jag hade bara skymtat rörelsen när de gick ut ur skogen och visste inte vad det var som kom.

De sprang över åkern skymda för mig eftersom det finns en ganska stor träddunge ivägen. De brakade igenom isskorpan på vattenpölarna på åkern och jag insåg att det måste vara kronvilt och höjde bössan.

När de gick över vägen såg jag att det var en kronhind och hennes fjolårskalv, också det en hind - oskjutbara djur, så jag tog ner bössan och satt bara stilla och tittade på dem.

De fortsatte i trav ganska fort rakt emot mig, hinden först och kalven bakefter. När det var bara 20 meter kvar mellan oss, insåg jag att jag parkerat mitt på deras växel, så aningen skärrad höjde jag armarna för att de skulle se mig.

De uppfattade mig inte, ingen som inte upplevt såpass stora djur i mer eller mindre sken såpass nära, kan föreställa sig med vilken kraft och med vilket klövdunder de går fram.

Halvt panikslagen reste jag mig upp och vrålade "sväng då" åt dem och kanske 2 meter ifrån mig vek hinden vänster. Jag såg rakt upp i hennes näsborrar och fick utblåset från dem rakt i ansiktet.

Åskmullret från hindarnas klövar dog bort och jag pustade ut. jag satte mig och tog upp komradion och ropade ut till de andra att de gått förbi mig, men att det var oskjutbara djur.

Jaktledaren svarade och frågade om jag var säker på att jag hade sett rätt. Jag svarade att jag fått dem i knäet och att jag inte kände några horn.