agge.Ett bra exempel tycker jag

Men min tanke kan vara att det många gånger Måste vara någon diagnos på ett barn som är lite annorlunda…

O då kan jag undra varför…Måste alla barn vara lika, kan ingen få sticka ut.

O vem kan bestämma hur man skall vara..

Sen kan man ju undra i ditt exempel varför dom inte var öppna med den andra sonen..

Men som jag o min ena son som inte kan stava..Det är bara för att vi inte kan ta in den läran som skolan ger.Den som lär ut måste kunna lära så att alla kan ta till sig.-O det är svårt.

Min son blev testad för dyslektiker o det var han inte..Men många lärare har trott det o då är det ju ingen ide o jobba mer med skrivningen o det är ju helt fel.-Alla skall ju få utbildning efter sin förmåga. -Fast så är det inte…

Lena

#1 Jag tror att anledningen till att de var så öppna var att de ínsåg hur det gick när de inte var det med den stora sonen.

#1 - det är och har alltid varit ett stort problem i skolan. Passar du inte normen så fungerar inte skolan. Du får inte vara varken för duktig, för långsam eller för den delen, lite dummare eller kanske mera praktiskt lagd.  Jag var för snabb i skolan, vilket innebar att jag fick sitta och göra ingenting. Det är inte heller rätt.

Vi satt just och pratade om det igår faktiskt. Min man, precis som hans pappa, är ganska rejält intelligenta människor. Men de är långsamma. Min man berättade att han t.ex. kunde matten men aldrig hann göra klart matteproven och fick då inte heller några högre poäng, eller betyg. Ibland brukade han göra de sista svåra beräkningarna först för att visa att han kunde, Vilket då innebar att han inte hann med resten. Men är det då ett funktionshinder? Att man inte är så snabb att man klarar ett matteprov på 40 minuter när nästan alla andra gör det? Eller är han helt enkelt lite långsam?

Jag menar givetvis inte att man inte ska utreda och göra vad som är bäst för barnet.

Min tanke var bara i andra tråden att numera så verkar ramarna för det normala bli snävare och allt avvikande ska ha någon form av "bokstavsdiagnos"

Jag kallar t.om min ena katt för "ADHD-katten" Det har liksom blivit så vedertaget att man kan ha "en släng av Asbergers" eller ADHD.

Framför allt så diagnostiserar vi gärna andra snabbt. "Grannens jobbiga unge måste väl ha någon bokstavsblandning"

bumblebo, Håller med dig i ditt inlägg här.# 4.

Asta vist är det fel system..

P.S. viskar. min katt har damp.Har själv ställt diagnosen..D.S.

Klart att alla sjuka skall ha den hjälp o vård dom har så stor rätt till.

Men det jag menar är att det verkar gå troll i om man är lite udda..

#4, 6 även jag har haft en katt som var mycket annorlunda, gissningsvis autism

Och jag tror att många av oss har en släng av både det ena och det andra.

Kan det vara så att nu när vi har verktyg att sätta diagnos, så gör vi det?

När jag ser bakåt så tror jag att min farbror hade asberger, och kanske att man förstått honom bättre med bättre kunskap

Kan vi helt enkelt inte bara lära oss att människor är olika Lära oss att förstå att alla har en plats här på jorden även om vi är udda.

Självklart ska man få den hjälp man behöver för att klara skola arbete osv. men alla dessa gränsfall….

#7 ja det är alltid svårast för dem, som du kallar gränsfall.

Det är spännannde med människor som är olika

#8 Ja visst är det

Håller med om att samhället i sig har för stereotypa krav. Själv har jag själv inte riktigt nått upp till omgivningens "norm" även om jag inte avvikt alltför mkt. Tycker defenitivt att folk ska accepteras för den de är även om de inte följer gängse modell. Dock framhåller jag att en diagnos kan vara till hjälp. T ex under skolgång, som i exemplet ovan. Ungar kan vara grymma men om de får en förklaring på varför ngn t ex har tics el inte förstår skämt el att det gör ont när man bits…så brukar de acceptera det fullt ut.

Min son har ofta suttit med mig o sett dokumentärer när Guben jobbat. På det sättet har han lärt sig om många olika handikapp o sjukdomar (jag jobbade/jobbar inom vården). Han har själv haft problem med enures men aldrig mått dåligt över det, han förstod varför. Hans bästis är dyslektiker, har gått om ett år o har problem att hänga med…Sonen hjälper honom emellanåt o säger; "Han har lite svårt att hänga med men inte är han dum för det". (Lite som för dig Asta; min son ligger före i många ämnen medan kompisen egentligen kan men inte hinner med riktigt.) En annan kompis har diagnosen ADHD, alla vet om det o vem bryr sig…de vet ju varför han reagerar som han gör ibland.

Däremot hade alla i skolan (på låg- o mellanstadiet) problem med en kille med AD. Förmodligen för att det dröjde länge innan han fick diagnos, föräldrarna drog i bromsen o skolan vette 17 vad de gjorde. Först i 5:e klass blev det fastställt o innan dess var det en massa tisse o tassel o ingen av barnen ville vara med honom pga hans uppträdande. I grunden en jättefin kille men han fixade inte de sociala koderna alls + att uppmärksamheten var lika med noll.

Sedan måste vi komma ihåg att det finns grader av allt…frågan är var gränsen går mellan "excentrisk person" o handikapp.