Har skrivit förut och nämnt en väninna till mig som klankar på mitt förhållande med särbon.

Hon kan inte förstå varför vi väljer att vara särbo. Hon förstår inte "hur jag kan stå ut med" att inte få träffa honom varje dag.

Hon kör jämförelser hela tiden "Men jaaag och Ragnar (han heter inte så, hennes man, men vi kan kalla honom det) köpte hus efter ett halvår! Jag kunde inte vara uuuutan honom!

Det är hon det. Jag är inte hon!

Finns vissa andra saker hon klagar på, t ex att jag ännu inte träffat hans mamma. Eller att jag inte har varit hemma hos honom.

Nu råkar det vara så att han är inneboende hos sin mamma, vilket han skäms för, och han tycker det känns väldigt jobbigt och pinsamt att ta dit mig. Naturligtvis har jag käxat på honom för detta, men i grund och botten kan jag ändå inte tvinga honom.

Det råkar passa mig alldeles finfint att bo på egen hand och ha honom där ett par dagar i stöten, oftast om helgerna. Jag jobbar ju så mycket i veckorna, jag har 12-timmarsdagar inklusive resandet.

Jag har försökt förklara gång på gång för väninnan hur jag vill ha det, att jag inte är redo att bo ihop, att jag inte har bråttom, osv. I framtiden vill jag nog bo tillsammans med honom, men jag har verkligen ingen brådska!

Finns ett antal praktiska saker som måste lösas först. T ex vilken stad ska vi bo i? Var ska han jobba? Hur ska han få kapital till bostadsköp?

Väninnan brukar "skämta" om att "jaa, har ni inte flyttat ihop vid det här laget kommer ni nog aaaldrig att göra det!". Det är bara det att jag inte uppskattar hennes "skämt". Jag blir sårad!

Jag behöver inte göra saker i hennes takt. Jag gör bara saker i MIN takt. Om jag vore besatt av att flytta ihop och förlova mig hade jag legat på honom. Men det är jag inte.

Jag har varit gift och förlovad en gång, har inte bråttom med det en gång till!

Sist vi sågs, hon och jag, sa hon något som blev droppen för mig. Hon hade mage att likna vårt förhållande vid en KK-relation!!! "Ja, för ni verkar ju inte göra annat".

Gud vad arg jag blev. Jag sa ifrån Nu sårar du mig.

Vi gör verkligen andra saker än bara sex. Nu sist var vi ute i skogen hela dagen, sov tillsammans men hade INTE sex. Det är inte det som är kittet i vår relation.

Hur fan tänker människan egentligen?

Ibland tror jag hon är avundsjuk på mig.

Min karl är fräsch och vältränad, han varken röker snusar eller dricker. Han blir inte dum och kladdig på andra fruntimmer, som min väninnas karl, när han dricker.

Min väninnas karl har t o m en gång kladdat på MIG, när han var full. Det har jag inte talat om för henne. Jag föste bort honom såklart och väste åt honom att han skulle tänka på Monika (min väninna). Undrar vad hon skulle säga om hon fick veta det? Att hennes man inte håller sig för god för att tafsa på hennes väninnor? Det behöver jag aldrig frukta från min karl!

Jag har inte hört av mig till henne sedan sist vi sågs. Jag vill fan inte träffa en människa som öser sådant förakt över min relation. Jag ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR den mannen.

Ja, han har nackdelar. Ja, han bor hemma hos sin mamma. Ja, han är en relationsoerfaren ungkarl.

MEN han anpassar sig, han visar god vilja, han gör vad jag ber honom om. Han följer med på sådant jag vill göra. Han deltar i mitt liv. Han har träffat hela min familj. Och han älskar mig. Och jag behöver aldrig frukta att han ska supa ner sig, strula med andra fruntimmer, eller att han ska vara hårdhänt mot mig eller behandla mig med förakt.

Vad gör man?

Jag funderar på att ringa upp henne och ställa ultimatum: Antingen slutar hon snacka skit om min relation och min kille, annars slutar jag umgås med henne.