Har ju hänt att pianolocket dråsat ner några gånger. Mitt i natten med ett sjuhelsikes brak. Går inte att beskriva hur rädd jag blev då. Jag vågade inte ens spela på pianot flera dagar efteråt!!!

Här inomhus har det inte hänt nåt sen före jul, då tanten gungade gungstol. Men de små ute syns ibland.

Grejer ramlar ner från väggarna, lampor tänds och släcks. Det doftar parfym, rakvatten och tobak emellanåt  osv osv

Men det är egentligen inte så konstigt eftersom jag "håller på" med det mediala.

*Fniss* det gör ju jag med!

Jag är en mycket praktiskt och realistiskt lagd människa som inte tror på spöken och liknande. Men visst inträffar ibland saker man inte logiskt kan förklara. Det är ganska läskigt.

Jag är van, tycker bara att det är intressant! Men det vore spännande om man kunde se dem lite tydligare.

Be inte om för mycket!

En natt åkte luckan till vinden ner..rädd blev jag, men det var nog korsdrag!!!

Jag är van med allt sådant. När det blir för mycket, vet jag nuförtiden vad jag gör.

Den vet Cristine också.

# 9

Vad gör Du då ?

#10 Sisa. Jag skickar, de vilka spökar hos mig för mycket, till Cristine.  Fråga av henne, hon vet.

Jag är helt övertygad om att jag inte var ensam i stugan på landet. Jag och sonen var ganska ofta ensamma där när han var liten. Vi hade visserligen en tuff tax och en katt som sällskap men…

Det var ett gammalt soldattorp och den äldsta delen kök/murstock och rum (om man nu kan kalla det så med tanke på den lilla ytan) var från sent 1600-tal.

Däremot kände jag mig aldrig rädd. Men jag kan skriva en mindre novell om allt oförklarligt som hände där.

Och nu är jag inte en nojig stadsbo som skärrar upp mig för att det knakar i väggarna eller att det blåser så något träd skrapar på rutan utan det var helst andra saker.

#7 Mina är så snälla så, och eftersom jag tror mig veta vilka de är så vore det intressant att se dem någon gång, barnen ser jag bara som små dimfigurer.

Du behöver aldrig vara ensam då! Är de överrens med djuren?

Jadå, men jag tror att tanten gillade den andra varghunden bättre.

Här är det så mycket som händer.Så inte ens min Sambo som inte tror på något "tror"

Småfolk har vi som grejar o hjälper till.

Ja inte Lycktgubben, han har sjukare humor än mig..