Jag läste nyss en debatt på Aftonbladet, en frågeställning om bonusbarn och hela den problematiken.

En skribent som kommenterade, skrev på fullaste allvar att har man satt barn till världen, är de nr 1 och förhållanden får vänta tills barnen flyttat hemifrån. Man fick inte ta hem några älskare / älskarinnor.

Jag häpnade. Säg att två föräldrar skilt sig när barnen är 3, 5 och 8 år. Då ska de leva i celibat, alltså, i ungefär 20 år? Tills minstingen flyttat? Eller smyga med sina förbindelser, ungefär som en som är gift och otrogen?

Allt för att dölja för barnen att man har ett vuxenliv?

Jag förstår förvisso vad skribenten var ute efter: skona barnen från att träffa en massa nya vuxna. Finns föräldrar som missbrukar det där, och släpar hem den ene efter den andre.

Men - måste allt vara så svart eller vitt? Måste en skild förälder verkligen ge upp allt för sina barn och leva bara för dem, tills de har lämnat hemmet?

Otäck tankegång. Påminner väldigt mycket om sommaren 2006, när jag var tillsammans med en skild man som hade en snart 11-årig son. När hans exfru fick nys om min existens, blev hon mycket svartsjuk och gjorde allt för att svärta ned både mig och honom. Bland annat påstod hon att jag var alkoholist (vilket alla mina vänner som känt mig i 20-30 år eller mer, bara skulle skratta hjärtligt åt) och hon försökte antyda att sonen var rädd för sin far och inte ville träffa honom.

Jag observerade sonen och pappan tillsammans många gånger, och de hade en fin och varm kontakt.

Mycket pga detta misslyckade förhållande, har jag i hög grad under min singelperiod, valt bort att dejta män med barn sedan tidigare och undvikit varannan veckas-pappor. Vill inte hamna i liknande sits med svartsjuk och jobbig exfru som anser att exmannen inte ska få gå vidare.

Blev väldigt påmind om detta när jag läste vad den här skribenten tyckte! Hon lät precis som den här kärringen… ursäkta uttrycket.

Kan för övrigt säga, att om min mamma inte hade gått vidare efter SIN skilsmässa, hade min halvbror inte funnits!