Imorse fick vi lite brådis till respektive buss, jag och kärbon. Bägge går ungefär samtidigt - hans till Norrtälje och min till Enköping.

Jag tyckte hans blåa SL-buss var lite väl snabb ut från hållplatsen, så jag stegade iväg en bit och skulle se efter om han verkligen var med den. Tyckte mig se en hand som vinkade, så då suckade jag av lättnad. De går inte SÅ tätt nämligen…

Strax därefter kom min buss och jag gick ombord. Då surrade mobilen. Det var kärbon som ville veta om JAG hade hunnit med MIN buss. Han såg att jag hade gått iväg en bit och trodde att jag missat den… Ha ha, det var ju för att jag trodde att HAN missat SIN buss…

Sånt där, när bägge samtidigt sänder samma slags omtanke, eller råkar oroa sig för den andre, för samma sak exakt samtidigt, tycker jag är så himla rörande… hjärtat smälter …!