Känner igen det där Både genom arbetet och privat.

Nu är det ju faktiskt av omtanke men det tolkas ofta fel av den anhörige.

Bra att din mamma ska få göra en ordentlig minnesutredning.

Många gånger så startar ju begynnande demens på så olika sätt. Personlighetsförändringar, aggressivitet,, förvirring, glömska, kognitiv svikt osv.

Alltid är det lättare att tackla andra människor men när det är ens närmaste som sviktar så blir det blandade känslor.

Ja - jag tror det tar ett tag att acceptera att det faktiskt inte står rätt till. Det är så lätt att hitta ursäkter.

"Men hon har varit så trött" -

"Det har hänt lite mycket saker på en gång" etc etc

Visst är det av omtanke - men hur förklarar man för sin mamma att man misstänker att hon börjar bli dement och att man satt igång en utredning om det. Utan att känna sig som en skurk.

Hur svårt som helst och skuldkänslorna kommer man aldrig ifrån.

Har man väl fått den första kontakten med minnesmottagningen så kan man ju alltid skylla på "doktorn" som vill ha nya prover, vill träffas igen osv. men din mamma kommer säkert att vara både arg och besviken på dig.

Ack så jag känner igen detta.

Mina bröder och jag har börjat se begynnande tecken på att vår pappa minns sämre. Inget alarmerande än… men tecknen finns där.

Han har en jämnårig kusin som fick Alzheimers, precis som sin far, vilket är pappas morbror. Den kusinen är nu helt borta och kan inte reda sig själv. Han är troligen död inom 1 år.

Om det går så med pappa, så …. Dessutom bor han ju 60 mil från oss, vi har inga möjligheter i världen att vara där och hjälpa till.

Jag tror att jag kommer att skylla på sjukhuset nu. Att de tyckte att en sådan här utredning behöver göras. Det är en lögn jag inte skäms för.

Jag sökte om minnesutredningar och demens på nätet och hittade den här informationen. Den var verkligen bra. Känner igen både mamma och mig själv i det som står där.

Känner också igen detta genom mitt arbete med dementa. Det är inte lätt att stå bredvid och se en människa förändras, till en annan människa. Jag tror att både den sjuke och deras anhöriga mår bäst av, att ta emot den hjälp som erbjuds.

Lycka till med din mamma, Asta! 

#5 Länken du har hittat är väldigt bra och informativ.

Framför allt att det finns olika former av demens och att symtomen är olika.

Ibland ifrågasätts varför man gör demensutredningar när det ändå bara går åt ett håll, men det kan vara av vikt att veta vilken demensform man har för rätt behandling och rätt bemötande.

Tack Sisa.

#7 - jo, det är nog precis så det är

#0 Även om det känns tungt att begära vårdutredning "bakom ryggen" på sin förälder, är det bättre att veta vad som är på gång. Det finns bra mediciner som bromsar förloppet.

Har gått igenom detta under flera år med min pappa och nu börjar det bli svårt för min svärmor att klara vardagen.

Håller med Sisa - ta emot all hjälp du kan få!

Kram!

Jag är yngsta barnet av 7 syskon och det var min lott? att bo kvar hemma och sköta om föräldrarna när de blev gamla.

Så jag vet hur det är!

När min farmor belv gammal och hamnade på sjukhus (hon hade 7 barn) då sa hon så här:

En mor kan ta hand om 7 barn, men 7 barn kan inte ta hand om en mor.

Tog också hand om min mamma en lång tid, då hon blev sjuk och hamnade i rullstol. Det känns bra nu, då hon inte längre finns…

"Allt du gjorde för mej, allt jag gjorde för dej…allt vi gjorde tillsammans", var mina avskedsord till henne, då hon begravdes.

Men det sunda förnuftet säger ändå…man måste ta emot den hjälp man får då ens föräldrar blir sjuka. För att orka fortsätta vara positiv själv, de gånger man besöker sina föräldrar…och det ska man göra ofta. Kanske ta hem föräldern ibland, ta med dom ut någonstans…finnas till hands för det roliga, istället för att vårda. Det är många barn dåliga på!

Jag har många arbetskamrater just i 50-års åldern som "går på knäna" på grund av gamla föräldrar.

Det är ett stor ansvar som läggs på anhöriga idag. Anhöriga som oftast heltidsarbetar och är mitt uppe i sitt eget liv med barn och barnbarn att passa också

Gamla människor kan bli oerhört krävande också. Alla har dessutom inte alltid haft ett gott förhållande under livet och då kan det bli en massa känslomässiga konflikter och samvete.

Ibland kanske det bästa vore att lära sig släppa taget om sina föräldrar likaväl som sina barn. Beroende på vilket förhållande man har haft.

#12 och 13 - det är väl sådant stadium jag är i nu. Jag måste släppa taget. Men det är inte lätt. Och det är inte lätt att få hjälp heller. Det är inte som så att man kan ringa en person och så håller den ihop det utan man måste ringa hit och dit. Ta det här med minnesundersökning, trots att jag pratat med en biståndshandläggare flera gånger så har hon inte sagt något om att man kan göra en sådan. Det var en arbetsterapeut som råkade bara nämna det. Ibland är det så jobbigt när man förväntas veta allting. Och så vet man inte ens vem man ska fråga. Nu har jag äntligen fått igång snurran.

Jag måste göra något helt enkelt. För henne, men också för mig och min man, annars går man under.

# 13

Håller absolut med dej, ibland är det bästa att släppa taget. Det kan ju vara så, att föräldern är så sjuk och inte ens medveten om att man finns där…känner kanske inte igen en, då man kommer.

Barnen fortsätter för sin egen skull…för det svåraste som finns är just…att släppa taget.

#14 Jag försöker tänka mig in i din situation och jag förstår att du har det jobbigt nu.

Jag ville bara belysa att det ofta låter så rart när man tar hand om sina gamla och så kärleksfullt men att det oftast inte är så och det har man ibland svårt att prata om.

Det är ett elände att hamna rätt i vården och det ser dessutom olika ut i olika kommuner.

# 14

Förstår att du har det jobbigt. Tänker också på alla sjuka som är ensam, som inte har någon som hjälper i en situation som denna. Det fordras att man ska vara frisk, för att kunna vara sjuk!

Det handlar om att hamna rätt, få tag i rätt människor att vända sej till. Det är inte det allra lättaste. Jag hoppas så mycket att du får rätt bemötande så att din mamma får den hjälp hon behöver fort. Så du slipper gå igenom en massa tjafs. Det är nog jobbigt med det som är.   Fortsätt kämpa om du inte blir nöjd, för det finns hjälp att få…hjälp som fungerar jättebra.

Igen…Lycka till! 

#14 Just så upplevde jag det också, att man förväntas veta hur allt fungerar. Man fick själv ta reda på vilken hjälp man kunde få och det var ett fasligt ringande hit och dit. Det var ju inte så enkelt att en och samma person kunde hjälpa en hela vägen.

Om man själv ska dra hela lasset med "vårdbiten", handla, städa, sköta om hygiendelen,  då finns varken orken eller tiden till att göra roliga saker tillsammans. Så upplevde i alla fall jag det.

Man har ju fullt upp med heltidsjobb, sin egen familj, barn och barnbarn. Man är inte till någon hjälp alls om man själv går i "väggen".

Så glöm inte bort dig själv utan försök ta hand om dig också!

Man ska få va anhörig och inte behöva ta hela ansvaret för den som är sjuk. Det blir för mycket inte i början men det sliter i längden.

Tyvärr så ställs det många krav på anhöriga att ta på sig ansvar.

Själv känner jag press men då jag inte är frisk så klarar jag inte att ta hand om min mamma.

Jag har en sån fruktansvärt snäll man. Han sa till mig att jag tycker du ska åka iväg någonstans själv på semestern så passar jag din mamma och huset. Så jag och en kompis åker till England tillsammans första veckan på semestern. Så då ska jag ta hand om mig själv.

# 20 Låter härligt.

#20 Vilken go man

#22 - ja - han är snällare än vad jag förtjänar.

#23 Hade du inte varit en go kvinna själv så tror jag inte att han varit lika snäll.

Vi förtjänar nog varandra förhoppningsvis i våra relationer

#24 - vi får väl hoppas på det.